”Vilka är de viktigaste fördelarna respektive nackdelarna med intervjun som form?”
Jag fick frågan i går från en som studerar på universitetet. Den är inte helt enkel, men efter en stunds funderande formulerade jag ändå ett svar.
Samtidigt drog det igång en lite allvarligare fundering.
Jag har alltid tyckt illa om när journalister lämnar över allt ansvar för det de publicerar till den de intervjuar.
”Men han sa ju så. Jag har bara citerat honom.”
Mitt svar till henne bestod framförallt av två delar.
Först och främst att man aldrig kan vara riktigt säker på om den man intervjuar far med osanning eller har dålig koll på fakta. Medvetet eller omedvetet. Därför är förberedelser inför en intervju a och o. Och naturligtvis kollar efteråt.
Den andra delen handlade om journalisten själv (eller någon annan som intervjuar), om hur han eller hon förhåller sig till sina egna kunskaper och begränsningar. Vi blir alla styrda på olika sätt av allt som sker omkring oss; nyheter, reklam och så vidare. Vi översköljs av sanningar, lögner och halvsanningar i princip oavbrutet.
Vad styr att jag väljer ett visst ämne eller vill ställa just ”den frågan”?
Trots det har jag genom åren mött många journalister, kollegor, som säger att de aldrig låter sig påverkas. Inte heller omedvetet.
Som allra bäst kan man förhålla sig opartisk, tror jag.
Kanske är det allra bästa idag att faktiskt ta ställning, men det är delvis en annan diskussion.
Den omedvetna styrningen värst, farligast om man så vill. Journalister som viftar bort det är illa ute. Först när man är medveten om att man faktisk blir ”styrd” på olika sätt har man en möjlighet att parera de värsta dikeskörningarna.
Nå. Vi hade en trevlig pratstund.
Efteråt började jag fundera på journalistens ansvar. Pressen ute på tidningarna har ökat, likaså produktionstakten. Antalet anställda är färre. Medieföretagen befinner sig i en negativ nedåtgående spiral som jag har svårt att se hur de ska ta sig ur.
Självfallet innebär det att vardagsjournalistiken förändras. Faktakoll och grundlig research hinns helt enkelt med. Det här känner du säkert igen:
Dag ett intervjuar man A.
Dag två får B svara.
Dag tre ringen man upp A igen och så vidare.
Redaktören kan glädja sig åt att ha fått ihop några snabba, vassa citat och om det blir fel kan man i viss mån rädda sitt eget skinn med att skylla på den man intervjuat:
”Han sa faktiskt så”.
För den som sitter på ett företag, en myndighet eller organisation bör ha detta någorlunda klart för sig. De skicklige är väl förberedd inför ett möte med en journalist.
Den oförberedde riskerar att råka illa ut. Så enkelt är det.
En annan lika viktig insikt är att det faktiskt inte är journalistens fel heller, inte fullt ut. I stället ska skulden läggas på den tidspress och de arbetsförhållanden som de tvingas arbeta under.
Så illa har det blivit att jobbet som nyhetsreporter börjar räknas som ett av de värsta yrken som finns.
{ 1 comment }
