3

10 frågor söker svar

När statsminister Olof Palme mördades på öppen gata den 28 februari 1986 sades det att illdådet innebar att ”Sverige förlorat oskulden”.
Drygt 24 år senare, söndagen den 19 september 2010, hände något liknande.
Att jämföra händelserna är naturligtvis ogörligt, men jag är ändå tämligen säker på att just Olof Palme politiskt skulle beskrivit Sverigedemokraternas intåg i det svenska parlamentet som betydligt mer allvarligt än sin egen död.

Det är hög tid att ändra på den saken.

Nu måste vi fundera, sedan agera. Demokrati betyder ”folkstyre” och är bland det vackraste och mest eftersträvansvärda vi har på denna jord. Sakta men säkert har vi på olika sätt slagit ner spikar i den svenska demokratins kista. En del långt, de flesta är bara lätt fästa i virket än så länge, men det står folk med hammare i händerna beredda att slå till, igen och igen.
Som på söndagen.
Demokrati är framförallt det som sker MELLAN varje val. Inte bara det som sker under en intensiv valrörelse och på valdagen. Tolerans, mänskliga rättigheter, yttrande- och tryckfrihet tillhör hörnstenarna.
Jag är alltså medskyldig till valresultatet. Framförallt beroende på det jag inte gjort.

Detta är mina frågor till mig själv som jag ska gräva i den närmaste tiden. Vilka är dina?

1. Bör jag engagera mig partipolitiskt?
I princip undantagslöst har det varit så, att människor varit tvungna att organisera sig för att åstadkomma förändring. Inte bara i Sverige och inte alltid för att göra gott. Det är svårt att säga emot den gamla devisen ”tillsammans är vi starka”. Medlemssiffrorna i de politiska partierna och deras ungdomsförbund minskar stadigt. Farligt?

2. Lyckas traditionella massmedier fylla sin roll i demokratin?
Press, radio och TV har en uttalad roll att fylla i vår demokrati. De ska kommentera, granska, informera och skapa utrymme för att olika grupper i samhället ska kunna föra en konstruktiv dialog men varandra.
Klarar de av att fylla de uppgifterna i dag? Om svaret är nej, vad innebär i så fall det och vilka blir konsekvenserna?

3. Vilken demokratisk roll spelar internet och den sociala webben?
Den sociala webben har inneburit helt nya villkor för det offentliga samtalet. Inte bara i Sverige utan globalt. Den kan utnyttjas av goda krafter – och onda.
Klart är att den generella kunskapen om detta är på tok för liten och begränsad till en för liten grupp människor. Hur förändra detta?

4. Hur stoppa/minska politikerföraktet?
Politikerförakt har vi diskuterat i decennier. Vi har odlat det och låtit det växa vilt, utan att egentligen ta ett kliv tillbaka och ställa oss frågan ”vad sysslar vi med?”. En överväldigande majoritet av våra folkvalda gör en fantastisk insats.

5. Hur bygga varningssystem?
Förskjutningar i moraluppfattningar som exempelvis främlingsfientlighet och mänskliga rättigheter kommer nästan alltid smygande. Först i kulisserna, sedan när tidpunkten är den rätta, kliver de fram i rampljuset. Frågan är hur vi ska kunna upptäcka avarterna i ett så tidigt skede som möjligt?

6. Hur förhindra att den sociala webben blir ännu en plats för höga röster och megafonpolitik?
Det jag sett exempelvis på Twitter under valrörelsen har periodvis varit lite skrämmande. En cocktail av dumheter spetsad med en skvätt klokskap. Jag återkommer faktiskt till en av mina egna formuleringar: ”Jag har kommit att gilla sociala medier, men märkligt nog riskerar de att förstöras av sina användare”.

7. Hur bevara min egen tolerans?
Yttrandefrihet innebär ju att ALLA har rätt att göra sin röst hörd. Jag måste alltså stå upp, också för Sverigedemokraternas rättigheter. Inte lätt.

8. Vilken värld vill jag lämna över till mina barnbarn?
Denna triviala, men ack så viktiga, fråga som ständigt återkommer. Låt oss upprepa den i all evighet.

9. Hur få unga att förstå och intressera sig för demokratifrågor?
Demokratin är något vi ärvt av våra föräldrar. Den får aldrig, aldrig tas för given. Tyvärr är det nog till stor del fallet i dag. Ett av de största hoten?

10. Vad kan jag göra? Var och hur bidrar jag bäst?
Alltså min huvudfråga. Vi bör alla fundera över detta. Sedan agera. Det är faktiskt vår skyldighet.

Jag minns inte vem av partiledarna som sedan det stod klart att Sverigedemokraterna valts in i det svenska parlamentet utbrast: ”Nu är det allvar”.
Helt obegripligt.
Det var allvarligt långt tidigare.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Relaterad läsning:
Aftonbladet
Demonstrationer mot SD.
Det är så dags!?
Expo är värda att stödja.
Retorikbloggen är läsvärd!
Statsvetaren Ulf Bjereld.