1994 – En text utan början och slut

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, vardagsbetraktelser by Gert Frost2 Comments

Sätter på en kanna kaffe till. Funderar.
Ett år bland andra,1994.
Under ett par månader på våren mördades nästan en miljon människor i Rwanda medan världen i princip stillatigande såg på och lät det ske.
1994 var också året då vi på grund av krigen i det forna Jugoslaven hade de största flyktingströmmarna i Europa sedan andra världskriget. Miljoner människor var på flykt.

Ett år bland alla andra.

Ett år bland alla andra.

De senast dagarna har varit omvälvande. Mitt i allt det fruktansvärda har det ändå tänts en stimma av hopp. Som Kerstin Ekman formulerade det i Dagens Nyheter:
”Det finns en guldreserv av humanism i Sverige.”
Jag tror hon har rätt.
Jag hoppas hon har rätt.

Ändå känner jag mig alltför okunnig, aningen handlingsförlamad och djupt villrådig inför det som sker. Tankarna ger mig ingen ro och som alltid söker jag rimliga förklaringar till varför saker sker.
Varför reagerar vi nu?
Först nu?
Tänker att inget är enkelt. Att vi måste våga problematisera och inte bara förenkla.
Är det så enkelt att den utlösande faktorn var bilden på en död treårig pojke i vattenbrynet en bit från Bodrum i Turkiet? Eller att fler än 70 människor återfanns kvävda till döds i en lastbil vid en vägkant i Österrike?
Tusentals flyktingar hade ju omkommit under tragiska omständigheter tidigare?
Var det just bilden på pojken och att världens medier bestämde sig för att publicera den?
Var det publiceringen?
Blev det så påträngande att vi inte längre osedda kunde förhålla oss passiva?
Mitt i allt börjar jag fundera på vårt kollektiva minne. På hur fort vi glömmer, medvetet och omedvetet.
På hur glömska, okunskap och historielöshet möjliggör lögner och propaganda.

Jag tänker på 1994. Ett år som innehöll mycket för mig på det personliga planet.
Men i övrigt då?
På kul kastar jag ut frågan till mina vänner på Facebook och Twitter, vad de minns från just 1994. Fick väl sisådär 65 svar från kloka och reflekterande människor.
Fotbolls-VM och OS i Lillehammer dominerar stort bland svaren.
Jodå, fruktansvärt ovetenskapligt men ändå. Vad det egentligen säger vet jag inte heller, men tänker att det i alla fall betyder något. Att det säger något om oss som människor. Om vårt kollektiva minne. Om vilka historier som ständigt återberättas på privata fester och vilka delar som våra medier väljer att återupprepa gång på gång, år efter år. Göra minnesprogram om. Vi har ju sett Thomas Ravellis straffräddning betydligt fler gånger än Rwanda.
För att vi vill se det.
För att det får oss att må bra.
Kanske för att det ger oss en möjlighet att slippa se allt det onda, och stannar kvar därinne i vår lilla bubbla.
Vad är då mediernas ansvar? Och vårt eget?
Under de decennier som gått sedan 1994 har våra sinnen bedövats av bantningsrecept, tusen och en olika träningsformer, backsensorer på bilarna och Zlatan.
Plus naturligtvis rapporteringar om det som händer. Där och då, oftast utan vidare sammanhang. Sen bort, in med nytt.

Så småningom nämner några Estoniakatastrofen, det svenska EU-inträdet plus en del andra enstaka svar. Någon kommer ihåg att Nelson Mandela blev president.
En socialdemokratisk ombudsman som aldrig kommenterat hos mig tidigare tar chansen till lite propaganda:
”Socialdemokraterna övertar regeringsmakten efter Bildtregeringen och efter en otroligt ekonomiskt instabil tid för Sverige”, svarar han.
På Twitter är det en bekant som kort och gott skriver ”Jugoslavien”.

På TV ser jag Jimmie Åkesson, klädd i kejsarens nya kläder, debattera med Annie Lööf. Han står där som en papegoja och upprepar det han sagt tusen gånger förut. Lööf är i högform och det blir så tydligt, så tydligt hur eländigt tomt det är bakom SD:s propaganda. Lokalt händer ungefär samma sak när Luleås kommunalråd Yvonne Stålnacke ställs mot SD:s Jeff Ahl i NSD:s webb-TV.

Och i dag på morgonen skriver en vän på Facebook:
”Tänk om det var i september vändpunkten kom för vilka som formulerar problemet. Från ett järnrörsperspektiv: ”dom är för många”. Till ett medmänskligt: ”klart att vi ställer upp för er”.”

Bilden på treårige Alan Kurdi har etsat sig fast på näthinnan. Googlar lite.
En rubrik från Aftonbladet kommer upp bland sökresultaten:
”Alans död förändrade världen.”
Tänker att den är så kvällstidningstypisk. I morgon ”chockas” världen av en bild på någon plastikopererad skådis i USA.
Och här hemma i Norrbotten har vi en diskussion efter beskedet om att NSD och Norrbottens-Kuriren ska sparka alla sina fotografer.
Långt borta och nära.

Blir glad av att se Hans Rosling och anmäler mig till gruppen som vill se en debatt mellan honom och Åkesson. Alltså den Åkesson som Aftonbladet i veckan familjärt kallade ”Jimmie” i en rubrik. Kan något annat än redaktionellt hjärnsläpp förklara varför det blivit så?
Självklart.
Väntar tålmodigt på rubriker med ”Stefan”, ”Anna”, eller ”Jonas”.
Tänker ändå lite uppgivet att SD-ledarens anhängare oavsett hur det går i en debatt med Rosling skulle utropa honom till segrare och hävda att Rosling är en idiot. Säga att ”jag har hans ip-adress”.
Ungefär som en av de gånger jag blivit hotad på Twitter.
”Jag har din ip-adress.”
Jaha, tänkte jag. Vad ska trollet med den till? Till skillnad från honom står ju mitt namn där. Telefonnummer och hemadress finns lite överallt.
”Jag har din ip-adress!”
”Bu”, liksom.

Den 5 februari 1994 avgick Ian Wachtmeister som ledare för Ny Demokrati. I valet den 18 september fick partiet 1,2 procent av rösterna och tonade ut från de svenska historieböckerna. Ungefär vid samma tidpunkt anslöt sig Jimmie Åkesson till Sverigedemokraterna.

Om någon frågat mig om 1994?
Självklart hade jag svarat fotbolls-VM och OS i Lillehammer.
Försöker ändå pussla ihop tankarna.
Naturligtvis minns många av oss olika händelser från 1994. Vi kan bara inte knyta dem till ett specifikt årtal. Men en sak är klar, de traditionella medierna upprepande av vissa händelser gör att de lyfts fram och blir markörer för just det årtalet.
För just 1994 borde det vara Rwanda, Jugoslavien och Estonia, tänker jag. Och så lite fotboll och hockey.

Googlar på ”internet 1994” och hittar ett inslag från Today Show där de förvirrade programledarna försöker förstå och förklara vad internet är. Kan inte låta bli att skratta.
Väldigt lite är sig likt i dagens medielandskap jämfört med då. De verktyg som digitaliseringen inneburit för våra möjligheter att förstå världen är ju fantastiska. Möjligheterna är outtömliga, åtminstone så länge vi har elektricitet.

Fortsätter fundera . . .

  • Vi är nog många som funderat över varför flyktingfrågan blev så aktuell efter att pojken hittats på stranden. Själv tror jag att bilden av honom blev kulmen på något som byggts upp under lång tid efter att vi fått nyheterna om förlista båtar i dödens medelhav, övergivna lastbilar, rasistiska påhopp etc. Det blev helt enkelt för mycket negativt till slut – och media skrev mer än vanligt om alla protester och solidaritetsyttringar som faktiskt funnits länge men som inte synts så tydligt förrän de togs upp stort. Människor som varit tysta vågar solidarisera sig igen trots trollrisken.

    Och förstås är det som du skriver att det som skedde i de forna jugoslaviska länderna, Rwanda etc. är sådant man minns men som är svåra att koppla till ett speciellt år. Hur jag fick nyheten om Estonia minns jag fortfarande väl men årtalet har fallit bort. Det är nog bara några enstaka datum som fastnat i minnet eftersom de samtidigt betytt så mycket för mig personligen: 11/9 1973, 19/7 1979, 11/3 2011. Vad som hände de här dagarna sitter för evigt i minnet – av några olika skäl som är högst personliga men knutna till världshändelserna. Då minns jag bättre.

    • Några tunga datum du räknar upp. Kunde bara räkna ut det första.
      Nåväl.
      Eftersom jag håller på med media så skulle jag kunna säga mycket om det. Jag tror att framtida historikers din kommer att vara ganska hård. Att vi inte visste fungerar inte längre som argument när vi nu lever i den digitaliserade världen.