Asociala medier

In Bloggande och internet, Politik och samhälle, Sociala medier, vardagsbetraktelser by Gert Frost3 Comments

Jag smyger helt omotiverat in en chilibild i dag också!

Jag har kommit att gilla sociala medier, men märkligt nog riskerar de att förstöras av sina användare.

”Kroppsspråket” hette en bok som utkom på svenska 1971, skriven av Julius Fast. Det kom att bli en av alla böcker som man antogs ha läst. Åtminstone i mina kretsar. Som titeln avslöjar handlar den om hur vi kommunicerar.
Vagt minns jag en scen från en restaurang där två överklasskvinnor sitter och pratar engagerat med varandra. Deras tonläge är obekymrat högt och de övriga gästerna kan utan problem följa deras samtal.
Enligt Fast skulle detta vara ett typiskt överklassbeteende. För de två damerna spelar det ingen roll om andra hör vad de säger. De betyder ändå ingenting eftersom de i damernas ögon är mindre värda. Ungefär som vi kan se i gamla kostymdramer på film där överklassens tjänstefolk får höra och se det mesta.
Beteendet finns fortfarande, om än på andra sätt.
Sociala medier som Facebook, Twitter och likande innebär offentliga samtal där egentligen alla kan delta. Så långt är allt bra.
Alla som någorlunda behärskar de verktyg som krävs inser att detta också innebär risker. För min del tycker jag mig se en fartblindhet och brist på eftertanke som förvånar.
Mest tröttande är alla exhibitionister som egentligen uteslutande vill visa upp och marknadsföra sig själva.
”Skryt”, kallades det en gång.
Som damerna på restaurangen talar de högt och mycket. Jag har förvisso inbjudits till att lyssna på vad de har att säga, men när jag kommenterar får jag inget svar.
Vid två tillfällen har jag raderat i min vänlista på Facebook, tagit bort ”vänner” som trots upprepade försök inte svarat på tilltal.
Det finns ingen anledning att behålla dem.
Merparten av dem har haft flera hundra ”vänner” i sina kontaktlistor. Ett exempel är en gammal kollega som numera har en upphöjd position inom svensk media.
Han talar till folket, ointresserad av vilka svar han får.
Med några undantag dock: när kollegor med ungefär samma position i medievärlden som honom själv lämnar en kommentar finner han det tillräckligt intressant att svara.
Inte helt olikt överklassdamerna på restaurangen, eller hur?

Jag har mycket kvar att lära när det gäller sociala medier. Det här är mest en fundering i farten under min pågående resa mellan Det Gamla och Det Nya. Men jag har förstått just det, att de är sociala. I väsentliga delar liknar umgänget det vi dagligen möter fysiskt i vardagen. Ungdomar mobbar varandra eller bestämmer sig för att tillbringa en utekväll tillsammans, intressegrupper och kompisgäng bildas, nyheter och kunskap sprids, brott planeras och så vidare. Allt i en enda röra.

En del har hundratals eller till och med tusentals ”följare” på exempelvis Twitter. Det säger sig självt att alla inte kan prata med varandra samtidigt. Personligen har jag på just Twitter valt att följa ett mycket litet antal personer som har kunskaper jag vill åt. Det fungerar förträffligt. Jag hittar länkar, artiklar och kunskaper i en takt och mängd som jag aldrig hade förmått på egen hand.
Vid ett tidigare tillfälle skrev jag om Mona Sahlins bristande förmåga att hantera de sociala medierna på ett begåvat sätt. Vi bär alla ett gemensamt ansvar för att de används så bra som det någonsin är möjligt, inte bara Sahlin.

Låt oss åtminstone enas om att svara på tilltal, så gott vi kan och hinner. Alla kan inte alltid.
Gör vi inte det riskerar de sociala medierna att förvandlas till asociala medier.
Förmågan att lyssna får inte gå förlorad.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments

  1. Pingback: Efter en kurs om sociala medier « I(t-)tankarna

Leave a Comment