Blank Spots finns överallt

Jag gillar Blank Spot Project, även om jag hittills inte gått ”all-in” av flera olika anledningar, men det är aldrig för sent att ändra sig.
VI måste ju våga.
Och stötta dem som vågar bryta ny mark.
Martin Schibbye & Co talar ju om ungefär samma sak som jag själv gjort under ganska många år.

blank-spot-project

Kanske visar det sig i slutändan att Blank Spot Project inte når ända fram i sina ambitioner, men vi måste väl ändå stötta dem som verkligen försöker göra nytt?

Under fredagen den 27 november hölls dokumentärfilmdagen i Piteå. Under förmiddagen fick filmaren Magnus Gertten ta emot Eric Forsgren-priset för sin dokumentär Varje ansikte har ett namn. Under eftermiddagen pratade jag, Martin Schibbye från Blank Spot Project och Oscar Westlund från aktuella statliga Medieutredningen.

Själv skulle jag prata under rubriken Norrbottens plats i sociala medier under en knapp halvtimme. Som om det skulle finnas en bild. En av mina poänger var att det inte finns en, utan tusen olika. Jag resonerade också om de oändligt många bubblor som finns på nätet och behovet av att bygga broar för dialog mellan dem.
Hur ska vi kunna skapa en fungerande kommunikation om vi pratar om varandra i stället för med varandra?
Jag sa också en del om hur väl, eller illa, vårt medielandskap fungerar ur ett demokratiskt perspektiv. Om hur lite plats de röstsvaga har, om hur olika förutsättningarna är. Risken är uppenbar att detta förstärks ytterligare framöver om inget görs.

Hur ska en liten fattig kommun som de traditionella medierna redan övergivit förmå hävda sig gentemot rika kommuner med hög profil? Mot kommuner politiker, stora kommunikationsavdelningar och med tillräckligt tjocka plånböcker för att kunna köpa PR och marknadsföringstjänster?
Småkommunerna är nästintill chanslösa när det gäller att göra sin röst hörd i det offentliga rummet, med tanke på all konkurrens. Effekterna av dessa ojämlika förhållande kan vi bara gissa oss till.
Så svaret på hur väl fungerande vårt medielandskap fungerar ur ett demokratiskt perspektiv handlar inte bara om att värdera vilka som låter mest och högst.
Än viktigare är att leta och lyssna där inget hörs.
Därför hade min avslutande bild texten I tystnaden finns (de viktigaste) svaren.

Martin Schibbye plockade upp mitt viktigaste budskap.

Martin Schibbye plockade upp mitt viktigaste budskap.

Men tillbaka till Blank Spot Project.
De försöker ju fylla Blank Spots i den journalistiska utrikesbevakningen. Och de gör det genom ”medborgarfinansierad utrikesjournalistik”. Läs mer om projektet här.
”Det som förenar oss är en tro på att människor vill ha fler perspektiv”, har Martin Schibbyes kollega Brit Stakston sagt och samma budskap förmedlade han under sitt föredrag.

För övrigt går det ju att argumentera för att all journalistik är medborgarfinansierad. Antingen betalar vi prenumerationer, eller överpriser på de produkter/prylar/tjänster vi köper av olika aktörer på marknaden för att de i sin tur ska kunna köpa annons- och reklamutrymme i tidningar, radio eller TV. TV-licensen är ett annat exempel.
Blank Spot Project använder bara en annan modell.

Efter Martins föredrag träffade jag ett par gamla journalistkollegor.
”Jag tror inte på deras affärsmodell”, sa en av dem lite avmätt efteråt.
”Nej, på sikt kan det nog bli svårt”, svarade jag instämmande.
Direkt efteråt blev jag förbannad på mig själv. Att det ska vara så förbannat trögt! Att vi är så surmagade och har svårt att se och bygga vidare på de möjligheter som faktiskt finns. Att vi är så fast i gamla tankemönster och nästan oförmögna att bli lite glada och upprymda över att någon tar mod till sig och försöker något nytt.

Frågan som måste ställas är om de traditionella medierna någonsin kommer att ta ansvar för små resurssvaga områden igen? Om små kommuner kommer att bevakas fullt ut, eller om de kommer att skriva om de avsomnande folkrörelserna. Eller om de blank spots i utrikesjournalistiken som Martin pratar om?
Det mest troliga svaret på de frågorna är nej.
Ska vi då dissa de som försöker?

Jag skulle vilja påstå att i alla fall stora delar av deras tänk skulle kunna överföras till nationell, regional och lokal journalistik.
Sen kanske det inte är en drygt halvsekelgammal människa som ska dra igång något, men de varma applåder som framförallt journaliststudenterna i Piteå gav Martin efter hans föredrag kändes . . . lovande?

Vi vet att de som producerar journalistik i stora mediehus är tvingade att tänka om, göra nytt. Söka nya affärsmodeller. Våra konsumtionsmönster har som bekant förändrats i grunden, Google och Facebook snor åt sig, och utveckligen kommer definitivt inte att stanna av. Och jag hoppas verkligen att mediehusen lyckas i sin ambition, om det samtidigt innebär att journalistiken ställs i främsta rummet. Om fokus läggs på klick och underhållning kommer att misslyckas eftersom det alltid kommer att finnas någon som är bättre än dem.
Kanske är det dags för oss som konsumenter att än mer se över hur vi fungerar. Varje år satsar vi x antal kronor per år på att konsumera journalistik och underhållning på olika sätt via tidningar, radio och TV.
Vore det inte framsynt att styra om åtminstone en liten del av de slantarna till dem som försöker hitta nya modeller för att bedriva samhällsviktig journalistik?
Jag tycker nog det.
Sen kan det ju förvisso visa sig att gänget bakom Blank Spot Project tänkt fel på någon punkt och att det i slutändan inte fungerar, men det är väl inte hela världen? Då kommer de eller någon att annan göra nytt och vidareutveckla.

En sak är jag jag nämligen ganska övertygad om:
Låter vi de vita fläckarna förbli vita är vi illa ute på flera olika sätt.
Den här diskussionen är så oerhört angelägen. Låt oss ge den det utrymme den förtjänar.