Bloggandet och demokratin

In Media och journalistik, Politik och samhälle by Gert Frost2 Comments

På bara drygt tre veckor har min lilla blogg haft besök från 71 olika städer i Sverige och 15 olika länder.
Det började med att jag fick en skrivmaskin, en telefon och en illa fungerande fax.
Som hammare och skruvmejsel, ungefär.
1983. Inte så svårt.
Sen dator.
Sen internet.
Nu sitter jag är med en gigantisk hög med verktyg på golvet framför mig, det ena mer obegripligt än det andra.
Min hjärncell går för högvarv. Jag måste lära mig hur de fungerar. Vill lära mig.
Som en 20-årig vän och bloggare formulerade det: det är svårt att lära gamla hästar sitta. Och det har hon ju alldeles ju rätt i.
Jag har fått två centrala frågor som söker svar. Återkommer till dem.

Det har gått snart en månad sedan jag blev bloggare, ytterligare en månad sedan jag började läsa in mig på hur det fungerar. Dags för en första avstämning.
För att begränsa mig avstår jag från att redovisa alla typer av bloggar som finns, gratisbloggar och så vidare. Det räcker med att säga att de flesta som verkar kunna det här rekommenderar att man använder WordPress, skaffar sig egen domän och webbhotell. Jag följde råden och snickrade efter förmåga ihop en sida. Kodade och stod i. Tekniken kring att bygga en blogg är en sak. På den fronten har jag också klarat av en hel del.

Många hävdar att det tar upp till sex månader att bygga upp en blogg som fungerar och har hyggligt med besökare. Tålamod.
Just nu kretsar mina funderingar kring detta, att faktiskt bli sedd. Och vilket pris jag är beredd att betala för att åstadkomma det.
Som svensk är det några portaler som är viktigare än andra. Aftonbladets Bloggportalen, Twingly, Knuff, Nyligen, Pusha, Intressant och Buzz är alla centrala aktörer. Politometern kommer nog att bli viktig inför valet och så vidare. Aftonbladets bloggsidor har en stark ställning. Också Facebook och Twitter är naturligtvis viktiga plattformar. Rss, pinga, trackbacks, taggar, permalänkar och sökoptimering är centrala begrepp och så vidare.
Det gäller definitivt också att känna rätt personer.
Suck.
Dubbelsuck.
Det är ett helt eget universum.
Ett helt eget tilltal, ett eget språk.
Sociala medier.
Nåja.
För att bli sedd gäller det också att anpassa sitt skrivande till sökmotorer som exempelvis Google, så att de hittar din sida. Strukturen på texten ska se ut på ett visst sätt, centrala ord och uttryck upprepas, kodas till fet stil och så vidare. Och så måste det länkas hit och dit, fram och tillbaka. Bloggar ska besökas och länkas till. Tidningar ska citeras och så ska man länka till enskilda artiklar. Poff bara, så kommer det nya besökare till sidan, vilket jag ser på via Google analytics, som jag använder för att läsa av besökarstatistiken.
Hej och hå.

Nu till mina frågor:
Hur långt ska jag anpassa mig?
Hur långt in i den här världen ska jag gå? Just nu verkar den bottenlös. Det skulle kunna gå att lägga hur mycket tid som helst på det som lite diffust kallas ”social medier”. Ska jag på allvar twittra? Ska jag skaffa mig tusen vänner på Facebook? Ska jag ändra mitt sätt att skriva?

Fråga två är viktigare: Hur demokratiskt är sociala medier och bloggande och vilken roll fyller fenomenet och dess utövare i det offentliga samtalet?
Min mycket lilla erfarenhet säger att det byggs många mer eller mindre osynliga nätverk bland twittrare och bloggare. Många bra, andra usla eller rent farliga. Som jag förstår det sitter det också ett antal personer på de olika bloggportalerna och bestämmer vad som är viktigt, vad som kan kastas och så vidare. Som en slags bloggvärldens redaktörer.
Ett tycker jag mig definitivt kunna konstatera: om social medier är ett demokratisk redskap är det ganska odemokratiskt. Just nu. Det hanteras av dem som verkligen behärskar det. Tillgängligheten finns där, men aktörer med obegränsat med tid och resurser har betydligt bättre förutsättningar att ”lyckas”.

Men det finns, är här för att stanna och kommer att utvecklas vidare.
Vi måste lära oss det, utnyttja det.
Men jag tycker mig se åtskilliga publicistiska och demokratiska fallgropar.

Jag är en journalistisk och publicistisk dinosaurie och kan inte nog påpeka att jag är nybörjare, men har ändå lärt mig en hel del. Kritiska ögon är viktiga.
På bara drygt tre veckor har min lilla blogg alltså haft besök från 71 olika städer i Sverige och 15 olika länder.
Nästan osannolikt. Spännande.
Jag är demokrat.
Tänk om inte så vore? Tänk om jag hade för avsikt att sprida rasistiska eller främlingsfientliga budskap.
Oj, vilka möjligheter!
Oj, vilka risker!
Det finns alla sorter människor inom den värld som lite diffust kallas sociala medier.

Slutligen vill jag rekommendera en blogg/hemsida som för ett resonemang kring de här frågorna. Den heter samesamebutdifferent.
Förhoppningsvis kan jag och har förstått lite mer om ett par månader.
Det är i alla fall avsikten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

  • Dina frågor kan väl egentligen inte besvaras förrän du och jag vet vilka ambitioner du har med din blogg. Själv har jag bloggat sedan 2005. I motgång och framgång och bara för min egen skull. Som terapi. Som ventil. Som inspiration. För att jag gillar att skriva, att fotografera, att filosofera och diskutera. Lite ”missionerande” blir det väl också.

    Socialt. Ja!

    Under åren har jag haft upp- och nergångar i antalet läsare och har toppat med 427 läsare på en enda dag, men snittar 100. Det räcker för mig.

    Bloggandet har gett mig kontakter. Inte bara nätkontakter. Jag har träffat mina läsare öga mot öga också. Och det har bara varit positivt. Men nätkontakterna har förstås dominerat.

    Jag har inte ansträngt mig särskilt mycket för att få läsare. Inte mer än att jag ”pingar” (automatiskt) och är aktiv och kommenterar på andras bloggar. Sedan hjälper vanliga medier till genom att länka till de inlägg, där jag länkar till dem.

    Så går det till. Men det visste du kanske redan. Vem är jag, att komma här och komma…….? 😉

    • Ambitioner? Vilket tråkigt ord, egentligen. :o)
      Visst vill jag saker, men oftast blir det lite diffust i kanterna, också för mig. Påverka? Kanske. Roa? Möjligen. Fördriva tiden? Absolut.
      Jag vet inte var det här landar, men i alla fall är det ett sätt att hålla igång skallen och fingrarna.
      Definitivt har jag en förmåga att begrava mig i saker, att dyka på djupet. Ägna mig åt vildsinta analyser och i alla fall försöka förstå.
      Just nu följer jag bara med, vi får se vart det leder mig.
      Det jag absolut har är ett intresse för är kommunikation och publicistiska frågor i alla dess former. Öga mot öga eller digitalt spelar egentligen ingen roll. Yrkesskada, misstänker jag.
      I mitt lätt förvirrade tillstånd, just nu, är bloggvärlden som en stor överfylld danslokal där alla går runt med bindlar för ögonen och händerna trevande framför sig. Alla pratar högt för sig själva. Ibland stöter de ihop och växlar några ord, men oftast passerar de bara varandra.
      Inte så lite spännande att se vad som händer.