För ett par dagar sedan började jag läsa Brit Stakstons bok ”Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier”.
Intressant så här långt och jag återkommer snart med en recension.
Men. Redan nu vill jag ändå ta fram en formulering som hon använder i sitt förord och som bitit sig i minnet hos mig.
”( . . . ) Jag vill ge verktyg för att starta en process som kan leda till att bryta delar av den mer makt- än medborgardrivna kultur som finns i de politiska partierna ( . . . )”
Någon dag senare står Joakim Jardenberg i TV4 och uttalar sig på följande sätt under ett läger för drygt 400 ”webnördar” (Sweden Social Web Camp) på Tjärö utanför Karlskrona:
”( . . . ) Det är som Almedalen, ungefär, fast för oss som är intresserade av demokrati. På riktigt. ( . . . )”
Det är väl Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt också, funderar jag.
Både Stakston och Jardenberg är entreprenörer och centralfigurer i Sverige när det gäller den sociala webben.
Förvisso är båda citaten tagna ur sitt sammanhang men väcker ändå tankar. I alla fall hos mig. Vad betyder det, egentligen? Jag vet att många förespråkare ser sociala medier som en väsentlig del i någon slags demokratiseringsprocess. Och visst, de kan ge röst åt många. Det tror också jag på.
Men.
De sociala medierna kan också innebära att de som verkligen behärskar konsten eller har ekonomiska muskler för att sprida sina budskap via internet får ett gigantiskt försprång gentemot många andra. I sådana fall riskerar det att bli ett odemokratiskt redskap.
”Internet är gratis”, vet jag att en del skulle svara på det.
”Ja, men kunskap kan köpas”, svarar jag.
Internet är väl ingen garanti för demokrati?
Det här tål att funderas på.
Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om Sociala medier, brit stakston, joakim jardenberg, sswc, demokrati, tv4
Kanske gillar du också detta:








