Dumma läsare

In Media och journalistik, Politik och samhälle by Gert Frost0 Comments

Så kom då beskedet: NSD och Norrbottens-Kuriren blir en och samma redaktion.
Vi som följt utvecklingen har ju sett åt vilket håll det lutat under ganska många år nu. Det är naturligtvis sorgligt och ett beslut som inte har något med journalistik att göra, utan det handlar bara om ekonomi.
Förmodligen var det nödvändigt.
I alla fall utifrån den situation som de själva skapat. Och naturligtvis utifrån de ”nya” förutsättningar som bevisligen finns för tidningsvärlden med konkurrenter som Google och Facebook.

NSDoNK

Redaktionerna på NSD och Norrbottens-Kuriren slås samman.

Samtidigt blir det tragikomiskt när ansvariga uttalar sig och säger att läsarna ”inte kommer att märka någon skillnad”. Sedan tidningarna fick gemensam ägare för nio år sedan har journalisttjänster försvunnit, fotograferna är borta, redigeringen flyttad till Norrköping, plus en del annat.
Och ständigt samma besked.
”Läsarna kommer inte att märka någon skillnad.”
Hur dumma eller lättlurade tror de egentligen att deras läsare är? Klart de märker skillnaden på den produkt som levererades för ett antal år sedan och det som hamnar i brevlådan idag.
Eftersom jag faktiskt är prenumerant kan jag svara själv: Jo, vi märker.
Så nu vet ni det.

Ingen vill att den lokala journalistiken försvinner.
Cheferna på norrbottenstidningarna säger sig göra förändringarna just för att rädda den lokala journalistiken. Det bland annat genom att minska konkurrensen och ytterligare minska antalet lokalredaktioner. Eller slå samman sina resurser, som de själva uttrycker det.
”En offensiv, epokgörande satsning på den lokala journalistiken”, säger de.
Jojo.
Upp till bevis, säger jag. För i mina ögon är det inte trovärdigt. Journalistiken hålls gisslan av ekonomerna, svårare än så är det inte. Till slut finns det ingen produkt kvar, när den journalistiska kvalitén slutligen urvattnats tillräckligt mycket.
Och det vore sorgligt, så sorgligt.

Vissa saker har jag tjatat om många år, bland annat har det handlat om politikens oförmåga och brist på engagemang när det gäller de här frågorna. För mig är det något av en gåta eftersom det handlar om demokrati. Det gäller såväl på det nationella som det lokala planet.
Någon, inte sällan landshövdingen, ryter till när TV4 lägger ner eller när Tidningarnas Telegrambyrå, TT, försvunnit från norr. Sen tyst igen. Till nästa nedläggning.

Nu hoppas många på Medieutredningen vars slutbetänkande utredaren Anette Novak ska överlämna till politikerna i början av november.
Det är inte små förväntningar som vilar på hennes axlar.
Helt klart går (den negativa) utvecklingen mycket snabbare än vad många tidigare anat. De planer som avslöjades om giganten Mittmedia och dess 28 tidningar häromdagen är ett tydligt exempel på det. Anette Novak valde att blogga om detta någon dag efter beskedet. Bland annat skrev hon följande:
”Våren 2015 när vi sparkade igång utredningsarbetet med ett brett branschsamråd i Husby sa jag att staten ska hålla sig långt borta från affären. Medieutredningens uppgift är att främja medborgarnas tillgång till kvalitativt innehåll, inte lösa medieföretagens affärsutvecklingsutmaningar. Denna utgångspunkt har – för mitt vidkommande – inte förändrats.”

Exakt vad det betyder återstår att se.
Jag ser inget annat än att Public Service aldrig, aldrig, haft en viktigare roll att fylla än just nu. Själv har jag just flyttat och har nytt kanalutbud på TV:n. Till en början en testperiod där vi har 82 (!) olika kanaler under en tremånadersperiod. Om detta skulle jag kunna skriva länge, men jag nöjer mig med att konstatera att mitt intresse för amerikanska såpor om hemmafruar i Los Angeles, New York eller vilken annan stad som helst i USA är väldigt begränsat.
Alltså, de kommersiella TV-kanalerna kommer knappast att rädda den journalistiken, varken nationellt eller lokalt.
Det är alltså ett understatement i ironins tecken.

Jag har tidigare sagt i något sammanhang att en sak Novak & Co bör komma fram till är att ständiga och löpande uppföljningar av mediepolitiken bör finnas inskrivet som ett av förlagen i slutbetänkandet. De långbänkar som tidigare präglat mediepolitiken är inte längre ett hållbart alternativ. Digitaliseringen vilar inte på lagrarna, utan utvecklingen fortsätter naturligtvis.

Förutom Public Service hoppas jag också att Medieutredningen lämnar förslag som innebär att möjligheterna för dem som vill skapa lokala och digitala nyhetssajter och i dem bedriva journalistik förbättras.
Det behövs ju bara en dator, en kamera och möjligen en bil för att kunna skapa något just nu. Plus en stark personlig motor. Däremot är det inte helt enkelt för dem som hittills försökt att få ekonomin att snurra ordentligt.

Till sist:
Det finns väl ingen som tror att vi i och med fredagens besked om sammanslagningen av NSD:s och Norrbottens-kurirens redaktioner nu sett den sista neddragningen?
Så pass naiva är vi väl inte?
Vi som inte märker någon skillnad.