Fotograferna kommer alltid att behövas, för att berätta sina berättelser. För att göra sina avslöjanden.

En journalistisk kapitulation

In Kommunikation by Gert Frost1 Comment

Tisdagen den 1 september 2015.
Ett sorgligt datum. Vid fyratiden på eftermiddagen står det klart att Norrländska Socialdemokraten och Norrbotten-Kuriren kommer att säga upp ytterligare 18 medarbetare.
Bland dem samtliga sex fotografer, tre på respektive tidning.
Jodå, förhandlingar återstår men allt pekar just nu åt det hållet.
Det är inget annat än en journalistisk kapitulation av tidningsledningarna och dess ägare i Norrbottens Media.

Fotograferna kommer alltid att behövas, för att berätta sina berättelser. För att göra sina avslöjanden.

Fotograferna kommer alltid att behövas, för att berätta sina berättelser. För att göra sina avslöjanden.

Tidningarna i Norrbotten har kapat, minskat och gjort om de senaste åren så snart återstår blott en spillra av vad som en gång var. Mycket har också tillkommit, exempelvis webb-TV och 24Norrbotten.
Självklart är de ansvariga i Mediehuset på Robertsviksgatan som alla andra pressade av att annonsintäkterna viker när det gäller papperstidningen och att de inte fullt ut lyckats kompensera det med intäkter från de digitala satsningarna.
Jag har tidigare, framförallt i samband med att de lanserade sin betalvägg, varit ordentligt kritisk mot hur de drivit sina digitala satsningar, men tänker inte fortsätta på det spåret just nu.

Nu handlar det om fotograferna.
Ett par av dem som sannolikt får gå har också en gång varit mina kollegor när jag var kommunreporter på tidningen i mitten av 1980-talet.
Det är bara så oändligt sorgligt. Och passivt.
Det handlar också om människor, om yrkespersoner som lagt ner sin själ i arbetet på tidningen oavsett om det gäller fotograferna eller dem som drabbas på andra avdelningar.
Det var också mycket sorg på det ovanligt välbesökta mötet i huset när informationen släpptes till de anställda. En del grät.

Behövs då fotograferna på en tidning? Egentligen? Frågan måste ju ställas.
Lokalredaktörerna ute på mindre orter har ju alltid fotograferat själv. Skrivit och plåtat. En del har klarat det ganska hyggligt, medan andra faktiskt aldrig klarat det.
Låt mig slå fast en sak:
Journalist och fotograf, det är två olika yrken.
Två helt olika kompetenser.

Så. Då var det sagt.
Alldeles självklart kommer tidningarna nu att försämras ytterligare.
Det är skillnad på att knäppa kort och att ta bilder.
Att som skrivande journalist också tvingas fotografera skapar oundvikligen problem i arbetet. Det är splittrande och tar fokus från jobbet. När koncentrationen ligger på att få rätt fakta, citera korrekt och berätta en historia som är relevant och trovärdig blir det oundvikligen så att fotograferandet kommer i andra hand.
— Ja, just det. Jag skulle ta en bild också, brukar det heta mot slutet av ”jobbet” och så knäpper skribenten några kort ”rakt upp och ner”.

En bra fotograf skapar inte sällan sin egen berättelse, ibland förstärker han eller hon det skribenten försöker säga. De kompletterar varandra.
Text och bild.
Inte text och kort.

I en tråd på Facebook skrev en bekant som är fotograf idag att ”Nu får vi se ännu fler arkivbilder på polisbilarnas dörrar.” och jag tror att han har helt rätt. Självklart blir det så.

Att vara fotograf innebar tidigare förmågan att kunna framkalla och kopiera sitt material. Nu handlar det om digital hantering och alla som gett sig i kast med exempelvis Photoshop kan ana sig till vad det innebär. Den tekniska kunskapen är väsentligt. Få eller ingen skrivande journalist har den.
Jag har själv plåtat i hela mitt liv, men skulle aldrig göra anspråk på att kalla mig fotograf.

Vilken betydelse bilden haft genom historien vet vi alla. Jag behöver inte upprepa det.
En del hävdar att mycket har förändrats i och med digitaliseringen, i och med exempelvis Instagram och att i princip alla har en kamera i fickan numera.
Jag tror inte det.

Bilden som dokument, bildreportaget som berättelse kommer aldrig att förlora sin inneboende kraft. Men då gäller det att ha människor, fotografer, som äger förmågan att se det inte andra ser, att fånga det som går oss andra förbi.

Ja, det är sannerligen en sorgens dag för journalistiken i Norrbotten.
Och som jag tidigare skrev, det är så passivt.
Ägarna i Norrköping tjänar än så länge hyggligt med pengar. Varför inte satsa i stället? Varför inte skapa en ännu bättre produkt som är relevant och känns angelägen för sina läsare? Både analogt och digitalt.
Där finns onekligen fortfarande en del att göra.
Men det är delvis en annan story.
Hursomhelst, för att lyckas med det tror jag knappast det fungerar med att skära ner, skära ner och skära ner.
Nej, då krävs kompetenta medarbetare som kan sitt jobb.
Att kasta ut dem är knappast rätt medicin.
Eller för att tala klarspråk, som fackklubbens ordförande på Norrbottens media, Tommy Lundqvist, gör i en artikel i NSD:
— Det här sparpaketet innebär att det på ett år försvunnit 23 journalister från huset och det är rent ut sagt åt helvete.

Sen finns det andra frågor som är angelägna om demokrati, om medielandskapet och om hur det påverkar oss på olika sätt.
Det får också bli vid ett annat tillfälle.