En resa till Tornedalica

In Kultur och underhållning, Litteratur och skrivande by Gert Frost0 Comments

Och nu något helt annat, som det brukar heta. Till något analogt.
Trots att jag tillhör dem som ständigt försöker trampa nya stigar bär jag alltid med mig ett bagage jag inte skulle vilja vara utan.
Min historia, vår historia.
Trots min iver att fördjupa mig i det nya medielandskapet och alla dess möjligheter stannar jag ofta upp, tar ett djupt andetag och försöker hitta svar på andra vägar.
Vi får liksom inte glömma de stigar vi redan vandrat.

Jag fick med mig lite hemläxa efter det första mötet med Tornedalicas styrelse.

Jag fick med mig lite hemläxa efter det första mötet med Tornedalicas styrelse.

Under tisdagen var jag på mitt första styrelsemöte i Tornedalica, ett förlag inom Föreningen Norden i Norrbotten med uppdrag att publicera forskning och annan litteratur med dokumentärt värde från Nordkalotten och Tornedalen.
Vägen dit har varit lika fantastisk som krokig.
Och glöm nu inte att jag i grunden är skåning.

En natt hösten 1982 tillbringade jag på golvet i en gymnastiksal i Korpilombolo. Jag gjorde min första riktiga reportageresa och hade under dagen bland annat träffat dåvarande kommunalrådet i Pajala kommun, Bernt Sturk.
Följande dag skulle jag besöka Keros skofabrik i Sattajärvi. Då skulle jag bland annat lära mig att de näbbstövlar jag haft under 1970-talet kom just därifrån. Det var också mitt första möte med laestadianismen.
För att göra en lång historia kort så varken kunde eller förstod jag ett jota om vare sig Tornedalen, Norrbotten eller Nordkalotten.
Ändå blev den där resan en start på en livslång kärlek till den här landsändan, även om jag under vårarna fortfarande rynkar på näsan åt klimatet och längtar efter våren i Skåne.

När jag är ute och pratar om det nya medielandskapet betonar jag ofta att det är viktigt med kunskap om hur ”det traditionella” medielandskapet förut fungerade. Inte så mycket för att förstå hur den digitala världen och de sociala medierna fungerar, utan kanske framförallt för att förstå hur de som är uppväxta med det fungerar och tänker. Om varför digitaliseringen liksom all annan förändring för många kan vara svår, eftersom det på flera sätt skakar om våra grundläggande värderingar. Det vi lärt oss.
Den som bara rusar rakt fram kommer till slut oundvikligen att springa in i en vägg.
Vi måste vara klokare än så.
Då är det vi tidigare lärt oss något att hålla i handen.
Att titta i backspegeln är viktigt på många sätt. Historien har ju en förmåga att upprepa sig, som bekant. Politiskt har det väl sällan varit tydligare än idag, hur sorgligt det än är.
Men.
För säkerhets skull: historien får för den skull inte stå i vägen för utveckling, vilket vi tyvärr ser alltför många exempel på när det gäller att förhålla sig till det nya medielandskapet.
Då används kunskaperna fel.

Men tillbaka till Tornedalica. Förlaget som berättar om vår historia i norr.TornedalicaLogo
Parentetiskt kan jag berätta att en av dem som höll i trådarna när förlaget startades 1962 var förre landshövdingen i Norrbotten Ragnar Lassinantti.
Hittills har förlaget gett ut 62 titlar. Sett i dagens ljus känns inte alla helt fantastiska, men många innehåller fantastisk läsning. Det senaste exempel är Curt Persson bok/doktorsavhandling ”På disponentens tid” om Hjalmar Lundbohm som var chef för gruvverksamheten i Kiruna 1898-1921. En bok som skapade en hel del diskussioner runtom i landet när den släpptes. Bland annat för att Persson utan att vara dömande ställde frågan om Lundbohm var rasist. Kanske fick den delen av berättelsen alltför stor del av uppmärksamheten i medierna i jämförelse med andra delar av Lundbohms livsgärning som beskrivs i Perssons bok.
Det är definitivt en bok som alla borde läsa, tycker jag.

Själv fastnade jag en gång i Fransk visit, berättelsen om den franska gradmätningsexpeditionen 1736-1737 under ledning av den franske vetenskapsmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis. Den avgjorde striden om och bevisade att jorden är tillplattad vid polerna. Inte minst var jag fascinerad av Reginaud Outhiers dagbok Journal från en resa i Norden år 1736-37 från resan som jag läste i samband med att jag själv satte samman boken Brytningstider.
I samma veva läste jag Olov Hederyds bok Två systrar, en roman med verklighetsbakgrund om två systrar i Tornedalen som förälskade sig i de franska vetenskapsmännen. En inte fullt besvarad kärlek skulle det visa sig när systrarna följt efter dem till Paris och där gick tragiska öden till mötes.

Under åren har jag själv skrivit fyra böcker som på olika sätt har kopplingar till Norrbotten. Och det har varit en fantastisk resa som i praktiken startade där i gymnastiksalen i Korpilombolo 1982 och ännu är långtifrån avslutad. Att nu sitta med och driva ett förlag som berättar om Tornedalen, Norrbotten och Nordkalotten är hur kul som helst.
Kanske har jag rentav efter drygt 30 år i norr förvandlats från skåning till norrbottning? Jag har i all fall rest mer än de flesta i norr, inte minst under mina år som korre för Tidningarnas Telegrambyrå, TT.
Men, men . . . så var det det där med dialekten.
Den behåller jag, skånskan.

Gå in och besök Tornedalicas hemsida.
Där går det också att beställa böckerna.