2

Ett kränkt Norrland?

En kort reflektion.
När jag flyttade till Norrbotten första gången 1982 upptäckte jag att det fanns en upprördhet över att folk i södra Sverige kallade allt norr om Dalälven för Norrland. Bland annat.
34 år senare suckas det över samma sak.
Inte sällan i spalterna, radio eller TV. Som tidigare.
Numera också i olika forum runtom på nätet.

AClada

Detta är också en bild av Norrland. Men bara en.

För att passa in i min nya omgivning lärde jag mig ganska snabbt att sucka i takt och bli upprörd när något var eller beskrevs åt fanders. Det var lätt att hitta gemenskap i aversionen gentemot södra Sverige.
Är det inte dags att ge upp den där strategin, att skrika rakt ut i ödemarken varje gång det händer? Kan vi inte helt enkelt enas om att sörlänningarna inte begriper bättre? Att de är obildbara.
Eller ska vi i norr fortsätta med att känna oss kränkta vid varje tillfälle något beskrivs som alltför svepande eller okunnigt? Stå och stånga pannan blodig mot någon gisten tall i ödelandskapet? Kanske är det dags att förlika sig med tanken på att journalister, politiker som Kinberg Batra, borgare och bönder i söder helt enkelt oförmögna eller ovilliga att lära sig elementa om sitt eget land.
Är det inte bättre att skratta åt eländet?

Rent kommunikativt är i alla fall vrede och kränkthet en dålig strategi.
Uppenbarligen har den inte fungerat i det här fallet heller.
Det är egentligen självklart att det beskrivningen av norr till betydande del handlar om hur vi själva kommunicerar det som händer. Jag ogillar ”varumärke” som begrepp, men det är väl ändå lite det som detta handlar om. Att vi inte kan förvänta oss att de okunniga söder om Dalälven ska bygga upp våra varumärken, utan måste göra det själva.
Det är nog få i söder som placerar Facebook, LKAB, Sarek, Åre eller andra starka varumärken ”i Norrland” utan de hamnar på rätt plats. Alla sportintresserade vet att Brynäs hör hemma i Gävle.

”Men vi borde kunna förvänta oss mer av medierna”, suckar kanske någon uppgivet.
Kanske, men låt oss då vara realistiska och se vad som har hänt under de här decennierna; att riksmedierna, med public service som undantag, har lagt ner i princip allt norr om tullarna i Stockholm och lokala medier har i sin tur koncentrerat sin verksamhet till respektive utgivningsort.
Väldigt lite tyder på att det ska bli bättre.
Alltså vilar ansvaret på oss själva.
Alternativet är att fortsätta vara upprörda 30 år till.
Som sagt, är det inte bättre att skratta åt eländet?

”Det finns väl ingen motsättning mellan att vi fortfarande blir upprörda och samtidigt blir bättre på att kommunicera”, invänder kanske någon.
Nej, egentligen inte. Men risken är uppenbar att vi upplevs som gnälliga, kränkta och allmänt besvärliga. Hur kul är det?
Det blir ju i sig också ett ”varumärke”.

Bättre då att skapa fler och nya former för att berätta om allt fantastiskt som händer, exempelvis i Norrbotten och Västerbotten.
Bara en fundering alltså.
Invänd gärna.

  • Bert Bodin

    Jag kommer nog aldrig att ge mig. Norrland ska bort! Som destination. Som födelsort. Som språkområde. Med mera.
    Men det börjar förstås med att vi själva, vi norrbottningar, definierar oss bättre. Att vi inte själva benämner oss norrlänningar. Varför är vi så blygsamma?
    Läste ett inlägg som tar upp diskussionen ur en maktaspekt också. Och jag kan hålla med mycket där också.

    I mediekretsar hör jag då och då hur förkastligt det är att prata om Afrika som Afrika. ”Han kommer från Afrika”. Storleksjämförelse åsido. Det finns paralleller.

    • Kan hålla med. Frågan är bara var vi lägger energin. Denna ständig upprördhet över tillkortakommanden söderifrån leder liksom ingenstans.