Hundar

Ett upprepande digitalt kluster

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Osorterat, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert FrostLeave a Comment

Alla behöver inte vara likadana, inte ens göra eller säga samma saker.

Det börjar bli många år sedan nu, men en gång spelade mina tjejer fotboll. Oftast stod jag vid sidlinjen och betraktade dem, engagerat och leende.
De rörde sig i ett kluster. I alla fall i början. Alla efter bollen, hela tiden och helt utan spelidé eller strategi.
Självklart, tyckte tjejerna. Att man ska följa bollen är ju den mest uppenbara sak i världen om man spelar fotboll.
Eller hur?
På många sätt påminner det om rörelserna på den sociala webben.

Det här handlar om vår självständighet, om modet och nödvändigheten att avstå från att jaga eller tänka i flock.
Den senaste tiden har varit omtumlande på många sätt. Valet, Sverigedemokraterna, Socialdemokraternas sönderfall, Wikileaks, Julian Assange, Idol, diverse hackerattacker, bilbomben och så vidare. Stor och smått. Nationellt och internationellt.
Frågan om mediernas oförmåga att hantera mer än ett par saker åt gången är ingalunda ny. Tvärtom. Den poppar upp med jämna mellanrum. Inte sällan i samband med en ”affär” eller så.
Vi tycks slutgiltigt ha kapitulerat för att våra traditionella medier agerar på det sättet. De måste ju leva, skaffa sig läsare och sälja annonser. En trist realitet.

Kanske är det en naturlag att vi alla vill springa upp och ställa oss på den scen som är hetast för dagen och skrika rakt ut ”här är jag, hör mig”. I det exhibitionistiska medieklimat som råder där alla ska lansera sin egen person eller sitt eget varumärke som politiker, debattör, kommunikationskonsult, PR-byrå eller vad det nu är kanske det är en självklarhet?
Men.
Ska det verkligen behöva vara samma sak på den sociala webben?
Att diskutera internet och den sociala webben i generella termer är förvisso en omöjlighet. Variationen mellan det mest fantastiska och mest groteskt miserabla är ju total.
Vad man däremot kan och bör göra är att peka på olika tendenser.
Jag har hyst en förhoppning om att internet i allmänhet och den sociala webben i synnerhet ska kunna bidra till en viss förändring när det gäller ensidigheten i vad som kablas ut över världen.
Det gör jag fortfarande, även om tvivel finns mellan varven.
Trots att många tecken i skyn den senaste tiden visat på motsatsen innebär nätet möjligheter till ett bredare samtal med fler aktörer än någonsin tidigare. Det är helt uppenbart.
Frågan är om vi utnyttjar tillfället på rätt sätt eller att förespråkare för öppenhet och transparens på nätet i stället binder ris åt egen rygg?
Tyvärr är det så också.
Jag har tidigare reagerat mot den brist på självständighet som finns i det som lite missvisande kallas ”bloggosfären”. Exempelvis under valrörelsen blev det uppenbart hur osjälvständiga många bloggare egentligen var i skarpt läge.
I första hand kommenterar bloggare det som skrivs eller sägs i de traditionella medierna. Det är nämligen ett sätt att skaffa sig läsare.
På Twitter syns tyvärr samma ensidighet i mina flöden. Andra konstaterar ungefär samma sak.
Det finns också tekniska detaljer som bidrar till att likrikta det som skrivs på nätet, exempelvis länkandet, men det är delvis en annan sak.

Nå.
En fråga.
Var tog bevakningen av Sverigedemokraterna vägen? Den enskilda fråga som så många i september satte främst på sina agendor.
Jag bara undrar.

Visst har enskildheter beskrivits, men inte mycket mer.
Det är precis som när flickorna spelade fotboll. Bloggare, twittrare, tidningar, radio- och TV-kanaler springer alla åt samma håll och glömmer allt annat.
Ena dagen Mona Sahlin, nästa Wikileaks, sen en bilbomb.
Det har twittrats mycket mer om Idol än om Sverigedemokraterna den senaste tiden. Bevakningen av Mona Sahlin och Socialdemokraterna har varit mycket viktigare än att bevaka Fredrik Reinfeldt och hans regering och så vidare.

Jag skrev häromdagen att det är nu vi testas. Att vi måste slå vakt om det demokratiska samtalet, om öppenheten och transparensen på nätet.
I första hand handlar det då inte om att välja.
I ännu högre utsträckning handlar det om modet att välja bort.

Kanske måste det vara så, att alla jagar bollen? Kanske är det en naturlag att vi alla vill springa upp och ställa oss på den scen som är hetast för dagen och skrika rakt ut ”här är jag, hör mig”. I det exhibitionistiska medieklimat som råder där alla ska lansera sin egen person eller sitt eget varumärke som politiker, debattör, kommunikationskonsult, PR-byrå eller vad det nu är kanske det är en självklarhet?
Själv gillar jag gnetarna.
De som bara jobbar på. Som tidskriften Expo som år efter år helt oberoende av väder och vind gör det de anser måste göras.
Mer sånt.
Jag väljer att tro på nätets möjligheter. Det är svårt att se andra vägar just nu, men det är viktigt, viktigt att vi som finns på nätet använder det med förstånd.
Angreppen mot öppenhet i allmänhet och internet i synnerhet kommer inte att bli färre under de närmaste åren. Det som kommit i kölvattnet efter de avslöjanden som Wikileaks gjort i samarbete med respekterade mediehus har tydligt blivit en bekräftelse på det.
Vi har också fått extrema och oförsvara uttryck från nätaktivister som inte riktigt förstått vilken skada de ställer till med. Hackerattacker löser ingenting, utan blir bara ytterligare ett slagträ i debatten för dem som ogillar eller vill begränsa öppenheten på internet.

Om nu internet är fritt . . .
Varför då gå i samma fotspår eller jaga samma boll som alla andra?
Vad är då vitsen?
Låt oss visa på alternativen i stället, de goda exemplen!
Som nu är riskerar vi i stället att bidra till att cementera en debatt eller ett debattklimat som ingen av oss egentligen vill ha.

Och just när jag håller på att avsluta kommer det en kommentar på mitt förra inlägg.
”Det handlar om ett nytt mindset.”
Det skriver jag under på.