Bilden är tagen vid Stora Sjöfallet, inte i Kaitumdalen. Vackert där också, men också med en väsentlig skillnad - Kaitumälven är outbyggd.

En upplevelse kommer oväntat på besök i min digitala vardag. Som en kär gammal vän.
Hela sommaren 1996 bodde jag i fjällen. Basläger hade jag i Tjuonajokk vid Kaitumälven, men utflykterna var många i jakten på upplevelser.
Det resulterade så småningom i en bok.
När jag hade varit där några veckor gjorde jag en dagsutflykt. Efter ett par timmars vandring befann jag mig ensam uppe på en platå med utsikt över Kebnekaisemassivet.
Jag blev sittande på en sten. Jag minns den magnifika synen för mina ögon, stillheten i det karga landskapet och jag minns en ljungpipare som energiskt spatserade runt i terrängen.

Hur länge jag satt där på stenen har jag inte aning om. Däremot kommer jag aldrig att glömma de känslor som kom över mig. För första gången på många, många år fick jag kontakt med den tioåriga grabb som en gång satt i en grönsvart eka på Rönne Å i nordvästra Skåne och fiskade. Han som var helt obekymrad, utan alltför många måsten.
Efter år av stress, press och hårt arbete var det som om någonting släppte, som om portarna till alla stängda sinnen åter öppnade sig. Det var starkt och finns för alltid inristat i mitt minne.

Nu sitter jag i soffan, med datorn i knäet. TV:n står på och Småkronornas VM-guld firas i Kungsträdgården. Sju program/klienter är igång på datorn. I webbläsaren är tolv flikar öppna. Twitterflödet rullar in från hela världen, På Facebook uppdaterar mina vänner ständigt. Nytt och roligt, YouTube-favoritet och ishockeygnabb. Måste kolla. Jag kan ju missa något annars.
Jag tänker.
Den där sommaren och stillheten på fjället känns långt borta, I stället är det mycket kontakter med människor som inte ser någon som helst anledning att vara nerkopplad. Någonsin. Ytterligheter. Och nästan varje dag pratar jag om nätet och den sociala webben, om dess förtjänster och brister.
Två världar. Två helt olika perspektiv och jag frågar mig om de är lika viktiga? Om det ena utesluter det andra?
Och om jag skulle tvingas att välja?
Vad tror du?

Georg B. Usch.

Traditionella nyhetsmedier har alltid haft en benägenhet att springa på samma boll; skriva och rapportera om samma saker samtidigt.
Det finns många olika förklaringar till det.
Men att den digitala världen gör samma sak?
Så onödigt.
Dags att agera, också för mig. Jag måste söka nya vägar.

Sedan ett tag är jag ganska ointresserad av nystartade Ajour. Jag håller koll, men inte mer än så. Trots det ska jag hämta ett exempel därifrån. De har startat en söndagssummering under rubriken ”Veckans måsteläsning”. Den kan vara intressant skumma igenom, inte tu tal om den saken.
Men.
Det hade varit betydligt mer intressant att läsa om allt viktigt som händer, som den svenska medievärlden, analog som digital, missat.
Som INTE rapporterats om.
Då hade sajten tillfört i stället för att upprepa det som redan sagts eller sägs av andra.
De har förvisso haft ett par egna bra grejer, men i stort springer de på ungefär samma bollar som alla andra. Tråkigt. Ändå; det ska bli spännande att se hur sajten utvecklas.
Men nu ska inte detta handla om Ajour.

Mycket på nätet fungerar på ungefär samma sätt. Samma, samma, lika.
Under senare tid har begreppet ”nätets redaktörer” fladdrat förbi i mitt flöde några gången, utan att riktigt få fäste. Men jag har börjat fundera.

Många tar på sig rollen som någon slag redaktörer, på lite olika sätt. Det är bra. Och dåligt.
Ambitionen är naturligtvis värd att applådera. Tyvärr slutar det alltför ofta med att de tipsar varandra, om varandra.
Jag skulle dessutom vilja påstå att de är särskilt generösa mot skribenter som gör andra saker, lyfter annat, har andra infallsvinklar.
Alla spelar med samma boll, om och om igen.

Det finns naturligtvis fler, men jag tycker mig se två dominerande ”aktörer” när det gäller att sprida material på den sociala webben, som styr urvalet:

1. Traditionella medier pumpar i konkurrensens namn ut sitt arbete via de kanaler som finns. Både genom egna officiella kanaler och genom enskilda medarbetare. Nätaktiva profiler. I den nödvändiga jakten på läsare, tittare och lyssnare, i förlängningen annonsköpare, är det fulltt begripligt.
2. Personer som via webben av olika anledningar bygger personliga varumärken. De finns ständigt närvarande. De sprider sådant som i någon mening gagnar dem och samlar tusentals följare på exempelvis Twitter och behärskar till fullo redskapen, vet hur nätets infrastruktur fungerar. Nackdelen blir att de framförallt gör just det; bygger sina personliga varumärken. Det kan också handla om politiker och opinionsbildare.

Att den första gruppen ska göra annat än den gör tror jag inte längre på. De kämpar för sin överlevnad. Så enkelt är det förmodligen. Säg gärna emot.

Däremot tycker jag att man kan ställa betydligt högre krav på många av dem som skaffat sig centrala positioner på nätet, som nätevangelister i en eller annan mening. De kan ha gjort 10000-tals uppdateringar på Twitter och har tusentals och åter tusentals följare.
De styr mycket av samtalet. Direkt och indirekt. Många tycks se dem som den nya tidens idoler. Det gagnar ingen. De behöver bli ifrågasatta!
Hursomhelst, den centrala positionen medför ett enormt ansvar för ”idolerna”.
En del sprider, definitivt. Länkar, filmer via Bambuser och så vidare. Men i min konspiratoriska tankevärld leder väldigt mycket tillbaka till egennyttan i stället för till allmänintresset.
Och egentligen är det inte så konstigt, efter som merparten av de tyngsta spelarna är entreprenörer och lever på att befinna sig på nätet.

För mig, som i princip dagligen tittar in på Twitter, syns det tydligast där. Hur man genom så kallade retweets sprider vidare visst material och låter annat falla platt till marken.
Man sprider material från dem som tycker likadant, skriver samma saker dem själva och så vidare.
Sådant man själv har nytta av.
Samtidigt gör inte få ett stort nummer av att diskutera journalistrollen som ju helt sant är i förändring. Men som ”nätets redaktörer”, vilket ansvar tar de själva för det redaktionella urvalet av vad som ska spridas?
Vem tar ett journalistiskt ansvar på nätet, ur ett samhällsperspektiv?
Vem värnar allmänintresset? Sorterar.

Finns det då inte goda exempel? Självklart. Ett sådant är ”kampanjen” #prataomdet, som jag i och för sig också hade och fortsatt har invändningar mot.
Men.
Den gav röst åt många som tidigare varit ohörda och lyfte en viktig fråga.
#prataomdet tillförde och för det har också initiativtagarna Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen nominerats till Stora Journalistpriset, även om ”framgången” i någon mening ska tillskrivas samtliga inblandade.
Mer sådant.

Väldigt mycket att av det jag efterlyser finns redan på nätet, men lyfts inte fram. Hädanefter ska jag styra om hur jag använder den tid jag surfar runt.
Fortsätta hålla koll naturligtvis, men söka nya vägar.
Ha ett annat fokus och leta sådant som ligger ”gömt”, men är värt att lyfta fram. Det är i alla fall min egen konsekvens av det här resonemanget.
När jag jobbade som nyhetsjournalist hade jag alltid en skylt på väggen, men en text som påminnelse till mig själv. Den gäller fortfarande:
”Varför inte tvärtom?”
Det ska bli spännande att se vart den leder mig den här gången.

Tandbergaren var en vän under viktiga år.

Jag vet. Det är en nästintill omöjlig fundering eller jämförelse. Men ändå kom jag att tänka på det när Joakim Jardenberg snabbt som en reptil, i samband med att rapporten Svenskarna och internet 2011 publicerades för några dagar sedan, lyfte fram att hälften av svenska treåringar använder internet . Rapporten var på många punkter intressant och blev en snackis både på nätet och i traditionella medier.
Alltså.
1972. Jag gick i åttonde klass. Den kunskap jag hade tillgång till var mina skolböcker och lite annan litteratur. Till min stora glädje hade jag också fått uppslagsboken Lilla Focus med blå inbindning av mina föräldrar och den hjälpte mig att i tanken försöka färdas runt jorden.
Om jag haft nätet?
Tanken svindlar. Inte för att livet nödvändigtvis hade blivit bättre, men jag tror faktiskt det bidragit också till det.
Kunskap och sociala relationer har den effekten, i alla fall på mig. Förmodligen för de flesta av oss.
Jag hade kunnat, sett och hört så mycket mer.
Jag hade varit klokare.

Nu kan vi bara ana oss till vilken värld och vilket liv som dagens treåringar har framför sig. Som sig bör blickar vi framförallt framåt.
Däremot tror jag fortfarande att vi kan lära av historien. Det är lika spännande att se bakåt i tiden och försöka applicera det som finns i dag där.
Eller i alla fall nätet.
Ställa frågor.
Skulle också samhället och världen utvecklats på ett annat sätt än vad som blev fallet?
Kan vi i så fall dra några slutsatser av det inför framtiden?

Så, ja, jag är nog lite avundsjuk på dem som växer upp i dag och kan välja och vraka, bland musik, kunskap eller vad det nu må vara. Ibland kan jag bli sur för att många varken tycks förstå eller uppskatta det.
Att det tas för givet.
En fundering, bara sådär. Varken mer eller mindre.

Tjuren förlorar ständigt.

Begreppet ”sociala medier” håller på att överleva sig själv.
För många har det blivit vad den röda muletan är för tjuren på Las Ventas i Madrid; ett rött skynke man besinningslöst rusar mot.
Det är ju inte så konstigt. Egentligen.
Det vi fått tillgång till genom nätet är bara en uppsättning nya verktyg i den redan välfyllda verktygslåda för kommunikation som vi redan hade.
Mer dramatisk är det inte, och bör inte heller beskrivas märkvärdigare än så.

Det är en hiskeligt stor verktygslåda som jag har rotat runt ordentligt i de senaste åren. Det är ett ständigt lärande.
När jag pratat med bekanta, företrädare för myndigheter eller företag om sociala medier kommer det alltid tillbaka en rad bra och välmotiverade frågor.
Grundläggande frågor som vem, varför och hur.
Det är inte alltid lätt att svara.
Nyckelordet är naturligtvis kommunikation. Internet eller de sociala medierna har aldrig varit och får aldrig bli budskapet.
Tyvärr är vi på väg åt det hållet, oavsett om vi diskuterar PR och marknadsföring eller journalistik.

Nätets evangelister diskuterar nästa alltid olika plattformar, tekniska lösningar, om att mäta inflytande på Twitter och Facebook och annat.
Saker som är helt obegripliga för den som står utanför. Jaha, man kan automatposta sina tweets fyra gånger om dagen via Buffer? Oj, kan man lägga ut sin vikt på nätet varje morgon genom att ställa sig på en digital våg och sen prata med andra som gör samma sak!?
Metadiskussioner uppstår ständigt. Folket på sociala medier diskuterar sociala medier som diskuterar sociala medier.
Abstraktionsnivån blir allt högre, när det faktisk är motsatsen som behövs.
Det faktiskt stjälper mer än det hjälper, tror jag.

Säg ”sociala medier” om du vill vara diffus.
Säg ”sociala medier” om du vill ha en abstrakt diskussion.
Säg ”sociala medier” om du vill att folk ska bli skeptiska direkt.
För oss som vill öka den digitala närvaron är detta ett problem. Det resulterar i att röster som verkligen behövs i det gemensamma samtalet väljer att avstå från att på allvar sprida sina budskap på den sociala webben.
Begreppet blir ett rött skynke och det är både sorgligt och onödigt.

Så hur göra, tänka?
För exempelvis myndigheter, företag och organisationer vill jag peka på två perspektiv att fundera över när det blir dags att närma sig den sociala delen av webben eller agera, oavsett om det handlar om marknadsföring, opinionsbildning, omvärldsbevakning eller vad det nu kan vara.

Det första är att inleda med att förutsättningslöst diskutera vilket budskap som ska förmedlas eller vad man vill åstadkomma. Identifiera målgrupper.
Och det helt oberoende av media. Analogt eller digitalt.
Först därefter kan man börja rota i verktygslådan. Sannolikt hittar man åtminstone något bland alla de digitala kanaler som finns tillgängliga som går att använda. Dörrknackning eller flygblad blir troligen inte svaret, även om man ska vara öppen också för den möjligheten. Svaret behöver nödvändigtvis inte vara att man ska ge sig ut på Facebook eller Twitter, även om det för många faktiskt är ett bra alternativ.
Kanske är bästa lösningen att start ett eget nätverk med hjälp av Ning eller Yammer?
Förmodligen kräver det experthjälp; folk som vet att rota i verktygslådan.

Det andra är att börja i den andra änden genom att faktiskt lära sig de möjligheter som finns på nätet. En riktig djupdykning innebär att man hittar lösningar som man inte ens visste fanns.
Det är här jag och många andra som förfäktar nätets möjligheter snurrar runt och försöker plocka upp godbitarna.
Lära oss hur de kan användas.
För detta krävs engagemang, tid och rejält med resurser.

Men varför ens bry sig?
Varför ska en kommun i Ångermanland eller Norrbottens inland lägga tid på något som sociala medier när nyttan är så diffus och svår att verifiera? Räcker det inte med att ha en hemsida och möjligen en sida på Facebook?
Nej, en sida på Facebook är ingen lösning.
Den är bara ett skal.
Det är vad som händer där, om den lever eller inte, som är viktigt.
Kommunikation – återigen.
Vill vi på allvar kommunicera med medborgarna i en kommun på bästa tänkbara sätt?
Med ett företags kunder?
Med våra politiska vänner och motståndare?
Ska vi i så fall göra det så effektiv som möjligt?

Ett begrepp jag plockat upp på nätet är följande:
”Det behövs ett nytt mindset.”
Eller ett nytt tänk, som det också heter på nysvenska.
Det gäller oss alla.
Att oavsett om vi sitter på landstinget, på ett företag eller i en idrottsförening så har internet, mobiltelefoni och ny teknik redan inneburit ett nytt sätt för oss att kommunicera.
Så mycket vet vi.
Vi förväntar oss snabba svar, dialog, respons och framförallt unga förväntar sig tvåvägskommunikation. Så är det nu och det kommer inte att förändras. Utvecklas ja, men inte försvinna.
När tåget går är det trist att stå kvar på perrongen.

Häromdagen åkte jag för övrigt just tåg. Delade kupé med en präst i Svenska Kyrkan och fick frågan om varför kyrkan ska finnas och vara aktiva på nätet.
”Ni ska väl finnas där människorna finns”, svarade jag.
”Ni vill väl nå ungdomarna?”
”Ni vill väl hitta och värna de ensamma?”
Ja, ja, och ja.
Då krävs en genomgripande strategi för det, konstaterade jag. Det räcker inte med att ”finnas på nätet”, eller att ”vara på sociala medier”.

Själv har jag delvis misslyckats, i alla fall när det gäller att få ut diskussionen kring dessa frågor lite bredare. Gruppen experter på nätet beskrivs ofta som ”en bubbla”. De har en tendens, att nästan bara prata med och om varandra. Tyvärr har jag själv hamnat där, som någon slags satellit. Jag diskuterar med dem, får reaktioner från dem och så vidare.
Lite synd är det, med tanke på att jag faktiskt vill bidra till att fler engagerar sig och att vi därigenom skulle få ett både bredare och djupare samtal om hur vi kan använda internet och den sociala webben. Tillsammans.

Till sist – varför engagera sig? För mer än ett år sedan, i sammanhanget känns det som en evighet, skrev jag en text under rubriken ”Mittemellanrummen”. Den inleddes så här:

”Om jag går planlöst runt i en folksamling och pratar rakt ut lär få lyssna. På sin höjd kommer enstaka personer att fånga upp fragment av det jag säger, men i samma stund som någon annan knackar honom eller henne på axeln och tilltalar direkt är jag bortglömd. Proffsen tar uppmärksamheten.
Också i den digitala världen finns de, proffsminglarna.
De använder bloggar, Twitter, Facebook, bilddagboken, Flickr, Linkedin, Bambuser, Google Buzz och åtskilliga andra plattformar som sina redskap. Med kunnande, ihärdighet och entusiasm lyckas de etablera sig själva, sina varumärken, tjänster eller produkter på ett ofta fantastiskt sätt.
De vet inte bara ATT och HUR man ska knacka folk på axeln, de vet också VEMS axel de ska knacka på.”

Liknelsen fungerar fortfarande.
Oavsett om vi är privatpersoner eller inte, så gäller det att lära sig eller åtminstone förstå hur nätet infrastruktur fungerar.
Annars gör andra det och får per automatik ett försprång i opinionsbildning, marknadsföring eller vad det nu kan vara.
Därför.
Måste.
Vi.
Individer. Kommuner. Regioner. Nationer.

Egentligen är detta en icketext, skriven i en tågkupé. Midnatt. Jag vaggas av SJ mellan Luleå och Stockholm och det känns tryggt. Numera flyger jag bara under tvång.
Nätverket når mig inte längs rälsen i de norrländska skogarna. Upptäcker att jag blir rastlös under de långa stunder jag är bortkopplad från omvärlden.
Borde inte bli, tänker jag.
Borde slappna av, lägga mig till ro.
Nej, inte än. Kanske kommer det tillbaka snart? Nätet.

All är okej och för tillfället slipper jag oroa mig. Skönt.

Frustrationen är stor över alla tänkbara attacker som kan riktas åt olika håll på nätet, alltifrån mot Facebook eller mot små skitsajter som min egen.
Det har hänt ett par gånger att jag drabbats.
Idag fick jag en varning via Facebook att programmet Norton varnat för min sajt, trots att den enligt Google är ren.
Så jag fick kolla.
Och mycket riktigt hade ett Malware smugit sig in (Mass Iframe Injection Attack 2).
Lite sök på nätet, lite fix och en ominstallering senare var det kirrat.
Så skönt.
För dig som kör WordPress rekommenderar jag att du tar en titt på tilläggen WordPress Firewall 2 och File Monitor Plus som jag numera kör för att ha koll på om något händer med sajten. Själv fick jag tipset här.

Det har gått några dagar sedan det till slut blev offentligt att Facebook ska bygga datahallar i Luleå.
Fast det visste vi ju, redan innan.
Men sen då?
Undre ett par dagar gick vågorna höga på nätet och i traditionella medier. Nu har det åter blivit stiltje.
Vad det inte mer, undrar man?
Visst är det mer. Förmodligen mycket mer, men nu tycks det som om alla satt sig ner i väntan på nästa pressmeddelande.
I väntan på att få bli upprörda igen, eller så.

Annie Lööf fick svara på många frågor om de 103 miljonerna.

En hel del kritik riktades omedelbart mot att staten gick in med 103 miljoner kronor i investeringsstöd. Jag har svårt att uppröras över det.
Tidningen Expressens ledarblogg svarade för ett skamligt lågvattenmärke när de under rubriken ”Annie Lööfs Facebookskandal” bland annat skrev följande:

”Annie Lööf har dessutom mage att pladdra om att serverhallarna ”kommer tillföra orten spetskompetens.” Jaså, det handlar väl ändå om IT-sektorns lagerarbete.”

Ett översittarperspektiv, utan like.
Ett Stockholmspladder, helt utan eftertanke.
Dessutom ytterligare ett bevis för att den innanför-tullarna-journalistik som riksmedierna förfallit till under de senaste decennierna är förödande. Inte bara för oss som bor utanför, utan också för dem som arbetar där; för att den världsbild som formas på redaktionerna alltför ofta kan beskrivas som miserabel.

Jag ägnade en hel del tid åt att följa de flöden på nätet som berättade om miljardinvesteringen i samband med presentationen.
Det var oerhört spännande att se hur nyheten från Luleå, Norrbotten och Sverige via internet och de sociala medierna färdades med blixtens hastighet till jordens alla hörn.
På Twitter var det ett av de mest omskrivna ämnena. ”Trending topic” som det kallas.
Det var tidningar radio och TV.

Jag kontaktade någon dag senare ett par personer för att få en uppfattning om vilket marknadsföringsvärde all uppmärksamhet hade. Hur det kunde mätas. Kunde det mätas? Rentav i kronor och ören? Svårt utan en djupare analys, enades vi om naturligtvis. Men det är miljoners miljoner. Redan i det läget.
Men folk gick i taket för 103 miljoner.
Och det var ju bara början. Framöver kommer ”Luleå” och ”Sweden” droppas igen och igen, om än inte med samma intensitet.
Kom ihåg att en annons i en lokaltidning kostar tiotusentals kronor.

Visst kan man ha synpunkter på investeringsstödet, även om jämförelserna med att regeringen sagt nej till SAAB haltade. Man kan också välja lyfta på näsan och exempelvis tydligt berätta om de elräkningar på hundratals miljoner som Facebook kommer att betala i Luleå och Norrbotten när driften är i gång.
Det är ju ett val vi gör.
Hur vi väljer att se, vilka glasögon vi tar på oss.

Visserligen sa Tom Furlong, (director, Site operations, Facebook Inc) under presentationen på Kulturens Hus i Luleå att etableringsstödet inte varit helt avgörande.
Men ändå EN av många faktorer.
Han är naturligtvis en smart man. OM det varit helt avgörande hade han naturligtvis inte avslöjat det.
Så – tänk om det var så?
Tänk om de utan etableringsstödet valt Finland i stället?

BBC

Från Flipboard

Telegraph

Twitter

Ta en titt på bilderna här intill. Klicka på dem och fundera på räckvidden. Och det är bara några små, små exempel från den flora av material som spreds till jordens alla hörn den dagen, med Sweden, Luleå och Facebook som ledord.

Det pratades om eventuella sidoeffekter.
En avgörande faktor för etableringen var det faktum att Luleå Tekniska Universitet, LTU, finns. Naturligtvis skapar det förhoppningar om synergier och avknoppningar därifrån på olika sätt.
Hur mycket och på vilket sätt återstår att se.
”Det kommer inte att bli”, sade någon.
Om Facebook INTE etablerat sig i Luleå hade det definitivt inte blivit några sidoeffekter, svarar jag. Nu finns åtminstone chansen, möjligheten.
Det är glädjande att se hur bland annat Luleå, Piteå och Bodens kommuner gått samman och bildat ”The Node Pole” för att marknadsföra regionen och dess uppenbart goda förutsättningar för etableringar av den här typen. Titta på deras hemsida och deras hittills väldigt alerta Facebooksida.
Jag är övertygad om att man också smider planer på LTU och har så gjort under en tid. Och invest:Sweden jobbar naturligtvis vidare.

Under byggnadstiden kommer det, som sagts hundra gånger, att innebära 300 arbetstillfällen. Sedan några tiotal för driften av serverhallarna.
Det ska också handlas för mycket pengar i regionen.
Det är fantastiskt i sig.
Frågan är ändå om det är själva poängen.
Poängen är kanske just allt annat som kan födas ur detta. Jag tänker i alla fall tillåta mig att ha ett öppet sinne. Se positivt.
Men man ska inte förhäva sig. Inte heller i Norrbotten.
Så därför kanske det inte var så förvånande att en av lokaltidningarna inte ens hade det som förstanyhet i sin nätupplaga i samband med offentliggörandet.
Förvånande dock.

Man kan också fundera över om detta är en lokal/regional eller nationell angelägenhet.
Naturligtvis det senare. Kanske var det därför jag blev så upprör över Expressens ledarblogg.

Några timmar efter presentationen chattade Tom Furlong via Sveriges Radio med den som hade tid och lust.
Bland annat fick han frågan om Facebook kan tänka sig att sponsra Luleå Hockey.
”Det där måste vi titta på”, svarade han ungefär.
Se där. En liten sidoeffekt.
En bland många.
Det vore säkert en medial succé om de valde att sponsra. Jag är övertygad om att det i alla fall lokalt och regionalt skulle generera minst lika mycket spaltutrymme, än vad som nu blivit fallet.

Tom Furlong fick svara på många frågor. De var förmodligen den mest välbesökta presskonferensen någonsin i Luleå.

Jag lär få vänta på de fördjupade reportagen med en genomarbetade analyser om vad det här faktiskt kan innebära i förlängningen.
För det är ju ett faktum – vi vet ju inte..

I en annan tid hade arbetsmarknadsjournalistiken en helt annan position än vad som är fallet i dag. Under 1980-talet kunde man se rubriker i dagar om sex eller åtta personer blev uppsagda.
Redaktioner gick i spinn och hade i princip daglig bevakning för att följa och ”avslöja” vartenda litet varsel.
Idag är det onekligen annorlunda.

Det är inte mediernas uppgift att marknadsföra varken Luleå kommun eller Facebook, vilket förmodligen de flesta är överens om.
Men journalistikens uppgifter är inte enbart att granska, utan också att kommentera, informera och underlätta för olika grupper i samhället att kommunicera med varandra.
Inte bara att granska.

Just nu skulle jag vilja bli informerad om de möjligheter detta innebär. Och olika samhällsgrupper skulle nog behöva både kunskap och en puff i rätt riktning för att diskutera hur Facebooks etablering kan bidra till att säkra försörjning och fortlevnad i en kommun nästan 100 mil norr om Stockholm. Och i länet Norrbotten, en fjärdedel av Sveriges yta, med knappt 250000 invånare.
Negativt OCH positivt.

Så. Balans i statistiken.

För ett par dagar sedan storstädade jag på Twitter.
En del som fullständigt tagit över mitt flöde har av ren nödvändighet sorterats bort. I en del fall måste jag faktiskt säga, ”tyvärr” eftersom de har en hel del att tillföra.
Eller har de verkligen det?
Kan det vara så att de genom effektiv marknadsföring och annat fått oss att tro att de har mycket att tillföra?
Nå, det visar sig om jag kan undvara dem.
I en del fall har jag valt att prenumerera via rss eller Facebook i stället. Jag vill slippa rundgången, att få samma information femtioelva gånger via olika flöden.
Det är ingen måtta liksom.
I stort sett undantagslöst väljer jag att följa dem som följer mig. Respekt liksom. Om de vill lyssna på mig bör jag rimligen lyssna på dem.
Jag tänker aldrig bli en estradör som använder Twitter som en scen där jag går upp och talar till folket.
För att bli bejublad.
Så nu har jag tagit bort (avföljt) dem som uppenbarligen inte tyckt det värt att följa mig.
Ja, jag vet. Jag avstår från en del information. Men den kan jag faktiskt hitta eller få på andra sätt via andra sätt i Twitter, plus många andra kanaler.
Kanske det skapas utrymme för lite andra tankar som nu trängs undan av andras tankar ?

Vore jag smart borde jag hosta upp en rejäl spottloska och inleda den här texten med att förolämpa en eller ett par kändisar riktigt ordentligt.
Nja, inte min grej.
Så jag tuffar på som vanligt, men spetsar i alla fall lite med att skriva om Ajour.se och ger folket där ett par tips från coachen.

Den sociala webben skapar möjligheter. Fantastiska sådana.
Men innehåll?
Jag vill illustrera genom att ställa en fråga:
Hur ska man skapa ett intresse för regionala frågor i sociala medier? Finns det ens intresse?
Det lyser med sin frånvaro.
Konstigt uttryck det där, men funkar ganska bra i sammanhanget.

Frågor om glesbygdens roll i det offentliga samtalet tål att lyftas, igen och igen.

Egentligen är det lite sorgligt. Om jag skulle skriva något elakt om Ajour eller Henrik Schyffert skulle det garanterat få spridning på den sociala webben.
Det är ett enkelt sätt att få uppmärksamhet och driva trafik till den egna webbplatsen.
Och så motsatsen:
Skriver jag något om regionalpolitik, eller om hur de sociala medierna speglar relationen glesbygd visavi storstad. Tja. Få, om ens någon, visar intresse.

Jag har vid några tillfällen, senast i går, på olika sätt försökt lyfta frågan om att spetskunskapen om och intresset för den sociala webben i många avseenden är koncentrerad till storstäderna.
Att glesbygd och regioner ute i landet redan halkat efter och att det är ett problem.
Förvisso har jag inga vetenskapliga bevis, men det är i alla fall en tes; byggd på de flöden man på olika sätt och platser kan följa.
Ingen har i alla fall sagt emot.
Faktum är att jag hemskt gärna skulle ha fel.

Det är så märkligt. Just det att de sociala medierna skapar en massa möjligheter som inte används. De skulle inte, som de traditionella medierna gjort, behöva koncentrera sin fokus till storstäderna.
Den sociala webben skulle kunna bidra ännu ännu mer för att minska, i stället för bredda olika geografiska och kulturella klyftor.
Men inte.
Det har blivit tvärtom i många avseenden, tycker jag.
Det blir ännu mer Stureplan, liksom.
Det blir internationella utblickar, som förvisso är bra och nödvändiga, men väldigt få som lyfter blicken från tangentbordet och försöker se vad som händer utanför ”allfarvägarna”.
Ytterst är det naturligtvis en demokratifråga.
Lite elakt skulle jag kunna antyda att ingen gör ”karriär” eller bygger ett starkt nationellt personligt ”varumärke” genom att skriva om Storuman, Vilhelmina eller Kukkola.
Alltså.
Då vilar det väl på dem som bor ute i landet att göra det själva?
Ja, så är det naturligtvis också.
Högst ovetenskapligt påstår jag att de inte själva tar tillvara de möjligheter som finns. Man avstår.
Varför kan man bara spekulera om.
Ett av svaren är sannolikt är att den miljö som finns exempelvis på Twitter kan kännas mycket främmande. Att tröskeln för att ta sig in i den miljön är alltför hög.
Och det är en fråga som bara MÅSTE lösas.

När exempelvis Ajour slog på trummor och tutade i trumpeter för att avisera sin egen ankomst i början på veckan och aviserade en ny typ av journalistik blev nyfiken.
Sen visar det sig att de skriver om samma saker som kvällstidningarna.
Om att Gaddafi är död, om att Jonas Gardell uttryckt sig klumpigt på Twitter och så vidare.
Samma, samma, lika.
Nå, det är en ny sajt som fått mycket uppmärksamhet. De får se den här bloggposten som lite input på vad jag skulle vilja se.
Att våga ta nya grepp.
Inte framförallt tekniskt, utan avseende INNEHÅLL.
Men tyvärr tror jag att det kommer att utebli. Mekanismerna på den sociala webben skulle per automatik göra att de fick färre besökare. Mindre uppmärksamhet.
Att ”redaktionen” har medlemmar från både Gotland och Västernorrland räcker liksom inte.

Det blir som med lejonparten av de bloggare i runtom i landet som skriver om samhällsrelaterade frågor. I stort sett uteslutande hämtar de sin inspiration från dagspressen, radio eller TV. Det är som sagt ett sätt att vinna popularitet och bland annat via länkar driva trafik till den egna bloggen.
När det gäller innehåll vill jag påstå att de ofta konserverar i stället för att tillföra något nytt.
Naturligtvis finns det undantag, men sällan lyfter bloggosfären egna frågor.
Minns alla utfästelser efter det senaste valet om hur hårt Sverigedemokraterna skulle granskas. Vad blev av det?
En tutt.
De stora nationella medierna har skrivit förvånansvärt lite.
Alltså har bloggosfären också avstått i motsvarande utsträckning.

Och slutsatsen?
Naturligtvis att vi som bor ute i landet måste bli bättre på att göra vår röst hör i det nationella samtalet.
Att dagens aktörer ska göra det kan vi glömma. Det är inte tillräckligt fränt, inne, eller vad man nu vill kalla det.
Jag har slutat tro på det.
Precis som jag gett upp hoppet om att de traditionella riksmedierna på allvar ska börja verka utanför tullarna igen.

Plus att en del måste maka på sig en aning och lämna plats, i stället för att ta över flödena fullständigt, exempelvis på Twitter. Vilket ibland kan ta helt absurda uttryck, exempelvis som med Ajour, den senaste tiden.
Det är ett effektivt sätt att hålla nya användare borta.

Nya ämnen ger nya användare på exempelvis Twitter, tror jag. Och just det, nya användare och därmed nya kunskaper, infallsvinklar och ämnen i det offentliga samtalet, är livsviktigt.
Om inte annat så exempelvis för trovärdigheten på Twitter.

Att halva svenska folket sitter på Facebook och har det mysig räcker inte.
Fast det är faktiskt en helt annan diskussion. Ett helt annat sammanhang.

Jag har tidigare, här och i andra sammanhang, visar hur flödet på Twitter om ”Norrbotten” kan se ut en helt vanlig dag.
Inte så upplyftande.
I alla fall inte för den som vill använda och sprida just Norrbotten som varunamn.
Nu har jag gjort en mycket enkel koll och parallellkört Norrbotten med Luleå i Hootsuite under några dagar och kan konstatera följande:
Luleå är större, bättre och roligare än moderlänet Norrbotten, trots att det motsvarar en fjärdedel av Sveriges yta.
Klicka på bilden för att se hur det kan se ut.

Klicka på bilden för förstoring.

”Norrbotten” blir synonymt med Polisen, brott och myndigheter.
”Luleå” innebär sport, uteliv, människor.
Plus att Luleåflödet uppdateras i runda slängar tio gånger oftare.
Kanske det inte är så konstigt, egentligen. Men eftersom jag vet att man just i Norrbotten vårdat och försökt marknadsföra sitt ”Norrbotten” som ett begrepp eller varumärke. Tja, Då blir det lite annorlunda.
Flödet ger i alla fall mig ett par funderingar.
Utöver Polisen och Golnytt är det egentligen ingen som på ett strategiskt sätt använder ”Norrbotten” på Twitter. Det kan ju i och för sig vara ett medvetet val, men jag tror faktiskt inte det. Snarare ett tecken på att man faktiskt inte funderat särskilt mycket över Twitter.
Trots att nätet och de sociala medierna är gränslösa och helt oberoende av geografi (om man inte bor i Kina eller så) så har det ännu inte riktigt tagits på allvar. Och det trots det enorma genomslag det faktiskt har i medierna.

Jag har i många sammanhang hävdat att den fördjupade kunskapen om hur man kan utnyttja och bygga strategier på den sociala webben är koncentrerad till storstäderna, trots att det inte skulle behöva vara så.
Och det är sorgligt.
Däremot.
Norrbotten har via ”Attraktiv region” byggt upp en framgångsrik sida på Facebook som över 25000 tryckt ”gilla” på.
Det är ju bra jobbat.
”Attraktiv region” är ett samarbetsprojekt mellan kommuner, landsting och länsstyrelse.

Att sedan Luleå nämns oftare är ju kanske inte så konstigt. Luleå hockey är bara en av alla förklaringar.
Men.
Kanske det vore bra om en sökning på Norrbotten gav lite andra resultat än nästan enbart Polisen, Golnytt och annonseragratis.
Eller hur?
Det går ju faktiskt att bygga strategier kring detta. Om ”man”, vem nu det är, kommer fram till att det är viktigt.