En natts sömn hjälpte inte. Klumpen i magen efter att ha sett ”Du är googlad” på svt2 under torsdagen finns kvar.
Dokumentären skapade lika många frågetecken som den rätade ut.
Logiken är i och för sig enkel: För att få kontroll över vår nätidentitet måste vi vara aktiva på nätet och ”tränga bort” oönskade sökresultat. För att lyckas med det ska vi finnas på Facebook, ha konto på LinkedIn, Twittra, ha egna hemsidor, blogga och så vidare.
Vojne, vojne.

Jag hyser den största respekt för de två experter som fanns med i programmet, Brit Stakston och Nikke Lindqvist men kan ändå inte låta bli att tycka att de i hög utsträckning helt köpt de villkor som dikteras av internetjättarna. Så här skrev de i en artikel i Svenska Dagbladet inför sändningen:

”Den som alltså istället för att vara passiv och stå utanför nätet skaffar sig ett Facebook-konto, ett Twitter-konto, en blogg eller två om man vill blogga om olika ämnen, finns på LinkedIn och Google+, har nästintill försäkrat sig om åtminstone fem egna träffar i sökresultaten. Den som dessutom köper sitt eget namn som en domän och åtminstone lägger dit ett digitalt visitkort och ett CV på en enkel sajt där, har nästan alltid därmed reserverat förstaplatsen i sitt eget sökresultat.”

Det är ju rätt och riktigt. Men samtidigt som många nätmänniskor, med rätta, kämpar mot FRA, datalagringsdirektiv och så vidare så är det alltför få som faktiskt på allvar ifrågasätter det som Google gör. Jo, det finns naturligtvis kritiker, jag vet, men jag menar i stort.
Eller är det så att vi MÅSTE köpa de ”diktat” som kommer från internetjättarna?

Kanske är min reaktion mest frustration över den maktlöshet jag känner inför Google, Facebook och så vidare som gör att jag reagerar. Jag vet inte. Klumpen finns där i alla fall. Tar man ett kliv tillbaka och betraktar det som sägs i programmet från avstånd, framstår det ju som helt absurt.
Därför skickade jag ut den här snutten på Twitter efter programmet.

Jag tror många håller med mig.

För visst måste det finnas andra sätt? Är det till exempel rätt att ett webbhotell kan hysa sajter som innebär uppenbart förtal av en människa, utan att behöva ta ansvar för det? En fråga som inte ställdes i programmet. För övrigt tycker jag att det var många frågor som inte ställdes i ”Du är googlad”. Det var nog så spretigt och jag förutsätter att reportern Johan Ripås jobbar med en uppföljning.
Naturligtvis är det bra att problematiken tas upp och beskrivs. Inte tu tal om den saken, men för mig var programmet, som naturligtvis marknadsförts hårt och effektivt på de sociala medierna inför sändningen, en besvikelse.
Och klumpen finns kvar.
De två fall som beskrevs i programmet med Tina Ax och Bengt Gangemi är naturligtvis hemska och ska måste ju på något sätt hanteras. Men svaret på hur vi ska hantera detta lösmynthetens Mecca som internet är kan inte och får inte vara att vi alla måste blogga, twittra och så vidare.

Det bara måste finnas andra lösningar.
Klart det gör.
Och det är vårt gemensamma ansvar att rota i den digital bråten och försöka hitta dem.

Och i denna kontext gäller det att komma ihåg att vi fortfarande befinner oss i ett väldigt tidigt stadium av internetanvändningen. Vad framtiden bär med sin kan vi bara gissa oss till, möjligen ana. Jag rekommenderar till exempel läsning av Andreas Ekströms utmärkta bok om Google, Google-koden.

Ja, det är faktiskt obegripligt. Varför ska jag nu förklara.
Under tisdagen samlades drygt 500 personer i Kulturens Hus i Luleå för att diskutera regional utveckling i Norrbotten under parollen ”Kraftsamling – vi ska bli fler”. Förvisso ett lovvärt initiativ från Landstinget i Norrbotten.
Jag fick en inbjudan, men hade inte möjlighet att närvara. I stället hoppades jag på att kunna följa delar av konferensen via sociala medier; via uppdateringar på Twitter eller Facebook. Kanske direktsändning via exempelvis Bambuser. För mig ganska självklara saker i den värld vi numera rör oss i. Tyvärr blev det inte så, utan jag blev lurad på konfekten.
”Kraftsamling” var en stor konferens. Riktigt stor. Dessutom viktig eftersom den bland annat handlade om att vända den negativa befolkningsutvecklingen i Norrbotten.

Varför sluten? Obegripligt!

Snabb sökning på ”Kraftsamling” på Bambuser för att hitta filmer. Allt som kommer upp är ”Äg din Framtid” i Västerås respektive Örebro. Uppgivet. Inget där.

Alltså är det Twitter som gäller, tänkte jag. Där får jag till slut ett napp. Under hashtaggen #kraftsamling skriver en handfull av deltagarna några snabba tweets, som egentligen inte säger särskilt mycket.
Jag har vid några tillfällen fått stå till svars för att jag hävdar att Norrbotten redan hamnat ordentligt på efterkälken i världen av sociala medier, att storstadsområdena styr och dominerar i princip allt innehåll eftersom det är där spetskompetensen finns.
Det här bekräftar bara min tes.
Av drygt 500 på konferensen var det inte många som hade ett konto på Twitter. Och då ska man komma ihåg att det var anställda i offentlig förvaltning, politiker och andra beslutsfattare, näringslivsmänniskor och inte minst PR- och reklamfolk som satt i stora salen på Kulturens Hus. Framförallt är det obegripligt att de två sistnämnda kategorierna inte bidrog.

Nu lite kring hanteringen av det som spreds på Twitter. Det var bra att man skapat en egen hashtag, som det kallas. I princip innebär det att alla tweets med markeringen #kraftsamling hamnar i ”samma påse” på Twitter. Det blir lätt att hitta och följa. Dock finns det ett stort MEN i sammanhanget.
Folk måste veta att det finns en påse att leta efter. Som det hanterades nu kom spridningen i princip att stanna vid ytterdörrarna i Kulturens Hus.
Om man däremot kompletterat med ytterligare någon hashtag kunde det blivit helt annorlunda. Om man enats om att lägga till #svpol hade det per automatik inneburit att hundratals, ja tusentals, svenska journalister, politiker och andra opinionsbildare som följer den hashtaggen hade sett vad som var på gång. Att det var en progressiv (?) konferens i Luleå och vad som diskuterades. De följer den hashtaggen dagligen för att hänga med och vara ständigt uppdaterade när det gäller svensk politik.
Då hade de kunnat sprida vidare.

Lek sedan med tanken på att man riktat en eller flera konkreta frågor till tre personer. Låt oss ta Leif Pagrotsky, Carl Bildt och Gudrun Schyman och de hade svarat, kanske haft synpunkter eller hejat på ett lovvärt regionalt initiativ, tja då hade det kunnat ta fart på allvar eftersom de i skrivande stund har tillsammans har 133057 personer som följer dem.
Det är en enorm kraft i Twitter.

Det behövs uttänkta strategier och det gör mig både förvånad och inte så lite bedrövad över att man faktiskt inte kommit längre.
Och gör man inte det i Norrbotten (gäller också andra områden utanför storstadsregionerna) så kan beslutsfattare och andra här uppe vara förvissade om en sak; det görs i andra delar av landet.
Man blir ohjälpligt efter i opinionsbildning och annat.

En konferens av den här digniteten ska naturligtvis säljas in nationellt en tid innan den går av stapeln, likaså under själva konferensdagen. Dessutom efter konferensen eftersom det genom olika sociala medier skapas förutsättningar att på ett konstruktivt sätt fortsätta och bygga vidare på de idéer som förhoppningsvis fötts under konferensen.

Det är kanske svårt att ta in, men det är sannolikt inte enstaka insatser som behövs för att ta del i det ”utrymme” som står till buds på nätet eller i våra traditionella medier. Konkurrensen är knivskarp och frågor måste hållas levande över tid och ständigt finnas närvarande.
En konferens riskerar att snabbt bli bortglömd.
Med blixtens hastighet, antingen vi vill eller ej, fylls vårt tankeutrymme av andra saker som händer runt Stureplan, i Syrien eller var det nu kan vara.

Det här innebär inte att jag kritiserar konferensen Kraftsamling som sådan, bara hur den kommunicerades. Eller rättare: inte kommunicerades.
Måhända har det varit en medveten strategi att ligga lågt med extern information och inblandning och det är därför det ser ut som det gör. Jag vet inte, men i så fall tycker jag att det är helt obegripligt.
Men det kommer en ny dag för Kraftsamling nästa år.
Bättre lycka då.

Egentligen funderar jag mest på att skriva en text om Fredrik Reinfeldt och var gränsen för satir går, kring vad som är rimligt och orimligt.
Återkommer.

Efter några månader med jobb, långt från de sociala medierna, är det dags att börja på allvar treva sig tillbaka igen. Visst har jag följt och läst, men bloggen har fått vila.
Det har varit både intressant och lite välgörande att röra sig i en miljö där nätets möjligheter inte används i särskilt hög utsträckning. Där en del inblandade inte ens har e-post.
De finns nämligen, de miljöerna. Hela 80 procent (bäst i Europa) av oss svenskar använder förvisso internet mer eller mindre dagligen, men många står fortfarande utanför. Bland annat Digidel arbetar för att öka den digitala delaktigheten. Men att man använder internet är en sak. Vad och hur är en annan och där återstår naturligtvis mycket att göra. Jag har skrivit mycket om detta här de senaste åren och ser absolut ingen anledning till att sluta med det, tvärtom.

Men Reinfeldt igen. Bara kort. I samband med hans uttalande om att arbeta till 75 års ålder hände någonting i den sociala medievärlden. I opinionen. Plötsligt fanns där mängder med satiriska bilder på Reinfeldt. Där fanns till och med associationer till nazityskland, men oftast bilder där han på olika sätt tvingade ut gamla människor i arbetslivet. I en av bilderna försöker han tvinga ett skelett att återgå till arbetslivet.
Jag skrattade åt en del.
Men någonstans fastnade skrattet i halsen. Plötsligt kände jag igen delar av retoriken och det formspråk som drabbade Olof Palme. De hatbilder som via olika kanaler spreds av honom var bara osmakliga. Men det var framförallt under 1970- och 1980-talen.
Nu lever vi i en ny tid. Den digitala. Skelettbilden har i skrivande stund delats 3405 gånger. Spridningen sker med blixtens hastighet och når ut till alla, från Smygehuk till Treriksröset.

Ja, det är politisk satir.
Ja, man kan skämta om och med i princip allt.
Ändå.
Oavsett var vi står politiskt kanske vi ska fundera ett varv till. Vad är det för stämningar som piskas upp?
Själv är jag mycket tveksam.
Hursomhelst är detta en sida av de sociala medierna som på allvar tål att diskuteras.

Bilden är tagen vid Stora Sjöfallet, inte i Kaitumdalen. Vackert där också, men också med en väsentlig skillnad - Kaitumälven är outbyggd.

En upplevelse kommer oväntat på besök i min digitala vardag. Som en kär gammal vän.
Hela sommaren 1996 bodde jag i fjällen. Basläger hade jag i Tjuonajokk vid Kaitumälven, men utflykterna var många i jakten på upplevelser.
Det resulterade så småningom i en bok.
När jag hade varit där några veckor gjorde jag en dagsutflykt. Efter ett par timmars vandring befann jag mig ensam uppe på en platå med utsikt över Kebnekaisemassivet.
Jag blev sittande på en sten. Jag minns den magnifika synen för mina ögon, stillheten i det karga landskapet och jag minns en ljungpipare som energiskt spatserade runt i terrängen.

Hur länge jag satt där på stenen har jag inte aning om. Däremot kommer jag aldrig att glömma de känslor som kom över mig. För första gången på många, många år fick jag kontakt med den tioåriga grabb som en gång satt i en grönsvart eka på Rönne Å i nordvästra Skåne och fiskade. Han som var helt obekymrad, utan alltför många måsten.
Efter år av stress, press och hårt arbete var det som om någonting släppte, som om portarna till alla stängda sinnen åter öppnade sig. Det var starkt och finns för alltid inristat i mitt minne.

Nu sitter jag i soffan, med datorn i knäet. TV:n står på och Småkronornas VM-guld firas i Kungsträdgården. Sju program/klienter är igång på datorn. I webbläsaren är tolv flikar öppna. Twitterflödet rullar in från hela världen, På Facebook uppdaterar mina vänner ständigt. Nytt och roligt, YouTube-favoritet och ishockeygnabb. Måste kolla. Jag kan ju missa något annars.
Jag tänker.
Den där sommaren och stillheten på fjället känns långt borta, I stället är det mycket kontakter med människor som inte ser någon som helst anledning att vara nerkopplad. Någonsin. Ytterligheter. Och nästan varje dag pratar jag om nätet och den sociala webben, om dess förtjänster och brister.
Två världar. Två helt olika perspektiv och jag frågar mig om de är lika viktiga? Om det ena utesluter det andra?
Och om jag skulle tvingas att välja?
Vad tror du?

Georg B. Usch.

Traditionella nyhetsmedier har alltid haft en benägenhet att springa på samma boll; skriva och rapportera om samma saker samtidigt.
Det finns många olika förklaringar till det.
Men att den digitala världen gör samma sak?
Så onödigt.
Dags att agera, också för mig. Jag måste söka nya vägar.

Sedan ett tag är jag ganska ointresserad av nystartade Ajour. Jag håller koll, men inte mer än så. Trots det ska jag hämta ett exempel därifrån. De har startat en söndagssummering under rubriken ”Veckans måsteläsning”. Den kan vara intressant skumma igenom, inte tu tal om den saken.
Men.
Det hade varit betydligt mer intressant att läsa om allt viktigt som händer, som den svenska medievärlden, analog som digital, missat.
Som INTE rapporterats om.
Då hade sajten tillfört i stället för att upprepa det som redan sagts eller sägs av andra.
De har förvisso haft ett par egna bra grejer, men i stort springer de på ungefär samma bollar som alla andra. Tråkigt. Ändå; det ska bli spännande att se hur sajten utvecklas.
Men nu ska inte detta handla om Ajour.

Mycket på nätet fungerar på ungefär samma sätt. Samma, samma, lika.
Under senare tid har begreppet ”nätets redaktörer” fladdrat förbi i mitt flöde några gången, utan att riktigt få fäste. Men jag har börjat fundera.

Många tar på sig rollen som någon slag redaktörer, på lite olika sätt. Det är bra. Och dåligt.
Ambitionen är naturligtvis värd att applådera. Tyvärr slutar det alltför ofta med att de tipsar varandra, om varandra.
Jag skulle dessutom vilja påstå att de är särskilt generösa mot skribenter som gör andra saker, lyfter annat, har andra infallsvinklar.
Alla spelar med samma boll, om och om igen.

Det finns naturligtvis fler, men jag tycker mig se två dominerande ”aktörer” när det gäller att sprida material på den sociala webben, som styr urvalet:

1. Traditionella medier pumpar i konkurrensens namn ut sitt arbete via de kanaler som finns. Både genom egna officiella kanaler och genom enskilda medarbetare. Nätaktiva profiler. I den nödvändiga jakten på läsare, tittare och lyssnare, i förlängningen annonsköpare, är det fulltt begripligt.
2. Personer som via webben av olika anledningar bygger personliga varumärken. De finns ständigt närvarande. De sprider sådant som i någon mening gagnar dem och samlar tusentals följare på exempelvis Twitter och behärskar till fullo redskapen, vet hur nätets infrastruktur fungerar. Nackdelen blir att de framförallt gör just det; bygger sina personliga varumärken. Det kan också handla om politiker och opinionsbildare.

Att den första gruppen ska göra annat än den gör tror jag inte längre på. De kämpar för sin överlevnad. Så enkelt är det förmodligen. Säg gärna emot.

Däremot tycker jag att man kan ställa betydligt högre krav på många av dem som skaffat sig centrala positioner på nätet, som nätevangelister i en eller annan mening. De kan ha gjort 10000-tals uppdateringar på Twitter och har tusentals och åter tusentals följare.
De styr mycket av samtalet. Direkt och indirekt. Många tycks se dem som den nya tidens idoler. Det gagnar ingen. De behöver bli ifrågasatta!
Hursomhelst, den centrala positionen medför ett enormt ansvar för ”idolerna”.
En del sprider, definitivt. Länkar, filmer via Bambuser och så vidare. Men i min konspiratoriska tankevärld leder väldigt mycket tillbaka till egennyttan i stället för till allmänintresset.
Och egentligen är det inte så konstigt, efter som merparten av de tyngsta spelarna är entreprenörer och lever på att befinna sig på nätet.

För mig, som i princip dagligen tittar in på Twitter, syns det tydligast där. Hur man genom så kallade retweets sprider vidare visst material och låter annat falla platt till marken.
Man sprider material från dem som tycker likadant, skriver samma saker dem själva och så vidare.
Sådant man själv har nytta av.
Samtidigt gör inte få ett stort nummer av att diskutera journalistrollen som ju helt sant är i förändring. Men som ”nätets redaktörer”, vilket ansvar tar de själva för det redaktionella urvalet av vad som ska spridas?
Vem tar ett journalistiskt ansvar på nätet, ur ett samhällsperspektiv?
Vem värnar allmänintresset? Sorterar.

Finns det då inte goda exempel? Självklart. Ett sådant är ”kampanjen” #prataomdet, som jag i och för sig också hade och fortsatt har invändningar mot.
Men.
Den gav röst åt många som tidigare varit ohörda och lyfte en viktig fråga.
#prataomdet tillförde och för det har också initiativtagarna Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen nominerats till Stora Journalistpriset, även om ”framgången” i någon mening ska tillskrivas samtliga inblandade.
Mer sådant.

Väldigt mycket att av det jag efterlyser finns redan på nätet, men lyfts inte fram. Hädanefter ska jag styra om hur jag använder den tid jag surfar runt.
Fortsätta hålla koll naturligtvis, men söka nya vägar.
Ha ett annat fokus och leta sådant som ligger ”gömt”, men är värt att lyfta fram. Det är i alla fall min egen konsekvens av det här resonemanget.
När jag jobbade som nyhetsjournalist hade jag alltid en skylt på väggen, men en text som påminnelse till mig själv. Den gäller fortfarande:
”Varför inte tvärtom?”
Det ska bli spännande att se vart den leder mig den här gången.

Tandbergaren var en vän under viktiga år.

Jag vet. Det är en nästintill omöjlig fundering eller jämförelse. Men ändå kom jag att tänka på det när Joakim Jardenberg snabbt som en reptil, i samband med att rapporten Svenskarna och internet 2011 publicerades för några dagar sedan, lyfte fram att hälften av svenska treåringar använder internet . Rapporten var på många punkter intressant och blev en snackis både på nätet och i traditionella medier.
Alltså.
1972. Jag gick i åttonde klass. Den kunskap jag hade tillgång till var mina skolböcker och lite annan litteratur. Till min stora glädje hade jag också fått uppslagsboken Lilla Focus med blå inbindning av mina föräldrar och den hjälpte mig att i tanken försöka färdas runt jorden.
Om jag haft nätet?
Tanken svindlar. Inte för att livet nödvändigtvis hade blivit bättre, men jag tror faktiskt det bidragit också till det.
Kunskap och sociala relationer har den effekten, i alla fall på mig. Förmodligen för de flesta av oss.
Jag hade kunnat, sett och hört så mycket mer.
Jag hade varit klokare.

Nu kan vi bara ana oss till vilken värld och vilket liv som dagens treåringar har framför sig. Som sig bör blickar vi framförallt framåt.
Däremot tror jag fortfarande att vi kan lära av historien. Det är lika spännande att se bakåt i tiden och försöka applicera det som finns i dag där.
Eller i alla fall nätet.
Ställa frågor.
Skulle också samhället och världen utvecklats på ett annat sätt än vad som blev fallet?
Kan vi i så fall dra några slutsatser av det inför framtiden?

Så, ja, jag är nog lite avundsjuk på dem som växer upp i dag och kan välja och vraka, bland musik, kunskap eller vad det nu må vara. Ibland kan jag bli sur för att många varken tycks förstå eller uppskatta det.
Att det tas för givet.
En fundering, bara sådär. Varken mer eller mindre.

Tjuren förlorar ständigt.

Begreppet ”sociala medier” håller på att överleva sig själv.
För många har det blivit vad den röda muletan är för tjuren på Las Ventas i Madrid; ett rött skynke man besinningslöst rusar mot.
Det är ju inte så konstigt. Egentligen.
Det vi fått tillgång till genom nätet är bara en uppsättning nya verktyg i den redan välfyllda verktygslåda för kommunikation som vi redan hade.
Mer dramatisk är det inte, och bör inte heller beskrivas märkvärdigare än så.

Det är en hiskeligt stor verktygslåda som jag har rotat runt ordentligt i de senaste åren. Det är ett ständigt lärande.
När jag pratat med bekanta, företrädare för myndigheter eller företag om sociala medier kommer det alltid tillbaka en rad bra och välmotiverade frågor.
Grundläggande frågor som vem, varför och hur.
Det är inte alltid lätt att svara.
Nyckelordet är naturligtvis kommunikation. Internet eller de sociala medierna har aldrig varit och får aldrig bli budskapet.
Tyvärr är vi på väg åt det hållet, oavsett om vi diskuterar PR och marknadsföring eller journalistik.

Nätets evangelister diskuterar nästa alltid olika plattformar, tekniska lösningar, om att mäta inflytande på Twitter och Facebook och annat.
Saker som är helt obegripliga för den som står utanför. Jaha, man kan automatposta sina tweets fyra gånger om dagen via Buffer? Oj, kan man lägga ut sin vikt på nätet varje morgon genom att ställa sig på en digital våg och sen prata med andra som gör samma sak!?
Metadiskussioner uppstår ständigt. Folket på sociala medier diskuterar sociala medier som diskuterar sociala medier.
Abstraktionsnivån blir allt högre, när det faktisk är motsatsen som behövs.
Det faktiskt stjälper mer än det hjälper, tror jag.

Säg ”sociala medier” om du vill vara diffus.
Säg ”sociala medier” om du vill ha en abstrakt diskussion.
Säg ”sociala medier” om du vill att folk ska bli skeptiska direkt.
För oss som vill öka den digitala närvaron är detta ett problem. Det resulterar i att röster som verkligen behövs i det gemensamma samtalet väljer att avstå från att på allvar sprida sina budskap på den sociala webben.
Begreppet blir ett rött skynke och det är både sorgligt och onödigt.

Så hur göra, tänka?
För exempelvis myndigheter, företag och organisationer vill jag peka på två perspektiv att fundera över när det blir dags att närma sig den sociala delen av webben eller agera, oavsett om det handlar om marknadsföring, opinionsbildning, omvärldsbevakning eller vad det nu kan vara.

Det första är att inleda med att förutsättningslöst diskutera vilket budskap som ska förmedlas eller vad man vill åstadkomma. Identifiera målgrupper.
Och det helt oberoende av media. Analogt eller digitalt.
Först därefter kan man börja rota i verktygslådan. Sannolikt hittar man åtminstone något bland alla de digitala kanaler som finns tillgängliga som går att använda. Dörrknackning eller flygblad blir troligen inte svaret, även om man ska vara öppen också för den möjligheten. Svaret behöver nödvändigtvis inte vara att man ska ge sig ut på Facebook eller Twitter, även om det för många faktiskt är ett bra alternativ.
Kanske är bästa lösningen att start ett eget nätverk med hjälp av Ning eller Yammer?
Förmodligen kräver det experthjälp; folk som vet att rota i verktygslådan.

Det andra är att börja i den andra änden genom att faktiskt lära sig de möjligheter som finns på nätet. En riktig djupdykning innebär att man hittar lösningar som man inte ens visste fanns.
Det är här jag och många andra som förfäktar nätets möjligheter snurrar runt och försöker plocka upp godbitarna.
Lära oss hur de kan användas.
För detta krävs engagemang, tid och rejält med resurser.

Men varför ens bry sig?
Varför ska en kommun i Ångermanland eller Norrbottens inland lägga tid på något som sociala medier när nyttan är så diffus och svår att verifiera? Räcker det inte med att ha en hemsida och möjligen en sida på Facebook?
Nej, en sida på Facebook är ingen lösning.
Den är bara ett skal.
Det är vad som händer där, om den lever eller inte, som är viktigt.
Kommunikation – återigen.
Vill vi på allvar kommunicera med medborgarna i en kommun på bästa tänkbara sätt?
Med ett företags kunder?
Med våra politiska vänner och motståndare?
Ska vi i så fall göra det så effektiv som möjligt?

Ett begrepp jag plockat upp på nätet är följande:
”Det behövs ett nytt mindset.”
Eller ett nytt tänk, som det också heter på nysvenska.
Det gäller oss alla.
Att oavsett om vi sitter på landstinget, på ett företag eller i en idrottsförening så har internet, mobiltelefoni och ny teknik redan inneburit ett nytt sätt för oss att kommunicera.
Så mycket vet vi.
Vi förväntar oss snabba svar, dialog, respons och framförallt unga förväntar sig tvåvägskommunikation. Så är det nu och det kommer inte att förändras. Utvecklas ja, men inte försvinna.
När tåget går är det trist att stå kvar på perrongen.

Häromdagen åkte jag för övrigt just tåg. Delade kupé med en präst i Svenska Kyrkan och fick frågan om varför kyrkan ska finnas och vara aktiva på nätet.
”Ni ska väl finnas där människorna finns”, svarade jag.
”Ni vill väl nå ungdomarna?”
”Ni vill väl hitta och värna de ensamma?”
Ja, ja, och ja.
Då krävs en genomgripande strategi för det, konstaterade jag. Det räcker inte med att ”finnas på nätet”, eller att ”vara på sociala medier”.

Själv har jag delvis misslyckats, i alla fall när det gäller att få ut diskussionen kring dessa frågor lite bredare. Gruppen experter på nätet beskrivs ofta som ”en bubbla”. De har en tendens, att nästan bara prata med och om varandra. Tyvärr har jag själv hamnat där, som någon slags satellit. Jag diskuterar med dem, får reaktioner från dem och så vidare.
Lite synd är det, med tanke på att jag faktiskt vill bidra till att fler engagerar sig och att vi därigenom skulle få ett både bredare och djupare samtal om hur vi kan använda internet och den sociala webben. Tillsammans.

Till sist – varför engagera sig? För mer än ett år sedan, i sammanhanget känns det som en evighet, skrev jag en text under rubriken ”Mittemellanrummen”. Den inleddes så här:

”Om jag går planlöst runt i en folksamling och pratar rakt ut lär få lyssna. På sin höjd kommer enstaka personer att fånga upp fragment av det jag säger, men i samma stund som någon annan knackar honom eller henne på axeln och tilltalar direkt är jag bortglömd. Proffsen tar uppmärksamheten.
Också i den digitala världen finns de, proffsminglarna.
De använder bloggar, Twitter, Facebook, bilddagboken, Flickr, Linkedin, Bambuser, Google Buzz och åtskilliga andra plattformar som sina redskap. Med kunnande, ihärdighet och entusiasm lyckas de etablera sig själva, sina varumärken, tjänster eller produkter på ett ofta fantastiskt sätt.
De vet inte bara ATT och HUR man ska knacka folk på axeln, de vet också VEMS axel de ska knacka på.”

Liknelsen fungerar fortfarande.
Oavsett om vi är privatpersoner eller inte, så gäller det att lära sig eller åtminstone förstå hur nätet infrastruktur fungerar.
Annars gör andra det och får per automatik ett försprång i opinionsbildning, marknadsföring eller vad det nu kan vara.
Därför.
Måste.
Vi.
Individer. Kommuner. Regioner. Nationer.

Egentligen är detta en icketext, skriven i en tågkupé. Midnatt. Jag vaggas av SJ mellan Luleå och Stockholm och det känns tryggt. Numera flyger jag bara under tvång.
Nätverket når mig inte längs rälsen i de norrländska skogarna. Upptäcker att jag blir rastlös under de långa stunder jag är bortkopplad från omvärlden.
Borde inte bli, tänker jag.
Borde slappna av, lägga mig till ro.
Nej, inte än. Kanske kommer det tillbaka snart? Nätet.

All är okej och för tillfället slipper jag oroa mig. Skönt.

Frustrationen är stor över alla tänkbara attacker som kan riktas åt olika håll på nätet, alltifrån mot Facebook eller mot små skitsajter som min egen.
Det har hänt ett par gånger att jag drabbats.
Idag fick jag en varning via Facebook att programmet Norton varnat för min sajt, trots att den enligt Google är ren.
Så jag fick kolla.
Och mycket riktigt hade ett Malware smugit sig in (Mass Iframe Injection Attack 2).
Lite sök på nätet, lite fix och en ominstallering senare var det kirrat.
Så skönt.
För dig som kör WordPress rekommenderar jag att du tar en titt på tilläggen WordPress Firewall 2 och File Monitor Plus som jag numera kör för att ha koll på om något händer med sajten. Själv fick jag tipset här.

Det har gått några dagar sedan det till slut blev offentligt att Facebook ska bygga datahallar i Luleå.
Fast det visste vi ju, redan innan.
Men sen då?
Undre ett par dagar gick vågorna höga på nätet och i traditionella medier. Nu har det åter blivit stiltje.
Vad det inte mer, undrar man?
Visst är det mer. Förmodligen mycket mer, men nu tycks det som om alla satt sig ner i väntan på nästa pressmeddelande.
I väntan på att få bli upprörda igen, eller så.

Annie Lööf fick svara på många frågor om de 103 miljonerna.

En hel del kritik riktades omedelbart mot att staten gick in med 103 miljoner kronor i investeringsstöd. Jag har svårt att uppröras över det.
Tidningen Expressens ledarblogg svarade för ett skamligt lågvattenmärke när de under rubriken ”Annie Lööfs Facebookskandal” bland annat skrev följande:

”Annie Lööf har dessutom mage att pladdra om att serverhallarna ”kommer tillföra orten spetskompetens.” Jaså, det handlar väl ändå om IT-sektorns lagerarbete.”

Ett översittarperspektiv, utan like.
Ett Stockholmspladder, helt utan eftertanke.
Dessutom ytterligare ett bevis för att den innanför-tullarna-journalistik som riksmedierna förfallit till under de senaste decennierna är förödande. Inte bara för oss som bor utanför, utan också för dem som arbetar där; för att den världsbild som formas på redaktionerna alltför ofta kan beskrivas som miserabel.

Jag ägnade en hel del tid åt att följa de flöden på nätet som berättade om miljardinvesteringen i samband med presentationen.
Det var oerhört spännande att se hur nyheten från Luleå, Norrbotten och Sverige via internet och de sociala medierna färdades med blixtens hastighet till jordens alla hörn.
På Twitter var det ett av de mest omskrivna ämnena. ”Trending topic” som det kallas.
Det var tidningar radio och TV.

Jag kontaktade någon dag senare ett par personer för att få en uppfattning om vilket marknadsföringsvärde all uppmärksamhet hade. Hur det kunde mätas. Kunde det mätas? Rentav i kronor och ören? Svårt utan en djupare analys, enades vi om naturligtvis. Men det är miljoners miljoner. Redan i det läget.
Men folk gick i taket för 103 miljoner.
Och det var ju bara början. Framöver kommer ”Luleå” och ”Sweden” droppas igen och igen, om än inte med samma intensitet.
Kom ihåg att en annons i en lokaltidning kostar tiotusentals kronor.

Visst kan man ha synpunkter på investeringsstödet, även om jämförelserna med att regeringen sagt nej till SAAB haltade. Man kan också välja lyfta på näsan och exempelvis tydligt berätta om de elräkningar på hundratals miljoner som Facebook kommer att betala i Luleå och Norrbotten när driften är i gång.
Det är ju ett val vi gör.
Hur vi väljer att se, vilka glasögon vi tar på oss.

Visserligen sa Tom Furlong, (director, Site operations, Facebook Inc) under presentationen på Kulturens Hus i Luleå att etableringsstödet inte varit helt avgörande.
Men ändå EN av många faktorer.
Han är naturligtvis en smart man. OM det varit helt avgörande hade han naturligtvis inte avslöjat det.
Så – tänk om det var så?
Tänk om de utan etableringsstödet valt Finland i stället?

BBC

Från Flipboard

Telegraph

Twitter

Ta en titt på bilderna här intill. Klicka på dem och fundera på räckvidden. Och det är bara några små, små exempel från den flora av material som spreds till jordens alla hörn den dagen, med Sweden, Luleå och Facebook som ledord.

Det pratades om eventuella sidoeffekter.
En avgörande faktor för etableringen var det faktum att Luleå Tekniska Universitet, LTU, finns. Naturligtvis skapar det förhoppningar om synergier och avknoppningar därifrån på olika sätt.
Hur mycket och på vilket sätt återstår att se.
”Det kommer inte att bli”, sade någon.
Om Facebook INTE etablerat sig i Luleå hade det definitivt inte blivit några sidoeffekter, svarar jag. Nu finns åtminstone chansen, möjligheten.
Det är glädjande att se hur bland annat Luleå, Piteå och Bodens kommuner gått samman och bildat ”The Node Pole” för att marknadsföra regionen och dess uppenbart goda förutsättningar för etableringar av den här typen. Titta på deras hemsida och deras hittills väldigt alerta Facebooksida.
Jag är övertygad om att man också smider planer på LTU och har så gjort under en tid. Och invest:Sweden jobbar naturligtvis vidare.

Under byggnadstiden kommer det, som sagts hundra gånger, att innebära 300 arbetstillfällen. Sedan några tiotal för driften av serverhallarna.
Det ska också handlas för mycket pengar i regionen.
Det är fantastiskt i sig.
Frågan är ändå om det är själva poängen.
Poängen är kanske just allt annat som kan födas ur detta. Jag tänker i alla fall tillåta mig att ha ett öppet sinne. Se positivt.
Men man ska inte förhäva sig. Inte heller i Norrbotten.
Så därför kanske det inte var så förvånande att en av lokaltidningarna inte ens hade det som förstanyhet i sin nätupplaga i samband med offentliggörandet.
Förvånande dock.

Man kan också fundera över om detta är en lokal/regional eller nationell angelägenhet.
Naturligtvis det senare. Kanske var det därför jag blev så upprör över Expressens ledarblogg.

Några timmar efter presentationen chattade Tom Furlong via Sveriges Radio med den som hade tid och lust.
Bland annat fick han frågan om Facebook kan tänka sig att sponsra Luleå Hockey.
”Det där måste vi titta på”, svarade han ungefär.
Se där. En liten sidoeffekt.
En bland många.
Det vore säkert en medial succé om de valde att sponsra. Jag är övertygad om att det i alla fall lokalt och regionalt skulle generera minst lika mycket spaltutrymme, än vad som nu blivit fallet.

Tom Furlong fick svara på många frågor. De var förmodligen den mest välbesökta presskonferensen någonsin i Luleå.

Jag lär få vänta på de fördjupade reportagen med en genomarbetade analyser om vad det här faktiskt kan innebära i förlängningen.
För det är ju ett faktum – vi vet ju inte..

I en annan tid hade arbetsmarknadsjournalistiken en helt annan position än vad som är fallet i dag. Under 1980-talet kunde man se rubriker i dagar om sex eller åtta personer blev uppsagda.
Redaktioner gick i spinn och hade i princip daglig bevakning för att följa och ”avslöja” vartenda litet varsel.
Idag är det onekligen annorlunda.

Det är inte mediernas uppgift att marknadsföra varken Luleå kommun eller Facebook, vilket förmodligen de flesta är överens om.
Men journalistikens uppgifter är inte enbart att granska, utan också att kommentera, informera och underlätta för olika grupper i samhället att kommunicera med varandra.
Inte bara att granska.

Just nu skulle jag vilja bli informerad om de möjligheter detta innebär. Och olika samhällsgrupper skulle nog behöva både kunskap och en puff i rätt riktning för att diskutera hur Facebooks etablering kan bidra till att säkra försörjning och fortlevnad i en kommun nästan 100 mil norr om Stockholm. Och i länet Norrbotten, en fjärdedel av Sveriges yta, med knappt 250000 invånare.
Negativt OCH positivt.