Noaks-Ark

Journalisten, medierna och Noaks ark. Del I

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost5 Comments

Noaks ark som konstnären Edward Hicks såg den 1846. Något av en efterkonstruktion, får man förmoda.

Om internet och den sociala webben är syndafloden, så kanske man ska samla ett par journalister, ett par papperstidningar, ett par TV-kanaler och så vidare på en båt tills stormen blåst förbi.
Som Noak.
Han fick uppdraget att bygga arken av Gud, som ansåg Noak vara den enda rättfärdiga mannen i sin generation.
Utsedd att rädda allt levande.

Det har blossat upp en stundtals lite hätsk diskussion om journalistiken och journalistrollen. Med start i dag ska jag pränta ner mina funderingar i några inlägg framöver under rubriken ”Journalisten, medierna och Noaks ark”. Kanske lite osorterat, men det bjuder jag på.

Jag läser Helena Giertta, chefredaktör för tidningen Journalisten, som hamnat i en ordväxling med Anders Mildner på grund av en essä (tyvärr inte på nätet, alltså inte läst) som han skrivit där han i någon mening ifrågasätter den traditionella journalistrollen.
Det är en intressant debatt. Dessutom nödvändig.
I texten formulerar Giertta bland annat sig så här:

(…) Journalisten använder sin profession till att gräva, söka sanningar, beskriva verkligheten, på ett sätt som gör att publiken, läsarna/tittarna/lyssnarna, blir insatta i olika skeenden. Och dessutom gör de det på ett sätt som publiken kan lita på, utan egna bindningar. Behovet av detta kommer att växa, inte minska. (…)

Hon har till viss del rätt. Samtidigt är det ett oerhört traditionellt sätt att beskriva vad en journalist är eller gör. Det kunde lika gärna vara skrivet för 30 år sedan.
Det blir fel utgångspunkt för diskussionen. Som om alla journalister var riddare i silverrustning som kommet ridande så fort en orätt begåtts.

Det är dags att lyfta blicken en aning, tycker jag.
Vad är det egentligen som händer? De traditionella medierna är hårt ansatta, inte minst ekonomiskt. Tidningsdöden är redan ett faktum. Vem minns A-pressen i dag? Det är länge sedan publicisterna tvingades lämna över rodret till räknenissarna på framförallt våra tidningar, men också radio och TV.
I och med internet och den sociala webben har de traditionella medierna förlorat sin monopolliknande ställning som informationsspridare.
Vi står i en brytningstid.
Ännu en.
Men, kompassen då? Funderar jag.
Vilka är mediernas uppgifter?
Är det primärt att skapa eller rädda arbetstillfällen för journalister? Nej, naturligtvis inte. Det tycker nog ingen.

Så. Kan vi enas om följande: Det viktiga är att den politiska och ekonomiska makten i samhället granskas och kommenteras. Likaså att modborgarna blir informerade om vad som händer i samhället, plus att olika grupper ska få bästa tänkbara möjlighet att kommunicera med varandra.
Ungefär så.
Det viktiga är inte att det möjliggörs av journalister.
Det är alltså funktionen som är viktig. Att det görs. Av någon.

Historiskt har det varit framförallt tidningar, senare också radio och TV. Det innebär ju inte att det måste vara så i eviga tider för den skull?
Jag är också mediemänniska. Jag hajar också till, men vi måste i alla fall våga leka med tanken.

Det viktiga är demokratin, ditt liv och mitt. Att vara journalist eller driva medier borde, tycker jag, inte vara ett självändamål.
Tyvärr ser det lite annorlunda ut i dag.
Vi måste våga ställa stora frågor.
Som till exempel, hur går man bäst tillväga för att bredda och fördjupa demokratin?

Jag lyssnade på en diskussion från Publicistklubben i Malmö med bland andra Journalistförbudets ordförande Agneta Lindblom Hulthén och deltagarna upprepade flera gånger en fråga, nästan som ett mantra.
”Han ska man kunna ta betalt för journalistiken?”
Självklart förstår jag frågeställningen. Det är inte så svårt. Kan det vara läsplattor? Gratis webbtidningar eller inte? Och så vidare.
Fast i min bok skvallrar det också om ett försöka klamra sig fast vid något. Som om vore det en självklarhet att de traditionella medierna ska leva för evigt i ungefär samma form som nu.
Så kommer det naturligtvis inte att bli.
Lika lite som vi har kvar 1800-talets rotationspress på tidningarna, eller rundradion för den delen, så ersätts gammalt med nytt.
Och papper är inte längre bara papper, utan också internet.

Journalistrollen kan diskuteras på många sätt. Det finns ju många sorters journalister. Ska Janne Josefsson på uppdrag granskning ha samma titel som en medarbetare på Hänt Extra som far med halvsanningar eller en redaktör som säljer sin penna för att skriva om kändisskandaler och sex på Aftonbladet där det uppenbara syftet uteslutande är att sälja tidningar eller att öka antalet klick på nätupplagan?

En bagare bakar, det blir bröd.
En rörläggare lägger rör.
En bilreparatör lagar bilar, så vi kan tuta och köra.
Men om degen kollapsar, rören springer läck eller bilen stannar igen bara 100 meter från verkstaden då kallas den som utfört jobbet rätt och slätt för klantskalle.
En journalist skriver, det blir med någon slags automatik journalistik?
Nja.

Så jag säger mittåt!
Dags att lyfta blicken.
I slutet på 1990-talet gjorde jag på uppdrag en intervjubok som handlade om riksmediernas oförmåga och nästintill ovilja att bevaka glesbygdsfrågor i allmänhet och Norrbotten i synnerhet. Förordet inleddes så här:

”Journalistik och massmedia är inte enbart en fråga för journalister och massmediemänniskor, vilket man ibland kan förledas att tro av den offentliga debatten.
Det angår alla.
Journalistiken och det fria ordet är en av hörnstenarna i vår demokrati. Upphör massmedia att fungera, om den inte längre ger medborgarna den information de behöver för att kunna ta ställning i viktiga samhällsfrågor och granskningen av makthavarna inte längre utförs, innebär det automatiskt ett hot mot demokratin.”

Vi kan väl börja med att ställa frågan om de traditionella medierna idag klarar den uppgiften?
Om svaret blir ”nej” kanske man ska hämta kraft och idéer från annat håll i stället för att bara gå i clinch med dem som vågar kritisera eller ifrågasätta.

Lite fler lästips för den som vill fördjupa sig:

Torbjörn von Krogh 1
Torbjörn von Krogh 2
Brit Stakston
Fredrik Wass
Malin Crona
Kristofer Björkman

  • Rude Sandelius

    Så rätt så

    • Tack! Du uttrycker dig så kärnfullt, Rude! 🙂

  • Anna Soderstrom

    Åh, härligt. Av din text får jag känslan att den här diskussionen kan fortsätta och faktiskt leda framåt. Tack!

  • Pingback: Behövs vi i framtiden? | Citydesken()

  • Utmärkta texter om ett yrke inne i stora, dramatiska förändringar. En viktig diskussion dessutom.