Kluster, Katrineholms-Kuriren och en tratt

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost31 Comments

Brit Stakston frågar, Joakim Jardenberg svarar.

Journalistrollen. Katrineholms-Kuriren.
Vad är det som triggar igång debatten? Egentligen alltså. Jag kliar mig i skallen och vilar på tangenterna. Läser i stället för skriver.
Funderar högt.
Folket som håller på med sociala medier kastar anklagelser mot de traditionella medierna för att vara alltför traditionella. De traditionella medierna har i en del fall svårt att ta till sig det nya, av olika anledningar.
Överallt upprepas att internet och den sociala webben hotar det mediemonopol som funnits under i runda slängar 150 år.
Jaha? Ganska självklart. Och?
En kommunchef lierar sig på ett nästintill självklart sätt med delar av eliten på sociala medier för att få hjälp att svara på kritiska frågor från en reporter på en lokaltidning. Förvisso osmart ställda, men ändå fullt motiverade enligt ett av de uppdrag som tidningen faktiskt har, att granska hur kommunen använder sina pengar.
En kritiserad chefredaktör i Katrineholm gläfser tillbaka och kallar sina belackare för bloggvalpar.
Jaha?
Under några dagar rasar debatten. Jag blir mest förvirrad.
Handlar den om demokrati? Är det egentligen en maktkamp? Revirpinkande?
Ibland blänker den till och handlar om hur man ska skapa en fördjupad dialog mellan medborgare och olika samhällsintressen. Mellan medborgare och medborgare. Då blir det bra.
För att förstå och värdera går jag tillbaka till grunderna för vilka uppgifter massmedia har för att uppfylla sin roll i demokratin: granska, kommentera, informera och skapa förutsättningar för gruppkommunikation. Ungefär så.
Det klarar inte de traditionella medierna i dag, påstår jag.
Det klarar inte internet och den sociala webben idag, tillägger jag.

Kvar står uppgiften som måste lösas.
Kan den lösas med gemensamma krafter, funderar jag?
Kanske är det detta debatten handlar om?

Lite tuppfäktning är det, trots alla goda viljor.

Jag tar hem en bild från nätet för att illustrera en text som till slut bara blir färdig för papperskorgen. Bilden föreställer tuppfäktning. Det är så jag uppfattar situationen. Just då.
Det går ett par dagar.
För mitt inre förvandlas det till någon slags herre-på-täppan-lek i flera nivåer. Det är inte kul längre. Destruktivt. Pajkastning. Folk kallar varandra för idioter, någon gång direkt men oftast indirekt. Framförallt på Twitter.
Det blir lite destruktivt. Ändå en levande diskussion, funderar jag. Det är väl bra?
Lyckligtvis dyker det efter hand upp några bra resonerande texter som vågar problematisera. Som vågar vara lite ”både och”.
Så börjar jag tänka på de strukturer som finns. I de traditionella medierna har de sedan ganska länge varit ganska tydliga, även om de naturligtvis förändrats över tid.
På webben då?
Inte alls lika tydligt, för de flesta. Twitter, till exempel, används bara av drygt 11000 svenska dagligen, enligt aktuella siffror. Bloggare läser till stor del varandras inlägg. Mycket få ”utifrån” tar del.
Nej, på den sociala webben förekommer en alldeles egen herre-på-täppan-lek.
Några är ideologer, jag väljer att kalla dem det, som för tillfället står högst upp. Joakim Jardenberg är en, Brit Stakston är en annan. Båda har varit med länge, vill gott. Båda bär på en övertygelse om nätets förträfflighet. Om den kraft som finns för demokratiutveckling och för dialog. Förvisso också för marknadsföring och affärsutveckling.
Jag har haft kontakter med båda, gillar båda. Båda är kloka. Båda lever på sitt kunnande, grunnar jag och en sidotanke dyker upp:
Där finns ett annat problem, funderar jag och hittar ett ämne för en framtida text; att väldigt många som pläderar för internet och den sociala webbens förträfflighet är olika hårt, men dock, knutna till PR och informationsbranschen.

Kul? Kanske. Konstruktivt, nja.

Nåväl.
Brit är mer resonerande. Joakim är en oerhört kunnig testare, lite mer bekymmerslös i mina ögon. Något av en nätets evangelist. Den bild som ligger överst är ett utdrag ur en diskussion mellan dem på Twitter. Jag sparade den i telefonen eftersom just den frågan och svaret illustrerar två olika synsätt. Och det gäller naturligtvis inte bara dem, utan många. Den illustrerar något som behöver redas ut.
Reflektera vs tuta-och-kör.
Jag kan sympatisera med båda. I olika lägen, i olika frågor.
Kanske är just det själva styrkan på internet? Att båda kan användas? Till viss del, tror jag.

Men.
Problemet är att det behövs fler röster. Som så ofta när massmediernas uppgifter diskuteras så blir det bara de närmast sörjande som engagerar sig.
Det är illa.
Kanske folk inte bryr sig? Jag skrev bland annat på Second opinion om det:

”I så fall är det oerhört allvarligt och välmotiverat både för enskilda journalister och olika mediechefer att fråga sig vad de under årtionden bidragit med för att styra utvecklingen åt det hållet.”

Förhoppningsvis kan den sociala webben bidra till att förändra den saken. Förmodligen krävs det också där en rejäl dos av attitydförändrande medicin innan det blir möjligt. Tröskeln för att ta del av diskussionen är fortfarande alltför hög.
Dessutom vill inte många leka herre-på-täppan genom att bokstavligen slå sig in i de trådar som exempelvis uppstår på Twitter. De domineras av ett fåtal som ibland inte tvekar att putta ned människor som är på väg upp från undervegetationen. Där blandas äkta och god vilja med ett självhävdelse- och bekräftelsebehov som verkar outsinligt.
Som i samhället i övrigt.

Internet och den sociala webben befolkas av människor.
Människor är som människor är.
Flockdjur? Ja, det är väl vetenskapligt belagt ett antal gånger.

Jag önskar att jag hade en tratt där jag kunde lägga alla texter jag läst de senaste dagarna och att det längst ner skulle komma ut någon slags essens.
Tyvärr har det blivit stopp i hålet.
I flocken hittar man sin identitet. I flocken är man ledare eller följare. Endast i undantagsfall har någon alfahanne lämnat ifrån sig ledarskapet utan strid. Det gäller inom den traditionella medievärlden, såväl som på internet och den sociala webben.
Så vart vill jag komma?
Ja, jag trevar. Men jag är övertygad om att fler människor måste ta del i samtalet om framtidens informationshantering. Om att de som finns där faktiskt måste lära sig lyssna.
Konfrontation leder sällan framåt.
När jag en gång befann mig i den traditionella medievärlden ifrågasatte jag gärna. Och fick svar.
”Vi har lyssnat. Vi tar del.”
I nästa andetag:
”Så här är det! Nu gör vi så här! Kör!”
Samma sak stöter jag nu på under mina stunder på den sociala webben. Samma reservationslösa tvärsäkerhet.
Det är ingen väg framåt, tror jag. Definitivt inte om så många som möjligt ska med på vagnen.

Jag önskar att jag hade en tratt där jag kunde lägga alla texter jag läst de senaste dagarna och att det längst ner skulle komma ut någon slags essens.
Tyvärr har det blivit stopp i hålet.

Slutligen:
Här följer en del länkar till inlägg som ger lite fördjupning. Det har säkert skrivits hundratals texter. Jag har valt ut några som är resonerande. Likaså rekommenderar jag läsning av det inlägg som startade debatten kring Mattias Jansson och Katrineholm-Kuriren. Fortsätt sedan och klicka för att komma till de svar han ger.

Brit Stakston är som vanligt bra, tycker jag.
Marie ”Opassande” Andersson skriver om maktkluster på nätet.
Malin Crona sammanfattar intressant och bra.
Sofia Mirjamsdotter skriver på SameSameButDifferent.
Mikael Zackrissons text är mycket läsvärd.
Expressens chefredaktör Thomas Mattsson kastade sig in i debatten.
Fredrik Strömberg gillar jag.
Fredrik Wass på Bisonblogg var tidigt ute med att ställa viktiga frågor.
Magnus Nilsson analyserar intressant.
Joakim Jardenberg är lite upprörd.
Och här förklarar han sin kärlek till internet.

  • För mig handlar det inte om tuppfäktning utan om en tidning, Katrineholms Kuriren, och några journalister som uppvisar en förbluffande okunnighet. Så mycket mer växlar än så tycker inte att det är nödvändigt att dra utifrån det som kallas #kkgate. Katrineholms Kuriren representerar inte hela mediaSverige lika lite som att enskilda på Twitter representerar hela den sociala webben.

    Sedan vänder jag mot det här användandet av uttrycket ”eliten”. Vilka är de och vilka är de som utestänger andra från debatten?

    Jag känner överhuvudtaget inte igen den bild du målar upp där.

    • Debatten om Twitter är uppenbart känslig.
      Nå. tiotusentals svenskar har skapat konto för att genast lägga ner igen. Det finns nästan 100000 svenska konton. Det är lite. Ändå, bara drygt 10000 av dem används dagligen.
      Merparten inte alls.
      Då tycker jag frågan ”varför” är ganska välmotiverad.
      När jag kom dit förstod jag inte språket. Fortfarande efter ett års tid har jag problem med förkortningar och så vidare. Språket stänger ute.
      Det är en sak.
      Sedan skulle jag kunna hoppa på enskilda, vilket jag inte tänker göra.
      Om du inte ser att vissa personer sätter agendan för samtalet där. så bra. Jag tycker att det är tydligt på flera sätt.
      Jag ska utveckla mina funderingar i en text, relativt snart.
      Men jag gillar Twitter. Möjligheterna är oändliga och fantastiskt spännande. Rätt använt är nyttan stor i det dagliga.
      Nationellt och internationellt.
      Det finns ju otaliga exempel på det.
      Mycket av mina resonemang utgår från dem som inte är där, som borde få ta del av debatten. Vars röster faktiskt behövs och kan tillföra samtalet andra synpunkter, andra och nya idéer.
      För mig skulle Twitter kunna utvecklas mycket.
      Som det fungerar i dag tror jag det blir svårt. Då tror jag att det är bra om formerna ständigt ifrågasätts. Förhoppningsvis leder det till något ännu bättre, som kommer oss alla till nytta.

      • Twitter är, som många andra forum, kanske inte helt självklart. Som i många andra sammanhang finns det saker att lära sig. Jag ser inget konstigt i det och jag ser inget konstigt i att det diskuteras. Tvärtom, det är bra och nödvändigt.

        Vidare så ser jag en massa agendor på Twitter, massor av åsikter och uppfattningar blandat med kallprat, nonsens, skämt, värme, gnäll och massor av annat. Sedan har det alltid varit så att vissa valt att ta del, finnas med, lära sig och vara närvarande medan andra valt att inte göra det. Det var så under BBS:ernas tid, då IRC blev populärt, då alla diskuterade i forum och med sociala medier. Detsamma med andra medier. Alla läser inte tidningar, bryr sig om inte om den politiska debatten och så vidare. Det finnas alltid röster som saknas och som kommer att saknas.

        Avslutningsvis så tycks det vara minst lika känsligt, om inte ännu känsligare, att ifrågasätta de medier som inte bara vill sätta agendan utan som dessutom inte kommunicerar och som därmed begår ett fundamentalt misstag. Däremot skulle jag inte kalla det tuppfäktning utan för vad det är – en tidning och några journalister med ovanligt känsliga tår. Det finns andra tidningar som agerat annorlunda, som försöker vara närvarande och som lyckas rätt bra med det.

        • Ja, ingen gillar att bli trampad på tårna. Samma instinktiva försvar för det egna som finns inom de traditionella medierna, finns också bland den sociala webbens företrädare/förespråkare.
          I mitt förra svar till dig skrev jag om språket.
          Hur många i Sverige tror du vet vad ”Det var så under BBS:ernas tid, då IRC blev populärt” betyder?
          Själv har jag ingen aning. 🙂
          Men det är klart: Wikipedia finns ju!

          • Det var lite av min poäng. Det finns alltid barriärer i form av språk, informella regler och liknande. Sociala medier är inget undantag och den som vill förstå får läsa på. Hur många tror du vet vad de pressetiska reglerna innebär eller vet vad en horunge är?

            Det är inget konstigt eller märkligt i det. Allt som krävs är lite nyfikenhet.

  • Brit Stakston

    För mig är det mer bekymmersamma med en händelse som #kkuriren att det som det egentligen handlar om helt – har kommit bort. Kommunalpolitik i en digital samtid – hur funkar den (och vad kostar den, vad ger den medborgarna, vad händer med makten och organisationsformerna etc). Fra saknar jag djupa resonemang om och förståelse för vad en kommunchefs tjänstemannaroll innebär och hur makten ser ut i relation till de som är folkvalda i en kommun – vilket som jag skriver i min text tidningen inte heller klarade (för det är som att be Jimmie Åkesson skriva om Migrationsverket – kunskapen är så låg och baserad på fördomar) – men att debatten kommit att sätta ljuset på i huvudsak andra frågor visar vad som tenderar att hända så fort sociala mediebubblan svävar in eller när tradmedia beter sig enligt alla fördomar : ) Istället för att vi åtminstone även lyfter kärnfrågan -blir det ”öppenhetskrav” by default utan några djuplodande analyser av den situation det handlar om här- dvs steg 2, för öppenheten är ju ett måste 2011 men sen då….. Det är det som jag försöker lyfta med orden ”vi” ska inte göra allting 🙂 Var är politikerna? Var är Katrineholmsborna? etc

    Jag landar förstås där alla andra landar vad gäller öppenhet och närvaro i de sociala medierna etc – bara att min arbetsmetod kanske skiljer sig : ) Jag vill ha alla med. Sen kan vi börja snacka – när alla kan verktygen och vågar se styrkan i dem! Men vi måste ju ofta utgå från de demokratiska strukturer som finns. I detta fall våga koppla öppenheten till den kluriga relationen mellan en tjänsteman och politiker. Fra involvera de som kan dessa strukturer lika bra som vi kan nätet och se var vi landar.

    Kommunalpolitikens utmaningar är ju det som är det riktigt spännande i detta fallet! (sen är jag personligen djupt intresserad av debatten runt journalistrollen som detta knöt an till – men du vet vad jag menar med att fokus kommer bort från det som egentligen är det riktigt utmanande här-vardagen liksom).

    Ja Gert jag försöker verkligen göra mitt bästa för att bredda, involvera. hela min tid idag läggs på att göra detta. Har funderat på att göra långa listor över verksamheter som jag mött och som jag vet idag vågat arbeta med sociala medier. Och det är så långt från PR och kommunikation. Det är ju min drivkraft det där att minska kunskapsglappet och boken Politik 2.0 var skriven just i det syftet som du vet. Idag finns så himla mycket klokskap i alla organisationer och de delar med sig av grymt intressanta erfarenheter. Idag handlar det mycket om fortsatt implementering, hanterande av sådana exempel som fanns i min text igår etc. Vi är på väg Gert. Som du skrev igår ….om du (vi) kunde, kan alla : )

    Mina texter läses av få och de är egentligen inte ens skrivna för någon – de är långa och reflekterande och skrivs för att jag ska veta vad jag ska ta med mig in i min vardag och sträva efter, spana efter och där det behövs motarbetas i min yrkesutövning -skrivandet handlar i första hand om förpacka mitt eget tänkande och landa i strategier i mitt fortsatta arbete – passar bara på att dela med mig av dem också. Så glad om de startar saker hos t.ex dig också!

    Och kul att du fångade upp den dialogen : ) Det roligaste av allt är att finns det något som fått mig att överleva i livet är det att se just möjligheterna. Och aldrig ge upp. Så egentligen är jag inte ens eftertänksam : )

    Stort tack för dina reflektioner! Förut hade du den där fina liknelsen om att knyckla ihop papperet, den här gången den där tratten. Mycket talande!

    • Tack för fylligt svar. 🙂
      Jag håller i princip med dig.
      Jag ska komma tillbaka till det där med kopplingarna mellan de sociala medierna och PR- och reklamfolk. Den finns där. Jag tror att det har större betydelse än vad man kan tro.

  • Pingback: Tweets that mention Kluster, Katrineholms-Kuriren och en tratt | Motviktigt -- Topsy.com()

  • Jag är igen vän av att göra problem där det inte behövs. Jag jobbar, precis som Brit, varenda dag i världen utanför ”bubblan” eller ”nyamedier-eliten” eller vad den nu ska kallas just idag. Och min målsättning är glasklart enkel, sätt inte sökarljuset på problemen utan på möjligheterna. Jag har massor med oneliners på det temat, men de två flitigast använda är:

    – ”klydda inte” – allting kan göras så komplicerat att man till slut inser att det bästa är att inte göra något alls. Problem som tex rollfördelningen mellan folkvalda och tjänstemän är inget nytt problem på något sätt – det har inte börjar med sociala medier och det kommer inte att sluta med dem heller. Spaden i marken och anpassa efter hand.

    – ”avoid the big #fail, go for the easy #win” – twitterspråk för att ta babysteps och göra det självklara och enkla först. Fastnar man i att teoretisera runt alla tänkbara problem och fokusera på worst case och de stora problemen så, igen, då blir gärna inget alls gjort.

    Visst finns det problem, men det jag ser som den största utmaningen idag är sådana enkla saker som att se till att inte it-cheferna får sätta agendan – för att bara ta ett konkret exempel. Andra stora problem, som att vi inte ska fortsätta göra gamla saker på nya sätt, att det fortfarande finns grupper som av olika skäl står utanför, att branscher går sönder, att misstag händer – det är sådant vi jobbar bort med tiden. Genom att göra.

    Det känns som det är väldigt mycket politisk korrekthet inblandade i dagens snack om den ”digitala klyftan”. Ta fram valfri graf och se att klyftan aldrig varit mindre idag.

    Kontrollen blinkar blå.

    • Ska bara lägga till en sak, på tal om resonerande. Jag gör det hur mycket som helst, både i mitt eget huvud och i mötet med min omgivning. Alltid när jag träffar ett nytt gäng så inleder jag med den här http://www.slideshare.net/jocke66/social-changes-everything/4
      (en anpassning av Brainspirations: ”we don’t know better, we just know different”. Jag tar mina kunskaper om medielanskapet och försöker baka ihop med deras kunskap om sin verksamhet, sin miljö. Jag lär mig så fantastiskt mycket av mina klienter. Det är ljuvligt.

      Jag resonerar överallt, i högt och i lågt. Men jag tycker också det är viktigt att understundom ha en egen grundad åsikt. Annars kommer vi väl inte framåt alls?

      • Jag tror väl att jag/vi kommit till en punkt nu när vi är överens om att vi vill framåt. Det finns liksom ingen annan väg. På sätt och vis har tagit på mig rollen att ifrågasätta. Med tanke på din position ”drabbar” det dig ibland. Du får faktiskt skylla dig själv! 🙂
        Någon utnämnde ju dig till den sociala webbens Leif GW Persson i samband med att du utsågs till den mest inflytelserike twittraren i Sverige.
        Bara lek med tanken på att du och de 20-30 översta på den listan skulle kliva åt sidan under några månader. Vilken väg skulle twitter gå då? Det vore också att testa, fast på ett annat sätt.
        Skulle det födas nya saker? Tankar?
        Skulle det komma en ny @jocke i en annan förklädnad?
        Som vanligt har jag inga svar, men gillar ju att ställa frågor.

        • Den listan gjordes nog av Dagens Media, så den ska vi ta lätt på. Givet, det finns ett sammanhang där jag har en del påverkan. Men det är ett universum av alla de parallella som finns. Mina klienter finns i flera av de universum som aldrig kommer i närheten av Dagens media och där är jag bara en liten pusselbit, inte alls en grundbult.

          Det är i det perspektivet jag ser på min egen ”makt” och det är därför jag har så oerhört svårt att problematisera det.

          Jag älskar en god diskussion, och blandar mig gärna i revolutionen i arabvärlden både teoretiskt (http://pressthink.org/2011/02/the-twitter-cant-topple-dictators-article/) och praktiskt (#YLVP) – men det är något helt annat än det som händer här hemma.

          Jag engagerar mig gärna i projekt som ”Makten och öppenheten”, och tycker det är viktigt för en del av vårt samhällsuniversum. Men när jag jobbar tillsammans med alla chefer i Skurups kommun så är det helt andra frågor som står på agendan. Jag står för att bygga en liten bro mellan de olika världarna, men igen – jag har fan ingen särskilt påtaglig makt i Skurup.

          Hoppfull över att kunna göra skillnad men ödmjuk inför min betydelse: http://blog.guykawasaki.com/2006/04/a_poem_for_all_.html#axzz1DsFSgxxD

          • Alla bör klicka på den sista länken i Jockes senaste kommentar.
            Att du gör samhällsnytta på olika sätt tror jag ingen ifrågasätter.
            Jag tror faktiskt också att du håller med när jag säger att ”fler röster behövs i frågor som rör den sociala webben och dess utveckling visavi samhället och dess olika funktioner”.
            Men ditt resonemang landar, i alla fall ytligt sett, ändå tillbaka i bilden som inleder mitt inlägg och ditt svar på Brits fråga.
            Jag tycker fortfarande att den representerar något som behöver redas ut.

            Diskussionen om kkuriren lär knappast bli den sista. Det blir många sådana framöver. De är det bra med så mycket tydlighet det bara går att uppnå.
            Med tanke på reaktionerna på min text är jag inte ensam om att känna en lätt förvirring. 🙂

            Ändå lite synd att du inte ställde upp på mitt lilla tankeexperiment. 🙂

          • Vilket är det tankeexperimentet? Jag ställer nog upp på det mesta, om jag bara förstår varför.

            Vad är det för ”mitt svar på brits fråga” som du hänvisar till. Jag tror du behöver förenkla och förtydliga frågorna om jag ska ha en chans att hänga med.

            Det är klart att det finns förvirring. Jag menar bara att vi inte får göra den till norm

          • Kanske passerat nu. Men för ordnings skull: Svaret på Brits fråga ger du, som jag skriver i min kommentar, högst upp i mitt blogginlägg. Från ert snack på Twitter.

  • Jonathan Sundqvist

    Underbar diskussion. Just idag väljer jag nog bara att lyssna.

  • Brit Stakston

    Gert, din kommentar om sociala medier och pr- och reklamfolk. Tänker så här… jag har arbetat som kommunikationskonsult sen 2007, har en lång annan karriär bakom mig och det finns fler som mig som är aktiva idag i att berätta om sina erfarenheter av sociala medier med brokig bred olikartad bakgrund…

    Jag har ju också jobbat i den it-värld som regerades av icke-kommunikativa tekniker också : ) användarvänligheten tvingas fram när fler än teknikerna är på pucken ; ) så jag är glad att vi lämnat det spåret.

    Vi kanske ofta blir ”lärare” idag eftersom vi tvingades lära oss detta först eftersom det påverkade våra yrkesroller lite tidigare än de allra flesta – i bästa fallet kan vi ge idéer om hur det kan användas i andra branscher genom att dela med oss av vår kunskap. Jag har tex den senaste tiden arbetat med sjuksköterskor, domare, nämndemän, folkbildare, organisationer, lärare, tekniker, utvecklare, marknadsfolk, journalister, revisorer etc de alla fortsätter sedan jobba med de sociala medierna : ) Det är väl det som är fördelen med oss pr- reklam och kommunikationsfolk att vi möter så många branscher. Det är ju ändå till stor fördel.

    • Det finns många plus. Ingen tvekan om den saken.
      Det finns också människor som enbart ser den sociala webben som ett sätt att tjäna pengar, utan något som helst samhällsperspektiv. Eller ens vilja att delta i samhällelig diskussion. Eller tycker du att min ”tes” är fel?
      Men som med så mycket annat, jag måste sortera mera i skallen först. Kanske ta fram några tydliga exempel. Du får gärna hjälpa mig om du stöter på något. 🙂

      • Vad är det du efterlyser exempel på? Om jag bara förstår lovar jag att försöka bidra.

        • Nu kanske jag är på djupt vatten, men jag påstår att en del har som enda drivkraft att tjäna pengar på internet och den sociala webben.
          Du och brit är aktiva i ett offentligt samtal om hur den sociala webben kan/ska/bör användas i ett samhälleligt perspektiv. Demokratiskt om man så vill. Det är ju helt fantastiskt.
          Men det finns också annat/andra. Spontant kommer jag att tänka, vilket diskuterats, på hur en del arbetar för med annonser och produktplacering i exempelvis bloggar. I mångas ögon drar det ner trovärdigheten för den sociala webben. Tror i alla fall jag.

          • Men så klart. Det är ju en marknad och inte bara ett kall. Men jag ser nog ändå att andra delar av universum ser till att städa rätt så bra också. Kolla här http://www.mediaanalys-newsroom.se/mediaanalys-ber-om-ursakt-for-overtramp/artikel201102121295.html Nikke känner jag förvisso väl, men Ulf Seijmer som varit drivande i den här processen har jag aldrig haft någon kontakt med. Och så där är det ju. Igen, det finns tusen parallella universum. Det vore ett stort misstag att tro att allting, gott som ont, händer i det som vi rör oss i…

          • Jag har följt det där via Twitter. Bra exempel.
            Men du ska veta hur många gånger också jag måste fundera över vad som görs i reklamsyfte och liknande. Alla länkar som dimper ner till produkter och annat. Ofta är det svårt att veta vad som är vad.
            Ändå kan jag en del numera.

  • Susan Ritzen

    Mina frågor i tråden ovan handlade om makt. Lika mycket som jag ogillar att kd:s Göran Hägglund skriver märkliga politikerföraktande debattinlägg där han plötsligt låtsas vara ”den lilla människan” för att vinna röster, så köper jag inte en nätdebatt som aldrig slutar vare sig se sig själva i ett bekvämt underdogperspektiv, eller ständigt cirkla kring en tänkt motståndare som jag faktiskt inte längre ser mer än några få tråkiga exempel på.
    Tvitter och bloggar kanske behövde spotta på trad medier och använda journalistförakt och maktkoncentrationen i medierna som en hävstång för att legitimera varför de var viktiga i debatten. Fine.
    Men om nu världen förändras, och min tidigare komplett teknikskrämda mamma numera har laptop, och inte är helt emot tanken på ett facebookkonto, och om Mymlan sitter i både nyhetsdebatter och soffprogram, och Jocke i styrelserum och konferenslokaler som experter. då vill jag syna om den självbilden verkligen håller. Och vad de nya mediemakthavarna på bloggar och tvitter uppriktigt sagt tror att de tjänar på att alltid glädas så ofantligt extra mycket över när just gamla medier och traditionella journalister gör bort sig.
    För de flesta suddas gränsen mellan ny och gammal media ut i rasande fart, och med de glasögonen står ni faktiskt redan och spottar på er själva.
    Jag tycker att det är dags att tänka om. Om nu alla tar på sig en ”granskande” roll och tycker att det allra roligaste är att peka finger på felaktigheter. Inte minst för alla nätmakthavares egen skull. Precis som för alla medier är det i längden bara vår egen trovärdighet vi har att spela med.

    • Susan, eftersom du pekar på mig som en ”nätmakthavare” – vad är det du vill ha av mig? Eller så här: vad ska jag börja med, vad ska jag sluta med och vad ska jag fortsätta med?

      Det är nog dags att börja försöka konkretisera lite. Gärna problemet, men ännu hellre också lösningen.

      • Susan Ritzen

        Joakim, jag skriver inlägg i den takt jag hinner för att kunna förklara på bloggar och i kommentarer vilka synpunkter och frågor jag hade.
        Jag gör det eftersom ingen har kunnat länka till någon blogg, för att om möjligt kunna begripa varför jag ens blev pingad i debatten.
        Det är inte för att plåga just dig, även om du blev omnämnd igen. ☺

        Att du och andra ledande nätprofiler har makt inom media kommer väl egentligen inte som nån överraskning vare sig för dig eller för någon annan – även om jag vet att du inte ville diskutera det just då, och också verkar tycka att nätmakthavare är ett märkligt ord. Det är nog bättre om du får definiera dig och din makt själv istället – det har jag själv tjänat mycket på att göra.

        Nu känner inte vi varann, men det är mig väldigt främmande att berätta för dig hur du ska göra. Det litar jag på att du redan funderar över – ifall du nu tror att du behöver förändra något alls. Och jag har inga fler frågor eller synpunkter än dem som vi två redan har diskuterat de senaste dagarna.

        Kärnan i det jag sa var att jag var besviken över ett i huvudsak ensidigt drev mot något som just ingen annan än Katrineholms-kuriren försvarade, men som ändå ledde till dåligt underbyggda slutsatser att traditionella medier är illvilliga, bakåtsträvande och rädda att släppa ifrån sig makt.
        Jag vet inte vad du har för agenda eller mediestrategi, men i mina öron lät väldigt lite av det mullret, som du faktiskt hjälpte till att driva, vare sig speciellt sant eller relevant – och framför allt inte särskilt trovärdigt längre.

        Det sista tror jag hör ihop med att den mest öronbedövande kritiken kom från så många sociala medier-konsulter. Det var därför jag började fråga hur du och andra resonerade, och jag tror att jag har en bild av det nu.
        Du får gärna bidra med fler synpunkter, men något annat råd än jag fortfarande tror att alla alltid tjänar på en ärlig debatt i längden har jag inte.

        • Känner mig inte plågad, bara nyfiken. Och jag blev tyvärr inte det minsta klokare av ditt svar.

          Du har fortfarande inte förklarat vad det är du menar är problemet.

          För det kan väl inte bara handla om kkuriren? De flesta av oss har väl ändå menat att det där är ett sorgligt olycksfall – även tradmediarävar som Lasse Johansson på HD och ansvariga på många andra lokaltidningar.

          • Susan Ritzen

            Ingen som inte har betalt för det, på ett sätt eller annat, har tid att vara här 24/7. Det ger de aktörer som är det en möjlighet att styra, inte bara den här, utan många debatter. Precis som tidningar och tv kan, eftersom de har betalt för det.

            Det finns tyvärr ingen gudomlig rättvisa i det; att vi medier styr debatten. Nu hör Twitter också dit. Men om vi förstår att vi har den makten, och att våra röster är långt mycket starkare än nästan alla andras, så måste vi också kunna se utanför vår egen familj och vårt eget nätverk och våra egna intressen.
            Håller du med mig, eller är du bara @jocke, den fantastiska inspiratören? 😉

            Att bedriva offentliga granskningar mot enskilda och företag och organisationer kan få stora konsekvenser, både i det lilla och i det stora. Det finns människor som hamnar i kläm när vi bedriver vår ogudomliga rättvisa.
            Därför måste vi fokusera våra granskningar och krafter till de största missförhållandena, där vi anser att den kostnaden är rimlig. Och därför måste vi vara oändligt noga med att bara berätta det som är sant och relevant.

            Allt det där är galet svårt, vi ser övertramp alldeles för ofta, och vi måste skärpa oss hela tiden. Facebookkommentarer och tweets och bloggar, både våra egna och andras, riskerar i dag och under överskådlig framtid både människors jobb och anseende, offentligt och i bekantskapskretsen. Därför måste precis alla bli skickligare på att uttrycka sig klokt. Och kanske också på att välja våra strider.

            Kk-gate hamnade bara på ren nyhetsplats i traditionella medier som sysslar med just mediebevakning. Och jag tvivlar på att Wistbacka blir hängd av Katrineholmsborna. Det finns viktiga förklaringar till det. Frågan var inte speciellt viktig för dem i kommunen, i alla fall inte hittills, och den till en början extremt ensidiga kören av starka röster kom främst från kommunchefens kompisar och intressesfär. Det var inte tillräckligt relevant eller trovärdigt för att gå vidare på.

            Tvitter kommer att bli större och fler kommer att komma in i debatten, men några av dem kommer alltid att vara viktigare än andra. De röster, som är det för stunden, ställer jag gärna högre krav på, eftersom mediernas makt måste börja granskas mer effektivt och bättre.
            Men då är det ett problem att några av de starkaste rösterna är mer som enda stor familj, och med bara ett riktigt tydligt intresse.
            Det är ett dåligt tecken att du skriver en tweet i dag som andas att du önskar att du hade tid att skriva ett klargörande inlägg för att verkligen förklara vad saken gäller. Inte i första hand för att du uttrycker dig så – utan för att det är alldeles för många som sitter och väntar andäktigt.

            Bidrar ett hårt eller ensidigt dogmatiskt klimat till en dialog där alla känner sig välkomna? Det kanske är knäckfrågan också för det riktigt stora problemet att tvitter fortfarande är alldeles för litet.
            Alla måste få vara med, men då måste vi se till att de vill och kan det också. Och då kanske vi inte får plats på en kobbe allihop, eller har kvar den där fantastiska känslan av att vara som en enda stor familj. Ett sånt ”vi” kräver ett ”dom”. När det enda vi egentligen behöver är att lyfta blicken en smula.
            Men det finns en massa hopp, Joakim, eftersom vi ganska lätt kan göra det – om vi accepterar att skyttekriget är över. Välkommen du sköna nya värld! Är det kanske dags att göra skillnad på riktigt?

    • På något vis känns det som jag måste ta ett steg tillbaka i mina tankar nu.
      Jag präntar ner mina funderingar på bloggen. För min egen skull och för att kanske dra mitt eget lilla strå till den stora stacken.
      Det är en del av mitt lärande.
      Ambitionen är ALDRIG att bygga konflikter. Möjligen att förstå de konflikter som trots allt finns. En del reella, andra imaginära eller rentav konstrurerade.
      Jag liksom de flesta andra i denna föränderliga och lättflyktiga medievärld som vi just nu är mitt i sitter inne med väldigt få svar. Däremot har jag frågor. Bra va? 🙂
      Och mina frågor förändras över tid. I takt med att jag lär mig mer, förstår mer. Det kan handla om konstigheter på Bloggportalen eller om demokrati. Smått och stort. Det ena är avhängigt det andra.

      Så.
      Varför inte byta perspektiv? Man kan ju också säga så här beträffande ”nätmakthavarna” (för de tycker jag finns, precis som det finns makthavare överallt i andra delar av samhället):
      Vi kan inte skylla dem för andras inaktivitet!
      Det är ju till stor del andras passivitet som bidrar till att skapa deras position. Vi kan ju inte be dem sakta ner för att vi själva inte ids lära, bidra.
      För mig är det en av de saker jag reagerat mot i frågan om kkuriren; ”tidningens” uppenbara brist på kunskap och förståelse för hur den sociala webben fungerar och näst intill ovilja att lära. Det är illa. Så har jag uppfattat det.

      Jag har alltid tyckt att Jocke J har en poäng när han säger att ”det är bara att sätta igång. Göra. Få lite skit under naglarna. Se vad som funkar.”
      Sedan är det en annan fråga hur man ska underlätta för Pelle i Hult eller Stina i Gislaved att komma igång. För de måste också vara med. Nej, kanske inte förresten. Men deras företrädare måste i alla fall vara det.

      Men.
      Den här kommentaren är inte särskilt riktad till dig, Susan. Egentligen.
      Jag kände bara ett behov av att fundera på vad jag själv tycker. Kanske förtydliga att jag numera är en stor vän av nätet och den sociala webben. Diskuterar man informationssamhället i ett bredare perspektiv, demokratiskt till exempel, står få av lösningarna att finna i den traditionella medievärlden. Det tror jag att de flesta faktiskt är överens om. Dess historia och utveckling motsäger i alla fall det, tycker jag.

      • Susan Ritzen

        Hej Gert!
        Tack för både inlägg och kommentar i en så viktig fråga. Och för att du vågar ta ett steg ”tillbaka” också, vad nu det innebär. Jag blev också beklämd över Katrineholms-kurirens vinklade frågor, och så småningom överlägsna kommentarer till sin granskning. Vad bra att det uppmärksammas, tänkte jag.
        Men snart nog började jag också tänka, att vad synd att det forum som jag har anslutit mig till för att jag trodde att här fanns en mångfald av röster, inte verkade vilja så mycket mer än att slå in öppna dörrar. Då letade jag efter andra röster, men när jag inte kunde hitta just några fler reflektioner än olika variationer på att det var uselt och illvilligt, att kommunchefen dessutom var godheten själv, och en stor portion beröm över varandras mer eller mindre fyndiga formuleringar, då blev jag väldigt förvånad.
        Var är egentligen twittrarnas mångfald? Hur många av de som hyllade kommunchefens agerande känner honom också privat, och finns det väldigt många fler i kören som får pengar för att hjälpa både Katrineholm och andra med sociala medier? Är det i själva verket inte demokrati utan mest en lobby jag hör i mediedebatterna på tvitter? Och varför är det dessutom så roddigt att reda ut detaljerna kring det? Hur många stolar sitter ni på egentligen?
        Det gjorde mig lika beklämd som Katrineholms-kurirens inställning. Kanske ännu mer, eftersom jag själv fortfarande befinner mig i ett tvitterrus, och mest uppmanar alla jag känner att gå med. Det gör jag ännu mer beslutsamt nu. Av fler skäl.

        För det var, oavsett dumma frågor och kommentarer, en helt relevant journalistisk granskning, och den sammantagna granskningen i tidningen var fortfarande mer intressant för Katrineholms-borna än enbart de dumma frågorna.
        Och det öppnade dessutom för en mängd andra både intressanta och viktiga frågor att diskutera i en demokrati. Inte bara om betydelsen av öppenhet, som jag hoppas alla snart förstår vikten av. Utan också om vad den ska få kosta, inte bara i kronor och ören.

        Som våra tjänstemäns helt nya maktplattformar och påverkanskanaler och vad det egentligen betyder för maktbalansen i en demokrati, inte minst i kommuner, där de förtroendevalda i första hand är fritidspolitiker med andra jobb, och där förvaltningen redan troligen har ett väldigt stort inflytande.
        Hur röstar vi bort en tjänsteman som vi inte gillar, men som kanske har lika stor makt som de folkvalda? Förstår människor i Katrineholm ens att kommunchefen inte är vald av dem? Och får de någonsin veta att vår grundlag och förvaltningslag faktiskt har orubbliga krav på saklighet och opartiskhet i all myndighetsutövning, och att det rimligen kan hamna i strid med den här typen av publiceringar?

        Eller bara detaljer som vem som utan jävsrisk i en kommunförvaltning kan pröva offentlighetsprincipen när det är deras chef själv som vill publicera, och inte alls hela sin e-post, eller alla mejl från ett eller flera medier, utan bara några få utvalda.
        Behandlades verkligen Katrineholms-kuriren sakligt och opartiskt av kommunens högsta tjänsteman?

        Det kanske den gjorde, det kanske borde uppmuntras, och det kanske till och med är så att det är världens bästa kommunchef, och likaledes tvitterkompis, som finns i Katrineholm.
        Men i grunden handlar det om en fråga där vi alla fortfarande trevar: Den delikata frågan om spelreglerna för sociala medier, inte minst hur de bör användas av dem som företräder oss och dem som ska förvalta det styret.
        För en community med så många experter på sociala medier, kanske debatten kunde breddas, och för all del, gärna hyfsas en smula. Det är er trovärdighet som står på spel här också, inte bara de direkt berörda parterna. Jag vill ha fler samtalspartner på twitter som vill mer än att bara prata möjligheter som jag redan omfamnat för länge sen.

        • Jag kan hålla med i alla väsentliga delar av ditt resonemang.
          Särskilt känner jag igen ditt möte med Twitter. Jag upplevde det på ungefär samma sätt. Tyvärr är det en bild som i vissa delar förstärkts över tid.
          Men det är nästan omöjligt att diskutera Twitterlivet konstruktivt. Alltför många försvarar instinktivt. Taggarna utåt. Varför? undrar jag.

          Jag gillar Twitter, men det kan bli ännu bättre. Så mycket bättre. Inte så lite är eländigt nu, tycker jag, även om jag som du omfamnat möjligheterna med Twitter och den sociala webben för längesedan.
          De bara måste bli bättre.

  • Pingback: JMW Kommunikation » Digitala och analoga fördomar måste motarbetas()