Leta i tystnaden, journalister!

In Media och journalistik, Politik och samhälle by Gert FrostLeave a Comment

Studioreportern i Aktuellt i SVT avlutar miljödebatten mellan centerpartiets Annie Lööf och Isabella Lövin från miljöpartiet.
— Och där har ni helt olika bild, om vilka rättigheter skogsägarna har. Jag tackar er bägge två för att ni kom hit, säger han.
Och där sitter jag i TV-fåtöljen som ett levande frågetecken.
Vem hade rätt?
Som tittare blir jag helt lämnad i sticket och lite ilsken blir jag allt. Sånt går faktiskt att ta reda på och jag trodde i min enfald att det var journalistikens uppgift; att förbereda intervjun/debatten, så att säga.

För inte alltför längesen kallades en passiv journalist lite nedsättande för ”mikrofonhållare”. Typiskt var att hen var illa påläst på ämnet och sällan eller aldrig kunde ställa rimliga motfrågor till den politiker eller makthavare som påstod något, fångat i flykten.

Detta har på många sätt nått nya höjder under de senaste åren och kanske har det kulminerat nu när partiledarna får gratistid i SVT:s nya satsning ”Tal till nationen – mitt Sverige 2028”. Alla får det. Också Jimmie Åkesson.
15 minuter.
Rakt in i kameran. Oemotsagda.

Bara en liten förvarning . . . jo, jag inser att denna text ibland blandar samman journalistik och politik. Det är liksom lite svårt att hålla isär. För alla. Som en fläta. Jag önskar att de så kallade traditionella medierna kunde krångla sig ut, men tvärtom tycks den bara bli hårdare och hårdare åtdragen.

Förresten, idag läste jag att Sverigedemokraternas gruppledare i Luleå får arvoden, trots i stort sett obefintlig närvaro. Jag har läst ett otal liknande saker under åren som gått och de gånger exempelvis Jimmie Åkesson fått svara på frågor kring detta har han nästan alltid kommit undan med ”det där känner jag inte till” eller ”det är inget som nått mig i alla fall”.

Det är lite samma sak med övriga partier och partiledare, även om ämnena kanske är lite andra.
Att de kommer undan, menar jag.
Att journalistiken alltför ofta faller till föga för retoriken.

Jan Helin, Programdirektör på SVT, försvarar naturligtvis kanalens nya format med rakt-in-i-kameran-politiker.
— Jag har saknat det vi kan se i amerikanska valrörelser där ett antal stora tal levereras hela tiden. Det är en väldig anspänning och spekulation inför talet och efteråt är det mycket journalistisk analys, säger han.
Som om USA i det avseendet skulle vara ett föredöme?
Jo, jag tackar.
Då tror jag mer på medieforskaren Ester Pollack:
— Jag antar att det är konkurrensen med de sociala medierna som gett SVT idén därför att där kan politiker, ostört och utan att bli avbrutna faktiskt föra fram sitt budskap.

Det är ju sant.
Men om då budskapen är vilseledande eller rentav osanna?
Eller främlingsfientliga, på gränsen till eller över den gräns som innebär öppen rasism?
Eller om något av partiernas ledare lägger alla ägg en korg och medvetet lämnar alla andra frågor obesvarade. Inte värda att ta upp, för det skulle inte hens parti ”vinna på” att debattera.
Kanske skulle det då, som Helin säger, bli debatt efteråt. Men alla som sysslat med journalistik och opinionsbildning på olika sätt vet att skadan redan är skedd. Budskapet är redan ute och hur det fungerar med faktaresistens känner vi ju till.

Nu är frågor som migration och integration, kriminalitet och sjukvård de viktigaste inför årets val. Mediehus och väljarundersökningar basunerar ut att det är svenska folket som ”bestämt” det.

Jaha. Och nu ska jag vara riktigt ironisk. Kan det möjligen vara så att de flesta tycker så eftersom medierna och de politiska partierna under de gångna fyra åren ägnat de här frågorna oproportionellt stor uppmärksamhet?

Ja, just det. Jag glömde miljöfrågorna. De är ju också viktiga, tycker alla partier eftersom jorden trots allt håller på att gå under. Ingen vinner dock ett val på att driva miljöfrågorna alltför hårt. Så är det bara. Därför nämns det bara lite i marginalen.
Hur ser SD:s miljöpolitik ut?
Och moderaternas kulturpolitik?
Eller vad har socialdemokraterna för syn på barngruppernas storlek inom förskolan?

Jag leker med tanken på att jag vore partistrateg. Det kommer ju aldrig att hända, men tanken kittlar.
Då tänker jag på överraskningar.
Att ta upp frågor som ingen förväntar sig. Som ruskar om lite. I stort och smått.
Eller är det kanske journalisterna som ska göra det?
Eller båda grupperna?

Olof Palme berättade under valrörelsen 1985 att han vid något tillfälle fått äta ägg från frigående gotländska och ”pickande höns”, om jag minns rätt. Det var när jag som journalist följde honom under valrörelsen. Han berättade att de var godare. Det startade ett politiskt samtal om mat.
Om inte minnet sviker mig så var det bland annat expressens legendariske reporter Janne Lindström som skrev en del om det där efteråt.
Det kan låta som en futtighet.
Men det bröt mönstret. Det gav mig och andra något nytt, i stället för att läsa samma typer av texter dag efter dag. För det orkar väl ingen, eller hur?
Eller om partiföreträdarna säger ungefär samma saker?
Kanske är det dags att vi pratar om mat igen, förresten? Om att Sverige inte klarar sin egen livsmedelsförsörjning?
Det borde vara en viktig valfråga, väl?

Inför fortsättningen hoppas jag att journalistiken har kraft och tar sig tid att leta i tystnaden. Leta efter det som inte sägs.
Vad är det som faktiskt förtigs?
Kanske SVT:s nya programsatsning trots allt kan göra lite nytta på det sättet.
Lyssna på vad partiledarna INTE säger.
Det andra lär höras ändå, utan att ni hela tiden ger det extra ljudförstärkning genom att agera mikrofonhållare.

Slutligen. Reportrarna från TV 3 efter ishockey-VM fick efter turneringen kritik för att de kramade och tog selfies tillsammans med ledningen för Tre Kronor. Ryggdunkarparty med dem de egentligen har till uppgift att bevaka, liksom.
Nota bene: jag har också sett politiska journalister krama partiledare. Redan under 1980-talet.

Leave a Comment