Mediekrisen, möjligheter och vårt eget ansvar

In Kommunikation, Media och journalistik, Sociala medier by Gert Frost6 Comments

Mediehus

Börjar det inte bli dags att vända på diskussionen, åtminstone ibland. Journalistikens uppgifter har ju redan till stor del övertagits av nätet. Eller rättare: nätets människor.

Ibland vill jag bara skrika rakt ut när läget för medierna och demokratin diskuteras. Ursäkta, men det är fan tid att vi börjar titta på vad som faktiskt har hänt och placera saker i någorlunda vettigt sammanhang.
Och varför ska alla diskussioner starta med de traditionella medierna som utgångspunkt? De är ju i många avseenden redan omkörda. I många fall syns de inte ens längre i backspegeln.
Det finns faktiskt alternativ.
Men de kräver saker, både av mig och dig.
Ja, jag pratar om nätet. Men nätet . . . det består faktiskt av människor. Innehållet skapas och har alltid skapats av människor. Av oss.

Jag har varit engagerad i de här frågorna på allvar i över 25 år. I fredags skulle jag varit i Piteå och lyssnat på ännu en diskussion kring det här. Om vad som riskerar att hända med de orter/kommuner som ligger i mer eller mindre total medieskugga, men var tvungen att avstå. Däremot sammanfattade en vän till mig resultatet i en uppdatering på Facebook.
”Ingen nöjd och inga lösningar i sikte.”
Och det är bara att konstatera att diskussionerna förs på ungefär samma nivå och med samma utgångspunkter som de gjort de senaste decennierna.
Det vi söker är en lösning på mediekris och mediekoncentration. Både ekonomiskt, geografiskt och på andra vis. Och vi söker den framförallt i mediehusen.
Det är faktiskt ett fattigdomsbevis.

Låt oss ta en titt på vad som faktiskt har hänt.
För att försöka göra mitt resonemang hyggligt begripligt måste jag backa till i mitten av 1970-talet när riksdagen på förslag av den statliga pressutredningen tog ett uttalande om vilka funktioner massmedierna skulle fylla i samhället.
De sammanfattades senare av Lars Furhoff, tidigare professor på journalisthögskolan i Stockholm, i fyra punkter:

Tisdagens morgontidning.

Tisdagens morgontidning.

Informationsfunktionen: Massmedierna bör ge den information som är nödvändig för att medborgarna ska kunna ta ställning i samhällsfrågor. De förtroendevalda bör genom massmedierna få löpande information om enskildas och organisationers uppfattningar i politiska frågor.
Kommentarfunktionen: Massmedierna bör fristående eller som språkrör för organiserade samhällsintressen kommentera skeendet i samhället.
Granskningsfunktionen: Massmedierna bör som allmänhetens företrädare granska och kontrollera de inflytelserika i samhället.
Gruppkommunikationsfunktionen: Massmedierna bör främja en kommunikation inom och mellan politiska, fackliga och ideella grupper i samhället.

I mitten av 1990-talet formulerades det om något, men jag håller mig till de här formuleringarna eftersom det är under dem som som vårt traditionella medielandskap med tidningar, radio och TV byggts upp.
Jag ska gå genom var och en av de fyra punkterna. Läs dem gärna en gång till och titta på hur uppgifterna beskrivs.

Informationsfunktionen:
Tänk före och efter internet. I mitten av 1990-talet tog internet fart på allvar. Företag, organisationer/föreningar och myndigheter skaffade egna webbsidor och började publicera allt väsentligt. Det var ett gigantiskt språng. På olika avdelningar och enheter inom kommuner, landsting och statliga förvaltningar började det tillsättas personer som skulle fungera som webbredaktörer.
Idag är allt vi vill veta bara ett par knapptryckningar bort.
Uppslagsverk, nationella och internationella, finns gratis tillgängliga. Det finns bilder och uppgifter om gamla bilmodeller, om ovanliga ormar, kartor och vetenskap. Historia, nutid och blickar in i en förmodad framtid.
Det är faktiskt ingen överdrift att säga att ALLT finns på nätet när det gäller information.
Det jag försöker säga är att det är längesedan nätet inte bara gick förbi, utan fullständigt krossade traditionella medier när det handlar som den här funktionen.

Kommentarsfunktionen:
I exempelvis tidningsvärlden handlar den om ledar-, kultur-, insändar- och debattsidor.
Hur ser det ut idag? Jag vågar påstå att vi aldrig har kommenterat och diskuterat mera än vad vi gör idag via nätet i olika forum, på Facebook och Twitter, eller vad det nu kan vara. Eller bloggar. Problemet ligger väl snarare att sortera i det enorma flödet.
Det som en gång nästan var begränsat till tidningarnas debatt- och insändarsidor är idag något helt, helt annat. Alla kan kommentera på bussen på väg till jobbet, eller under en kort stunds vila på gymmet. Och det sitter inte någon redaktör som en propp (det var många gånger så) och bestämmer vad som får eller inte får spridas.
Det där är naturligtvis både på gott och ont.

Granskningsfunktionen:
Här har den traditionella journalistiken fortfarande en väsentlig roll att fylla. Märk väl att jag skriver ”journalistiken” och inte ”mediehusen”.
Också när det gäller det här har enskilda människor utanför medievärlden börjat att ta över alltmer och oftare. Alltifrån de avslöjande Wikileaks bidragit med till det arbete exempelvis researchgruppen (i samarbete med Expressen) gjorde under valrörelsen som bland annat avslöjade en del om Sverigedemokraternas kandidater. Det finns många exempel på och det är ingen tillfällighet att ett begrepp som ”medborgarjournalistik” blivit etablerat.
Och då gäller det att komma ihåg att vi fortfarande är i starten på en utveckling som utan tvekan kommer att fortsätta.

Gruppkommunikationsfunktionen:
Den behöver väl egentligen inte ens kommenteras. Det har aldrig varit enklare för olika grupper i samhället att kommunicera, eller att ta reda på vad andra tycker. Det har vi nätets människor att tacka för.

Nu är det väl bäst att jag poängterar att jag inte har någon ensidig bild av detta. Att det medielandskap vi har idag på många sätt hänger ihop och att de traditionella mediernas roll, inte minst radio och TV (tänk public service) fortfarande fyller en viktig funktion. Mina gamla kollegor vill gärna skylla mig för att vara aningen enögd, men så är faktiskt inte fallet.
Jag är inte mer enögd än desperata tidningsledningar som gör så mycket konstruerad reklam för sin egen produkt att det faktiskt framstår som patetiskt.

Men åter till funktionerna.
Det går att fundera kring vad den här utvecklingen betyder. Det kan diskuteras i evigheter, men att sitta och hoppas på att de så kallade traditionella medierna ska återuppstå i sin forna glans (vad nu det var?) kan vi glömma.
Riksmedierna kommer aldrig att återvända till exempelvis Norrland och regionala eller lokala medier kommer inte att öppna alla nedlagda kontor i små kommuner mer än möjligen undantagsvis.
Där finns inga reklampengar att hämta, svårare än så är det faktiskt inte.

Interiör Från Facebook i Luleå.

Interiör Från Facebook i Luleå.

Så för att återgå till min väns sammanfattning av diskussionen i Piteå:
”Ingen nöjd och inga lösningar i sikte.”
Den är på något sätt rätt och riktig, men ändå så grundläggande fel i alla fall när det gäller den avslutande delen, att ”inga lösningar finns i sikte”.
Det finns nämligen massor av lösningar. Problemet är bara att vi väntar oss att någon annan ska lösa det åt oss.
Beskrivningen ovan visar ju att den del av ”lösningen” redan inträffat!
Jag hör ständigt politiker, företagare och så kallat vanligt folk klaga över att ingen rapporterar om vad de gör.
”Tidningarna kommer inte när vi skickar inbjudningar”.
Typ.
Vet ni vad? Get used to it, som de säger i filmerna.
Det kommer med största sannolikhet dessutom att bli än sämre på den punkten eftersom många redaktioner med rätta idag kan beskrivas som anorektiska. Arbetsbelastningen på dem som jobbar på tidningar, radio och TV idag är enorm. Och neddragningarna fortsätter.
Det är 20 år sedan de så kallade rikstidningarna (Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan) stängde sina sista fasta redaktioner norr om Stockholm. Kanske är det dags att vi slutar hoppas på att de kommer tillbaka och inser att vi måste lösa det själva om något ska bli gjort?
Lösningarna finns nämligen.
Däremot ser de kanske lite annorlunda ut än vad vi är vana vid.

Som avrundning går att nämna utveckling med olika former av öppna data. Exemplen är otaliga, men ta bara det som kommer från valmyndigheten som exempel.
Eller ta den tillgänglighet via Facebook och Twitter vi alla har till våra politiker, som tidigare egentligen bara kunde nås via journalister under långa perioder.
Nåväl, den här texten är redan lång så jag sätter punkt här.

Här funderar jag vidare på de så kallade lösningarna.

  • Kloka ord. Vi kanske också skall bestämma oss för vad det är vi vill göra. Bedriva god, seriös journalistik i första hand eller tjäna pengar? De hänger naturligtvis ihop men lite för ofta offras journalistik för att tjäna pengar, kortsiktigt. Klickbeten, uselt underbyggda artiklar, hast- och hafsverk istället för bakgrund, förklaringar och substans.

    • Absolut så. Jag skulle öppna för nya aktörer, nya samarbeten. Stora företag som LKAB och Boliden har ett intresse av att de orter de bedriver verksamhet på är attraktiva. Inte minst för att kunna locka personal. De har faktiskt ett intresse av att det finns bra och fungerande (också granskande) medier på de orter där de bedriver verksamhet. Klickbeten, som du skriver . . . f vad trött jag är på dem. 🙂

      • Instämmer helt och fullt. Jag tror att mediehusen måste bestämma sig, prova, utmana sin egen strategi och prova nya grepp och nya vägar, inte vara så förbannat livrädda för att misslyckas. Slåss lokalt, var lokala och bevaka lokalt. Skippa allt riksmaterial. Den kakan slåss alla om. Vidare – varför inte en digital upplaga för alla snabba nyheter och ett sammanfattande, djupare magasin 1-2 gånger i veckan? Tryckta texter är inte finare eller bättre än digitala, bara långsammare.

        • Att skippa det nationella är en intressant tanke. De är ju liksom slagna på förhand, om man uttrycker sig försiktigt.

          • Lite grand åt det hållet. Borde ju vara värt att prova för lokaltidningarna.

  • Pingback: Om de så kallade lösningarna . . . | Frost Kommunikation()