Medierna och den gordiska knuten

Den 2 september 1993.
Efter en vådlig båtfärd över Kilpisjärvi gick vi sträckan fram till Treriksröset. Jag minns inte riktigt, men det kanske tog en halvtimme. Väl där skulle vi sammanstråla med Kungen och Silvia som övernattat i en stuga på fjället. Finlands president Mauno Koivisto och Norges kung Harald skulle också dyka upp från varsitt väderstreck med sina respektive.
Tillsammans skulle de inviga Nordkalottleden och jag var där som utsänd av min dåvarande arbetsgivare Tidningarnas Telegrambyrå, TT, för att rapportera om händelsen.
Det var journalistik i hukande ställning.

Det var nog där, vid stenen med den gulmålade skulten, som jag för första gången på allvar började ifrågasätta vad jag sysslade med. Alltför mycket av journalistiken var som att leka apport med hunden; någon kastade och jag sprang och hämtade och kom flämtande tillbaka med några förhoppningsvis hyggligt formulerade rader. Ibland fick jag en klapp på huvudet också.
I många avseenden var jag en nyttig idiot.
Var det inte kungen så var det någon partiledare eller något statsråd som skulle bevakas. Det som varit helt främmande för mig några år tidigare hade blivit vardag.
Det hade blivit normalt.
Inte sällan tänker jag på den där dagen som en markör. För att göra något annat. För att ta ett kliv tillbaka och tänka. Tänka om.

NordnyttHärom kvällen satt jag och funderade på 2014, ett år som faktiskt fört en hel del elände med sig. Begreppet ”normalisering” hänger som ett mörkt moln över skallen och det handlar inte bara om Sverigedemokraternas framfart, utan också om annat.
Själv funderar jag ju mycket på det här med demokrati och media.
2014 blev ett år när faktiskt mediediskussionen på allvar tog fart, inte minst i nationella medier. Anledningen var naturligtvis att utarmningen av våra traditionella medier på allvar började drabba hela landet på ett mer påtagligt sätt än tidigare, även om det ingalunda var nytt.
I Norrbotten inträffade en rad förändringar i medievärlden under 2014. TV4 försvann till slut helt efter år av neddragningar. Svt förändrades, organisationen gjordes om och reportrarna blev också fotografer vilket innebär att tiden de kan lägga på det journalistiska arbetet beskars ytterligare. Tidningarna genomgick stora förändringar när delar av verksamheten skulle flyttas till Norrköping och de införde sina omdiskuterade betalväggar. Som överallt annars blev klickjournalistiken vardag.

Förändringarna möttes av protester. Länsledningarna morrade i vanlig ordning för att sedan tystna igen. Journalisterna på NSD och Kuriren protesterade.
Nu är allt tyst igen.
Det ingen ville ha är nu normalt.
Vi har vant oss vid den nya nivån, trots att vi faktiskt vet att det som händer i norr har svårt att nå söder om länsgränsen. Just den detaljen, vad som når söder om länsgränsen, har ju diskuterats tusen och en gånger, men det har i princip aldrig blivit mer än så.
Det har faktiskt gått 20 år sedan rikstidningarna lämnade Norrland!
Utvecklingen har varit spikrak. Trots det tycks vi bli överraskade varje gång nästa nedläggning kommer, som när också Tidningarnas Telegrambyrå, TT, valde att dra sig innanför Tullarna i Stockholm och helt överge Norrland under 2013.

Nu är det normalt.
Och tysta sitter vi och väntar på nästa nedläggning eller neddragning. Då kanske vi morrar till igen, men bara för en stund.
Samtidigt finns det en risk för att vi får en övertro på att marknadsföring och PR ska lösa alla problem, vilket i grunden är mycket märkligt eftersom köp av den typen av tjänster är få förunnat.
Och hur mycket vi i Norrbotten än köper så finns det mer köpkraft på andra platser, nationellt och internationellt.
Och det demokratiska perspektivet?
Bortglömt, vill jag påstå.

Jag har inte glömt bort Lennart Håkanssons Affärer i Norr eller Markus Petterssons Eljester som dragit igång som någon form av alternativ.
Affärer i Norr fyller definitivt en funktion. Inte minst eftersom den faktiskt fick beslutsfattarna i Mediehuset att vässa knivarna och starta Norrbottens affärer.
Jag hade stora förhoppningar på Eljester, men tyvärr har de grusats. Det har blivit en bildlös, vanlig aggregator som samlar material som andra producerat. Framtagningen av eget material är i princip obefintlig.

Normalisering är ett elände. Inte alltid förvisso, men när den smyger sig på oss och vi bara följer med i virvlarna utan att reflektera eller agera är vi illa ute.

Jag ska inte bli nostalgisk och påstå att allting var bättre förr, för så är det naturligtvis inte. Däremot måste vi börja fundera i nya banor. Göra annorlunda. Framförallt tror jag att det behövs nya aktörer på mediemarknaden.
Problemet är att ingen tar initiativ.
Jag vet att exempelvis dataföretag i Norrbotten tycker att de inte når ut. Inte nationellt, inte ens lokalt. Men inget görs för att förändra saken. I den kontexten brukar jag ta Infotech i Västerbotten som exempel. Där har de löst den knuten. Klicka gärna in er på deras sajt och kolla. Jag vet också att de har riktigt hygglig spridning på sitt material.

Vad tror vi i Norrbotten ska hända?
Ska den gordiska knuten lösas upp av egen kraft?
Möjligheterna har egentligen aldrig varit fler än idag, medielandskapet aldrig mer spännande. Det går faktiskt att göra saker.
Att bara avvakta är kanske det absolut sämsta alternativet.
Kanske är det landshövdingen, ett kommunalråd, en företagsledare eller någon annan som ska ta fram yxan och göra ett Alexanderhugg och lösa upp den där knuten?
En gång för alla.
Ett hjältehugg.