Tjuren förlorar ständigt.
Begreppet ”sociala medier” håller på att överleva sig själv.
För många har det blivit vad den röda muletan är för tjuren på Las Ventas i Madrid; ett rött skynke man besinningslöst rusar mot.
Det är ju inte så konstigt. Egentligen.
Det vi fått tillgång till genom nätet är bara en uppsättning nya verktyg i den redan välfyllda verktygslåda för kommunikation som vi redan hade.
Mer dramatisk är det inte, och bör inte heller beskrivas märkvärdigare än så.
Det är en hiskeligt stor verktygslåda som jag har rotat runt ordentligt i de senaste åren. Det är ett ständigt lärande.
När jag pratat med bekanta, företrädare för myndigheter eller företag om sociala medier kommer det alltid tillbaka en rad bra och välmotiverade frågor.
Grundläggande frågor som vem, varför och hur.
Det är inte alltid lätt att svara.
Nyckelordet är naturligtvis kommunikation. Internet eller de sociala medierna har aldrig varit och får aldrig bli budskapet.
Tyvärr är vi på väg åt det hållet, oavsett om vi diskuterar PR och marknadsföring eller journalistik.
Nätets evangelister diskuterar nästa alltid olika plattformar, tekniska lösningar, om att mäta inflytande på Twitter och Facebook och annat.
Saker som är helt obegripliga för den som står utanför. Jaha, man kan automatposta sina tweets fyra gånger om dagen via Buffer? Oj, kan man lägga ut sin vikt på nätet varje morgon genom att ställa sig på en digital våg och sen prata med andra som gör samma sak!?
Metadiskussioner uppstår ständigt. Folket på sociala medier diskuterar sociala medier som diskuterar sociala medier.
Abstraktionsnivån blir allt högre, när det faktisk är motsatsen som behövs.
Det faktiskt stjälper mer än det hjälper, tror jag.
Säg ”sociala medier” om du vill vara diffus.
Säg ”sociala medier” om du vill ha en abstrakt diskussion.
Säg ”sociala medier” om du vill att folk ska bli skeptiska direkt.
För oss som vill öka den digitala närvaron är detta ett problem. Det resulterar i att röster som verkligen behövs i det gemensamma samtalet väljer att avstå från att på allvar sprida sina budskap på den sociala webben.
Begreppet blir ett rött skynke och det är både sorgligt och onödigt.
Så hur göra, tänka?
För exempelvis myndigheter, företag och organisationer vill jag peka på två perspektiv att fundera över när det blir dags att närma sig den sociala delen av webben eller agera, oavsett om det handlar om marknadsföring, opinionsbildning, omvärldsbevakning eller vad det nu kan vara.
Det första är att inleda med att förutsättningslöst diskutera vilket budskap som ska förmedlas eller vad man vill åstadkomma. Identifiera målgrupper.
Och det helt oberoende av media. Analogt eller digitalt.
Först därefter kan man börja rota i verktygslådan. Sannolikt hittar man åtminstone något bland alla de digitala kanaler som finns tillgängliga som går att använda. Dörrknackning eller flygblad blir troligen inte svaret, även om man ska vara öppen också för den möjligheten. Svaret behöver nödvändigtvis inte vara att man ska ge sig ut på Facebook eller Twitter, även om det för många faktiskt är ett bra alternativ.
Kanske är bästa lösningen att start ett eget nätverk med hjälp av Ning eller Yammer?
Förmodligen kräver det experthjälp; folk som vet att rota i verktygslådan.
Det andra är att börja i den andra änden genom att faktiskt lära sig de möjligheter som finns på nätet. En riktig djupdykning innebär att man hittar lösningar som man inte ens visste fanns.
Det är här jag och många andra som förfäktar nätets möjligheter snurrar runt och försöker plocka upp godbitarna.
Lära oss hur de kan användas.
För detta krävs engagemang, tid och rejält med resurser.
Men varför ens bry sig?
Varför ska en kommun i Ångermanland eller Norrbottens inland lägga tid på något som sociala medier när nyttan är så diffus och svår att verifiera? Räcker det inte med att ha en hemsida och möjligen en sida på Facebook?
Nej, en sida på Facebook är ingen lösning.
Den är bara ett skal.
Det är vad som händer där, om den lever eller inte, som är viktigt.
Kommunikation – återigen.
Vill vi på allvar kommunicera med medborgarna i en kommun på bästa tänkbara sätt?
Med ett företags kunder?
Med våra politiska vänner och motståndare?
Ska vi i så fall göra det så effektiv som möjligt?
Ett begrepp jag plockat upp på nätet är följande:
”Det behövs ett nytt mindset.”
Eller ett nytt tänk, som det också heter på nysvenska.
Det gäller oss alla.
Att oavsett om vi sitter på landstinget, på ett företag eller i en idrottsförening så har internet, mobiltelefoni och ny teknik redan inneburit ett nytt sätt för oss att kommunicera.
Så mycket vet vi.
Vi förväntar oss snabba svar, dialog, respons och framförallt unga förväntar sig tvåvägskommunikation. Så är det nu och det kommer inte att förändras. Utvecklas ja, men inte försvinna.
När tåget går är det trist att stå kvar på perrongen.
Häromdagen åkte jag för övrigt just tåg. Delade kupé med en präst i Svenska Kyrkan och fick frågan om varför kyrkan ska finnas och vara aktiva på nätet.
”Ni ska väl finnas där människorna finns”, svarade jag.
”Ni vill väl nå ungdomarna?”
”Ni vill väl hitta och värna de ensamma?”
Ja, ja, och ja.
Då krävs en genomgripande strategi för det, konstaterade jag. Det räcker inte med att ”finnas på nätet”, eller att ”vara på sociala medier”.
Själv har jag delvis misslyckats, i alla fall när det gäller att få ut diskussionen kring dessa frågor lite bredare. Gruppen experter på nätet beskrivs ofta som ”en bubbla”. De har en tendens, att nästan bara prata med och om varandra. Tyvärr har jag själv hamnat där, som någon slags satellit. Jag diskuterar med dem, får reaktioner från dem och så vidare.
Lite synd är det, med tanke på att jag faktiskt vill bidra till att fler engagerar sig och att vi därigenom skulle få ett både bredare och djupare samtal om hur vi kan använda internet och den sociala webben. Tillsammans.
Till sist – varför engagera sig? För mer än ett år sedan, i sammanhanget känns det som en evighet, skrev jag en text under rubriken ”Mittemellanrummen”. Den inleddes så här:
”Om jag går planlöst runt i en folksamling och pratar rakt ut lär få lyssna. På sin höjd kommer enstaka personer att fånga upp fragment av det jag säger, men i samma stund som någon annan knackar honom eller henne på axeln och tilltalar direkt är jag bortglömd. Proffsen tar uppmärksamheten.
Också i den digitala världen finns de, proffsminglarna.
De använder bloggar, Twitter, Facebook, bilddagboken, Flickr, Linkedin, Bambuser, Google Buzz och åtskilliga andra plattformar som sina redskap. Med kunnande, ihärdighet och entusiasm lyckas de etablera sig själva, sina varumärken, tjänster eller produkter på ett ofta fantastiskt sätt.
De vet inte bara ATT och HUR man ska knacka folk på axeln, de vet också VEMS axel de ska knacka på.”
Liknelsen fungerar fortfarande.
Oavsett om vi är privatpersoner eller inte, så gäller det att lära sig eller åtminstone förstå hur nätet infrastruktur fungerar.
Annars gör andra det och får per automatik ett försprång i opinionsbildning, marknadsföring eller vad det nu kan vara.
Därför.
Måste.
Vi.
Individer. Kommuner. Regioner. Nationer.
Kanske gillar du också detta:
Den här sidan är mitt växthus för tankar kring media, internet och den sociala webben. Jag leker, lär och tycker. Oftast i den ordningen. Skribent och kommunikatör i botten, med målet att aldrig riktigt stanna upp. Välkommen!
