Om bilder, hockey och medielogik

In Foto, Kommunikation, Media och journalistik by Gert Frost0 Comments

Häromdagen fotograferade jag Luleå Hockeys fans när de genomförde sin traditionsenliga marsch mellan Stadsparken i Luleå och Coop Arena inför hemmapremiären.
Jag är nöjd med bilderna.
Andra kanske inte är lika nöjda. Eller rättare: jag vet att inte alla gillade dem.
Det är en bra utgångspunkt för en diskussion. Om urval. Om vad som fick mig att ta just de bilderna. Jag kunde ju berättat en helt annan historia, med en helt annan bildserie.
Det här är några tankar om medielogik.

Alla de gånger jag stått som skrivande journalist och pratat med eller intervjuat en politiker har jag gjort val. En del medvetna, andra omedvetna. Det är många faktorer som styrt inte bara att jag ställt vissa frågor, utan också på vilket sätt jag ställt dem.
Jag kanske har läst konkurrenten dagen innan och vill ”toppa” dess nyhet? Kanske var chefen på dåligt humör när jag tilldelades jobbet, eller så var jag helt enkelt var dåligt påläst och oförmögen att ta fram det mest väsentliga. Mina egna politiska värderingar påverkar också, naturligtvis.
Tusen faktorer påverkar.

En av mina journalistiska käpphästar har alltid varit att först i den stund jag vet och erkänner för mig själv att jag styrs, medvetet och omedvetet, av ett antal utomstående faktorer kan jag behandla ett material på ett någorlunda opartiskt sätt. Slår jag mig för bröstet och hävdar att jag inte låter mig styras hamnar jag med 100 procents säkerhet fel. Tyvärr är det senare ganska vanligt i journalistkretsar.

Men tillbaka till Luleåfansens marsch.
min bildsida ShutterUpNorth la jag upp en samling bilder som utan tvekan kan beskrivas som dramatiska. Till och med lite otäcka.
Jag kunde gjort helt annorlunda.
Jag kunde koncentrerat mig på att fotografera skrattande barn och barnfamiljer.
Jag kunde med bilderna berättat om all alkohol som dracks.
Nu blev det en berättelse om masker, bengaler och om de ramsor som skanderades.
Det är tre varianter. Och alla är lika sanna. Eller osanna.

I diskussionstrådarna efteråt ställdes frågan om de skildrade verkligheten.
Klart de gjorde. Klart de inte gjorde.
De skildrade definitivt EN verklighet. Inte hela.
De skildrade det jag valde att lyfta och vinkla på just den dagen. För att jag just då tyckte att det var viktigast och mest iögonfallande. Det journalistiska urvalet som skribenter och fotografer inte sällan får så mycket skäll för. För att de vinklar. För att de tydliggör.

Sen fanns det i ärlighetens namn ytterligare en faktor som styrde bildurvalet; att jag visste att alla bengaler i rött och gult skulle bidra till att göra bilderna mer spännande. Maskerna likaså. Vilket naturligtvis arrangörerna kände till och förstod. De till och med stannade till på lämpliga platser, tände bengaler och lät sig fotograferas. Och på det sättet styrde de också mig.

Så när någon frågar ”om det skildrar verkligheten” så säger det lika mycket om hens syn på verklighet som om något annat. Då har vederbörande inte snappat hur det fungerar. I det här fallet hade det liksom inte spelat någon roll hur jag gjort, vilka bilder jag tagit, det hade ändå inte passat in i allas syn på vad som är verkligt och sant.
Om någon påstår sig skildra verkligheten tar i alla fall jag ett steg tillbaka. Alla varningsklockor ringer. En extrem jämförelse, men ändå; främlingsfientliga och rasistiska sajter säger sig skildra verkligheten.

Betraktaren är lika viktig som fotografen eller journalisten.
Någon kanske inte vill att det otäcka ska lyftas fram, någon kanske tycker illa om skribenten/fotografen/tidningen och bara vill sätta dit vederbörande, någon kanske vill att alla bilder som kommer från Luleå och Norrbotten ska vara positiva eller vad det nu kan vara.
Någon kanske rentav gillar Skellefteå Hockey eller någon annan av motståndarna i SHL. Kanske påverkar geografin; den som sitter i Luleå har inte samma utgångspunkter som stockholmaren eller kirunabon.

Det här är viktiga diskussioner som, enligt mina erfarenheter, alltför sällan tas på allvar bland yrkesverksamma journalister. Alltså vad som styr dem och deras urval.
Det blir så komplicerat då.
Tiden räcker inte till.

Alltför ofta är det chefernas förväntningar.
Och så naturligtvis det som tillkommit under senare år, jakten på klick och möjligheterna till viral spridning i de sociala nätverken.
Det finns alltså mängder av saker som styr och ett av skälen till att det diskuteras alltför sällan på redaktionerna handlar om psykologi och självbevarelsedrift. Stress och underbemanning är en högst påtaglig verklighet på de flesta redaktioner idag. Att vara journalist innebär automatiskt en utsatt diskussion i offentligheten och inte sällan en känsla av otillräcklighet. Av att inte hinna och blir klar. Av att veta att allt kunde blivit så mycket bättre och mer intressant, kanske till och med mer sant, om det funnits mer tid.
I alla fall är det ofta så för journalister som bryr sig.
Alla gör inte det.

Allt det här ryms inom begreppet medielogik.
Ibland beskrivs medielogik som allt det där andra utöver själva innehållet som påverkar hur vi kommunicerar saker. I såväl det vi fortfarande ofta kallar mer traditionella medier som i sociala nätverk av olika slag.
Dess betydelse är större än vi tror.
Och inte sällan större än vad vi skulle önska.