Om de så kallade lösningarna . . .

In Bloggande och internet, Media och journalistik by Gert Frost1 Comment

Nej, det finns inte universallösningsmedel när vi diskuterar exempelvis media och demokrati.

Nej, det finns inte universallösningsmedel när vi diskuterar exempelvis media och demokrati.

Lösningarna, Gert. Lösningarna? Vilka är de? Hur ska det går till?
Det var nog den vanligaste reaktionen efter min förra text om mediekris, medieskugga och demokrati. Ungefär så.
Allvarligt talat börjar det bli dags att nyansera också den diskussionen. Det nya medielandskapet kräver och förtjänar nya tankar.
Lösningar på vad?

Formuleringen är ungefär lika svepande som att fråga ”hur löser vi miljöproblemen” eller något liknande. Det går nämligen inte att svara på ett enkelt sätt.
Resultatet blir att diskussionen förenklas till bristningsgränsen, eller så avstår vi och därmed upphör samtalet. Eller utvecklingen, om man så vill.
”Kom inte och säg något, om du inte har lösningen.”

Jag ska göra som radioprofilen, DN-krönikören och debattören Emanuel Karlsten efterlyste på Twitter (se bild) och tänka högt. Några inledande allmänna frågor är på sin plats.
Vilken lösning är det vi talar om?
Är det en lösning för att hjälpa de stora mediehusen att hantera sina enorma kostnader?
Är det en lösning för att dem som hamnat i medieskugga, oavsett om det är i norra eller södra Sverige, ska kunna göra sin röst hörd?
Är det en lösning för att minska journalistföraktet?
Är det en lösning för att se till att det finns granskande journalistik i hela Sverige?
Är det en lösning för att inte några få med stark röst ska överrösta alla andra i det offentliga samtalet i såväl traditionella som sociala medier?
Är det en lösning på att det saknas fasta redaktioner i Jokkmokk eller kommuner i södra Sverige?
Är det en lösning för kommersiella TV-kanaler eller public service?
Är det en lösning för hur nya digitala aktörer ska skapa lönsamhet?
Och så vidare . . .

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 12.15.43

Emanuels uppmaning är rimlig, men vi måste vrida om vårt sätt att tänka. ”Det gamla” fungerar uppenbarligen ganska illa.

Alla de här frågorna och tusen andra kräver naturligtvis olika svar. Det går liksom inte att knalla till Clas Ohlson och köpa ett universallösningsmedel på flaska.
En huvudpoäng i förra texten var att i princip alla diskussioner om ”krisen” utgår från det traditionella medielandskapet. Plus att vi alla verkar sitta på kammaren och invänta att det ska trilla ner någonting från ovan.
”Japp, nu är lösningen här. Mer chips, tack”.

Beslutsfattare ojar sig och protesterar sådär lite lagom när de traditionella medierna helt logiskt fortsätter att minska/försvinna.
Ansvariga i de områden eller för de företeelser som hamnat i medieskugga sitter och väntar. Klagar för att journalisterna inte kommer när de kallar. Företagen klagar över utebliven uppmärksamhet.
Mediehusen jagar ekonomiska modeller för att rädda det som räddas kan. Deras lösningar tar sig allt mer absurda uttryck, även om de kan se lite olika ut över landet.

Jag hävdade i min förra text att många av lösningarna funnits ett bra tag eller att de redan finns tillgängliga. Att sedan flera av dem kräver att vi både spottar i nävarna och kavlar upp ärmarna är också ett faktum.
Lösningen heter i de flesta fall ”hårt arbete”.
Kanske också ”mod”. Eller mod att misslyckas. Och sedan starta om igen och igen, tills det att bitarna faller på plats. Entreprenörskap.
Tiden då vi tryggt kunde gå till lönekontoret den 25:e varje månad och hämta ut lönekuvertet är över. I alla fall för överskådlig tid.

Skärmavbild 2014-11-18 kl. 12.15.15

Johan som pluggar journalistik i Piteå ville samma sak. Men det kräver många, många texter. Inte bara en.

Jag brukar säga att nya aktörer måste motiveras att satsa. Det borde inte vara så svårt.
För en tid sedan fick jag frågan hur exempelvis storföretag som LKAB med bevarad trovärdighet skulle kunna äga medier som bland annat arbetade med granskande journalistik?
”Varför inte? Det gick ju bra (?) när de politiska partierna gjorde samma sak”, svarade jag. ”Schibsted och Bonniers är ju inte heller några duvungar.”
Nya samarbeten måste etableras. Journalister, som ofta är usla entreprenörer, bör liera sig med dem som är duktiga på att sälja eller jaga pengar på annat sätt.
”Det är bara att sätta igång”, säger jag till mina journalistelever på universitetet som är på väg ut i en mycket svår arbetsmarknad.

Vi måste alla bidra.
Eller som som jag skrev i den förra texten: ”Det är 20 år sedan de så kallade rikstidningarna (Aftonbladet, Expressen, DN och Svenskan) stängde sina sista fasta redaktioner norr om Stockholm. Kanske är det dags att vi slutar hoppas på att de kommer tillbaka och inser att vi måste lösa det själva om något ska bli gjort?”

Lösningen är alltså du och jag. Inte något som trillar ner från himlen.
Det är liksom bara att sätta igång.
Tekniken finns redan.

Avslutningsvis en liten sak till.
Visst börjar det bli dags att också diskutera ägandet. Hur ska någon som sitter 70 eller 150 mil bort kunna hitta engagemang för orter eller människor som de varken känner eller har en relation till?
Tål att tänkas på.

Och nej, den här texten är inte heller hela lösningen. Om du nu undrat?