Om Facebook, döda fiskar och överskådlig tid

In Bloggande och internet, Sociala medier by Gert Frost1 Comment

Jag håller på att utvecklas till en död fisk. En sådan där som sakta men säkert slutar simma och bara flyter med strömmen.
Den digitala strömmen, alltså.
Det oroar mig. Trots alla protester mot alla förändringar av Facebook, blir jag förvånad över att jag faktiskt gillar mycket av det nya.
Men jag borde nog protestera.
Och sjunga en elegi över vår förlorade anonymitet.

Jag har testat nya Facebook några dagar innan det officiellt släpps till alla. Och till min förvåning gillar jag ganska mycket av det!

Det är invecklat att stå emot utveckling. Inte sällan är det faktisk lite dumt.
Jag gillar nytt.
Vi måste nytt.

Protesterna mot Facebook tror jag mest handlar om att många av oss faktiskt är lite bekväma, att vi inte har eller vill ta sig oss den tid som faktiskt krävs för att lära just nytt.
Det kan jag respektera.
Och möjligen är det här Facebook gör ett misstag; enkelheten har varit en av de saker som gjort att halva Sveriges befolkning faktiskt loggat in.

Nu har jag testat ”timeline”, tidslinjen, några dagar i förväg. Ganska spännande. Läckert gränssnitt och så vidare. Det finns mycket att gilla med nya Facebook.
Men George Orwell då?
1984 och storebror ser dig.
Tja, sedan länge ett passerat stadium.
Vi finns på nätet, antingen vi vill eller inte. Också den som inte finns på Facebook, Twitter eller vad det nu kan vara finns på nätet. Genom jobbet eller Blocket, via kreditupplysningsföretag, via Eniro, radioinslag eller tidningsartiklar från de traditionella medierna och så vidare.
Men visst. Jag blir förbannad när jag läser att Facebook har koll på vad jag gör på nätet när jag inte längre är inloggad. Å andra sidan sett – det har Google haft länge. So what the heck!?
Sen är det sorgligt att fantastiska Spotify kopplar ihop sig med Facebook, men ändå inget som förvånar. Ytterst handlar det naturligtvis om pengar.

Jag döpte en gång den här bloggen till ”Motviktigt” eftersom jag faktiskt vill ifrågasätta, vi behöver ifrågasätta. Alltför många, däribland många av dem som sätter agendan för det offentliga samtalet om den sociala webben, köper och försvarar nästan allt som händer, som vore det en ryggmärgsreflex.
Den sociala webben innebär inte alla gåtors lösning.
Personligen ska jag fortsätta med ifrågasättandet, men jag närmar mig alltmer en punkt där det blir nästintill omöjligt utan att ständigt, ständigt gnälla.
Inte kul.
Men, så ständigt detta ”men”:
Jag gillar ju och har omfamnat den sociala webben. Men inte reservationslöst.
Som i så många andra fall handlar det väl om att väga bra mot dåligt, gott mot ont. Vågskålen med bra och gott väger definitivt tyngst.

Men det är jobbigt att simma mot strömmen.
Och det är inget bra sätt att skaffa vänner i den digitala sfären.

Journalisten och internetdebattören Emanuel Karlsten avslutar en krönika om nya Facebook i DN . Den handlar om hur företag ”släpps in” i vår privata sfär.

”Hur vi reagerar? Vi skriker först lite, sedan anpassar vi oss.
Jag antar att det är bekvämare att fascineras än att skrämmas av utvecklingen. Som om vi hade något val?”

Förmodligen har han rätt. Vi har inget val. Inte längre.
De besluten fattades för längesedan. Däremot kan jag tycka det sorgligt att väldigt många av de vägval vi tvingas göra på webben inom överskådlig tid ligger i händerna på ett fåtal giganter som Facebook och Google.
Å andra sidan sett behöver inte ”överskådlig tid” vara speciellt lång numera. Inte på internet och den sociala webben.
Det är en bra grej, fast frustrerande.
Just detta ständiga flöde med nyheter ställer enorma krav på oss användare, oavsett om vi är privatpersoner, företag, myndigheter eller organisationer.
Frågan är om vi orkar, kan och vill?
Som om vi hade något val?

Comments

  1. Tack, bra tankar! Och som jag önskar att inte vara den där jobbiga ryggmärgsreflexande hallelujaroparen.

Leave a Comment