Om Jane Foole, hovnarren och att våga problematisera

In Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost0 Comments

Häromdagen stötte jag av en tillfällighet på namnet Jane Foole. Sedan dess har jag haft ganska svårt att släppa tankarna på henne, inte minst för att det är ett ganska coolt namn.
I mitten av 1500-talet var hon verksam som hovnarr åt drottning Catherine Parr, Maria Tudor och Anne Boleyn. Det är i alla fall vad man tror.
Apropå det här med hovnarrar, var finns de idag?
Vilka sanningssägare har dagens makthavare som statsminister Stefan Löfven eller Niklas Nordström i Luleå nära sig?
Det nya medielandskapet odlar inte alltid den kulturen.

Jane Foole

Henrik VIII med familj. Kvinnan i vänster bildkant antas vara Jane Foole, mannen längst till höger Will Sommers.

Narren är en känd figur inom teatern. De fanns i det antika Rom och de bidrog till skapandet av commedia dell’arte på 1500-talet; de fanns också som vanliga gycklare på marknader och så vidare.
Sedan fanns hovnarren.
En av de mest välkända är kanske den engelske kungen Henrik VIII hovnarr Will Sommers. Det finns för övrigt obekräftade uppgifter om att han skulle varit gift med Jane Foole.
Självklart fanns det också i Sverige narrar.
Hursomhelst.
Hovnarren kunde och förväntades säga emot kungen, ifrågasätta. En annan uppgift var att säga sanningar exempelvis till den brittiska adeln som kungen själv inte kunde uttrycka offentligt. I den kända TV-serien Tudors framgår också att när kungen var hårt ansatt eller deprimerad så drog han sig under perioder tillbaka med Will Sommers som enda sällskap. Fiction förvisso, men en serie som ändå bygger på historiska fakta.

Men dagens hovnarrar då?
Vi har ett medieklimat i dag som närmast kan beskrivas som en ryggdunkarkultur där alla intygar varandras förträfflighet, skickar hjärtan till varandra och är allmän gulliga. Gillaknappen kan och bör faktiskt ifrågasättas en aning. I alla fall ibland. Olika grupper gillar varandra internt, vilket gör att det uppstår en massa olika ”bubblor”.
Ifrågasättanden från konkurrerande bubblor eller personer viftas inte sällan bort som en irriterande fluga.

Har en enskild person inflytande, reellt eller inbillat, så blir gillandet tydligare och än med intensivt. Resultat blir inte sällan att alla drar åt samma håll, utan att problematisera alltför mycket.
Alla vill sola sig i glansen av den framgångsrike.
Ryggdunkarkultur finns i alla politiska partier, på redaktioner, i företag och inom organisationer. Något förenklat är det ändå inte ett särskilt vågat påstående att den som avstår från att dunka rygg inte heller tillåts att klättra särskilt högt på karriärstegen. Rådande strukturer cementeras och utvecklingen uteblir.
En generalisering, visst, men definitivt en del av sanningen.

När någon säger ”nu vet vi” finns det alltid anledning att ta ett kliv tillbaka. Inte minst har detta ständigt bevisats inom vetenskapen. Varje tid har haft sina sanningar. Därför gick det som det gick med Galileo Galilei när han år 1632 vågade uttrycka att jorden rör sig. Därför kommer framtidens vetenskapsmän att skaka på huvudet åt en del av det vi idag tar för sanning.

Hur bra exempelvis Löfven eller Nordström är på att lyssna på andra röster än sina egna har jag ingen som helst uppfattning om. Men alla kan bli bättre. Oavsett vilken typ av beslutsfattare det handlar om, politisk eller ekonomisk, är det aldrig bra att bara omge sig med ja-sägare, även om det är bekvämt.
De mest framgångsrika har och rentav söker människor och medarbetare som vågar ifrågasätta och vända på perspektiven. Hela tiden.

Sanningssägare måste finnas. De är nödvändiga.
I alla tider.
Utan att för den skulle uppfattas som narrar i den betydelse som begreppet fått idag.