Skärmavbild 2015-11-24 kl. 12.57.15

Om medieutredningen, hatsajter och magkänsla

In Media och journalistik by Gert Frost0 Comments

I helgen läste jag klart Medieutredningens delbetänkande Medieborgarna & medierna och känner min aningen konfunderad.
Det är som om något saknas, men samtidigt lyckas jag inte riktigt sätta fingret på det.
Sammantaget är det ändå ett väldigt spännande, genomarbetat dokument och det är helt obegripligt hur lite diskussion det hittills har gett upphov till.

Skärmavbild 2015-11-24 kl. 12.57.15

Det blev väldig många musöron och överstrykningar när jag läste Medieutredningens delbetänkande. Den är i vissa avseenden utmärkt, men jag väntar tills de skarpa förslagen kommer i april innan den får fem plus.

På morgonen läste jag en intressant text av Karin Pettersson i Aftonbladet där hon hon pekade på ett par väsentliga saker; bland annat att en sajt som Avpixlat inte nämns en enda gång och Flashback bara vid ett tillfälle och då i en tabell. Jag har i och för sig sett Flashback på någon plats till, men i princip har hon rätt i sitt resonemang.
Det är faktiskt anmärkningsvärt med tanke på vilken stor betydelse dessa och flera andra har, oaktat hur galna de faktiskt kan vara mellan varven. Inte minst på Flashback är det väldigt många människor som rör sig. Inte minst unga.
Hennes text har orsakat en mindre twitterstorm, naturligtvis med de så kallade trollen som huvudaktörer.

Anette Novak och hennes experter i medieutredningen har naturligtvis koll på det Andersson beskriver, men frågan varför det inte tillmätts större betydelse i delbetänkandet?
På något sätt bekräftar Petterssons iakttagelse min magkänsla.
Under läsningen funderade jag mycket på hur mycket statistik det finns och det är väl bra. Ändå säger den långtifrån allt. Statistik är som bekant inte sällan ett trubbigt instrument.
Att så och så många procent gör ditt eller datt på nätet är en sak, men jag får inte rikligt svar på om samhällsfrågorna trängts undan till förmån för förströelse, underhållning och sport. Vad konsumerar folk och vilka konsekvenser får det, undrar jag?
Ibland kan jag fundera på om det inte saknas ett helt forskningsområde kring detta? Vad blir de demokratiska effekterna av att alla riksmedier drar sig innanför Stockholms tullar och vad händer med en kommun som helt saknat journalistisk bevakning under ett eller två decennier?

Från delbetänkandet:
(…) Forskning har under lång tid visat att nyhetsanvändning har en nära koppling till människors kunskap om samhället och politiken, liksom deras engagemang för desamma. Vissa grupper av medborgare är väldigt aktiva med att ta del av nyheter via olika medier och plattformar, medan andra inte har för vana av att ta del av nyheter. Skillnaderna har ökat parallellt med att medielandskapet har förändrats genom tillskott av diverse digitala medier. (…)

En ganska typisk formulering.
Vi kan garanterat enas om att det inte är bra, men frågan är hur illa det egentligen är ställt?

Själv utgår jag alltid från ett demokratiperspektiv när jag diskuterar medier. På något vis saknar jag i utredningen en grundläggande beskrivning av det informationsbehov som krävs för att vi ska kunna upprätthålla de demokratiska värdena.
Nu utgår utredarna helt från dagens medier och mediesituation med blickar in i framtiden och det är väl gott så. Men när de skarpa förslagen i en ny mediepolitik ska presenteras i slutet av april så hoppas jag att medborgarnas behov står än mer i centrum.

Redan i våras tydliggjorde jag mina synpunkter i en text med rubriken ”De röstsvaga ska höras i medieutredningen”. Där radade jag upp några punkter som jag tyckte den skulle arbeta efter. De två första var:

  • Ställa sig de grundläggande frågorna om vilka informations- och kommunikationsbehov som finns i samhället. Ur ett demokratiperspektiv.
  • Studera dagens medielandskap och identifiera de behov som finns. Var har det uppstått eller riskerar att uppstå ”luckor”, kunskapsmässigt eller geografiskt? Vad behövs för att främja en fortsatt demokratisk utveckling? Plus en rad andra frågor, naturligtvis.

Med alla reservationer i världen för att jag kan ha fel, men efter en ordentlig genomläsning av delbetänkandet uppfattar jag det som om utredarna gått direkt på punkt två. Typ. Det riskerar att uppfattas som en svaghet.

Som jag skrev redan 1996 i inledningen av min intervjubok om hur Norrbotten skildrades i riksmedierna:
”Journalistik och massmedia är inte enbart en fråga för journalister och massmediemänniskor, vilket man ibland kan förledas att tro av den offentliga debatten. Det angår alla.”

Men läs medieutredningen.
Den är värd det.