På stället marsch! Not so good.

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost1 Comment

De senaste dagarna har den blossat upp igen, diskussionen om huruvida det finns en elit på Twitter.
Klart det finns.
Men det är en helt obegriplig pajkastning för den som står helt utanför.
Men visst, det finns en rad problem.
Däremot – att skylla allt (det verkar kunna vara vad som helst) på den så kallade eliten på Twitter börjar bli som att äta blött knäckebröd; det saknar tuggmotstånd. Förutom att det blir en delvis felaktig kritik, blir det också meningslöst och destruktivt.

En som gett sig in i diskussionen är författaren och debattören Unni Dougge. I en text på sin blogg skriver hon bland annat följande under rubriken ”Vem älskar internet?”. Och det här är bra:

Unni Drougge

”Som alltid vid ett stort teknikskifte uppstår nya drömmar. Men det som också uppstår är nya makthavare. Jocke har blivit en av dem, vilket han framställer som något positivt eftersom han före denna tekniska omdaning inte hade någon makt alls. Själv ser jag ingen skillnad. Makt som makt. Makthavare ställer sig sällan skeptiska till det system de skaffat sig makt inom. Däremot ser de gärna till att utmåla den traditionella ordningen, den de lämnat, som mossig och döende. Klart de gör det! Men är det särskilt vågat?
Det viktiga är väl att försöka skönja bristerna i det nya systemet, inte bara applådera det, särskilt inte som det styrs av samma hierarkiska tänkande och i stort sett samma värderingar som det föråldrade.”

Det är tydligt nog. Strukturer byggs. Digitala eller analoga kvittar lika.

”Jocke” är för övrigt Ramlösabon Joakim Jardenberg som jag de senaste två-tre åren haft en hel del diskussioner med. En del bra. Andra inte så lyckade. Det är ungefär som när jag umgås med mina vänner.

Så varför skriver jag det här?
Det är så lätt att fastna i diskussioner eller att haka upp sig på enskilda personer. Att göra ”på stället marsch” i stället för ”framåt marsch”.
Därför har jag, efter att ha förlorat lusten att vistas på Twitter, de senaste månaderna helt koncentrerat mig mer på att se och försöka förstå vilka möjligheter de olika verktygen på nätet har, vad de skulle kunna bli och vad de kan användas till i ur ett samhälleligt perspektiv. Inte på vad de blivit. Twitter, exempelvis, är i mina ögon i dag inte ens i närheten av den potential som den så kallade mikrobloggen faktiskt har. Samma sak med många andra plattformar.
Jag tänker inte peka finger åt något särskilt håll för att det blivit så.
Men en sak vill jag ändå ge uttryck för: lika mycket som det är den så kallade twitterelitens fel är det min och andras inaktivitet som gjort det möjligt.
Och då återkommer jag till en av mina viktigaste käpphästar och ett av skälen till att jag överhuvudtaget startade den här bloggen: Nätet är ett demokratiprojekt och vi bör verka för att så många som möjligt är med.
Inkludera, inte exkludera.
Självklart är det så att vi blir rikare av att ha så många olika åsikter som möjligt med i samtalet. Också hårdnackade motståndare, eftersom de tvingar mig/oss att tänka till och finslipa tankarna och därmed argumentationen.
Den poängen tycker jag att en del evangelister för den sociala webben har missat.

Unni Drougge känner jag inte. Men hon är alltid skarp och lämnar avtryck där hon gått fram. 1984 fikade vi tillsammans i Hässleholm med ett par gemensamma bekanta. Jag var nykläckt journalist med en onödigt stor portion självförtroende och hon . . . inte ett dugg imponerad.
Det var nog bra. Läs hennes text. Läs gärna också Emanuel Karlsten för att bygga på sammanhanget. Likaså Kontaktmannen.

Jag har själv skrivit mycket om de fenomen som finns runt Twitter. En del skrevs med höjda ögonbryn när jag var nybliven twittrare, andra texter har handlat om märkliga fenomen runt Twitter som jag tyckt spär på de negativa sidorna runt hur mikrobloggen används.

Men mittåt.
Alltså. Vilken potential har de olika verktygen på nätet? Hur kan och bör de användas? Låt oss primärt ta sikte på det i stället för att rikta kornet mot varandra!

Då kommer också elitskiktet att breddas per automatik. Precis som i fotboll eller så, där elitlagen byts ut successivt i takt med att det kommer ännu bättre spelare.

Eller som Drougge skriver i en kommentar i sin blogg.
”Vi behöver komma vidare, känner jag. Internet är ett redskap, ingen religion.”

Comments

Leave a Comment