Pelle, medierna och källkritiken

In Media och journalistik, Politik och samhälle by Gert FrostLeave a Comment

Ni minns de där diskussionerna på mellanstadiet efter att det varit bråk på rasten; kanske någon kastat en snöboll onödigt hårt eller sparkat iväg fotbollen över stängslet. Läge för utredning.
— Det var Pelle som började.
— Nä, du ljuger.
— Nä, det är sant!
— Du ljuger. Du kastade ju jättehårt. Först.
Och så vidare.

Journalistik som snabbmat? En del börjar bli lite svårt att tugga i sig.

Det där är lite som ett fenomen inom journalistiken som alltför sällan diskuteras. Under senare år har det blivit vanligare att olika medier hänvisar till varandra. Kanske någon rynkar på näsan nu och säger att exempelvis Expressen alltid hänvisat ill Aftonbladet, men jag påstår i alla fall att det är mycket vanligare nu, jämfört med för ett antal år sedan.
De kan inte att bortse från utgivaransvaret, men om något går fel så var det ju Pelle/Aftonbladet som började.

Något av det första jag fick itutat mig som journalist var att jag skulle ha egna källor och egna bekräftelsen för de fakta som jag valde att publicera. En fullt rimlig hållning och den grundregeln gäller väl egentligen fortfarande. Däremot finns det anledning att vara oroad över vad som händer när våra så kallade traditionella och förmodat trovärdiga medier dräneras på journalister. Parallellt med det styrs innehåll och fokus om till spridning och klickjakt. Det går inte längre att vänta och ta fram egna källor när tåget går i andra medier.

Och det finns många nivåer.
Kanske är det fullt rimligt att andra medier hakar på när Uppdrag granskning på SVT publicerar nya uppgifter om doping inom skidsporten? Tyvärr jagar de då mest kommentarer, inte i första hand att ta fram egna bekräftelser eller fakta.
Kanske är det så att SVT gör helt rätt när de kommenterar en opinionsundersökning gjord av DN/Ipsos som visar på en framgångsvåg för Moderaterna efter att Kinberg Batra bytts ut? Vi vet ju alla att opinionsundersökningar engagerar, men är de rättvisande och riktiga eller är det mest ett sätt för medierna att armbåga sig fram i det allmänna bruset? Är det att ta ansvar eller är det uttryck för något annat? Vi är nu på väg in i en av de viktigaste valrörelser Sverige har skådat och opinionsundersökningarna lär avlöst varandra fram till valet i september.
Kanske är det mer begripligt att det är en helt annan nivå när vi pratar om utländska medier. Då drar sig inte vissa svenska medier att exempelvis ange The Sun som källa trots att den har låg trovärdighet även i Storbritannien. Eller Fox news i USA. Eller . . . fyll i själv. Då råder också helt andra nivåer för exempelvis namnpublicering, men det är kanske delvis en annan diskussion.
Kanske är det okej att pressmeddelanden som skickas till lokaltidningar inte sällan går in på redaktionell plats helt obearbetade. ”Vi hinner inte”.
Kanske namnpblicering, exempelvis i samband med #metoo, blir ett måste eftersom konkurrenterna avslöjat namnet på den det handlar om och därmed drar till sig allas blickar/klick?

Nej, det mesta av detta är inte okej som en viss regeringschef skulle formulerat det.
Framförallt är det inte okej att vi inte diskuterar detta på allvar, utan att det som alla andra förändringar av journalistiken tillåts ske, som i smyg. Som om det egentligen inte händer alls. Och så om x antal år kommer forskare vid något av våra universitet fram till att det har hänt.
Och då är det för sent. Det har ju redan hänt. Och vi har alla accepterat den nya lägre nivån.
Själv tycker jag att det är extremt tröttsamt att ”Stockholm” nu tar upp alla vita fläckar på mediekartan runtom i landet när vi som bor utanför tullarna och storstäderna sett det ske under mer än 20 års tid.

Jag påstår att det jag beskrivit här är en trend. Jag påstår att det blir allt värre.
En trend som inneburit att våra medier ställer lägre krav på faktakoll än tidigare. I alla fall när det är snabba puckar som gäller. Och jag vågar påstå att det finns ett samband mellan detta och den alltmer pressade situationen i de traditionella mediehuset. Inte minst i kombination med den ökade konkurrensens på de digitala arenorna. Ett inte alltför våga påstående. Det kan också vara så att många av de mest kompetenta journalisterna sett utvecklingen och har tagit sitt pick och pack och sökt sig andra arenor eller andra yrken. Kanske har de rentav tvingats lämna eftersom de är sämre på att göra allt. Det vill säga skiva, göra TV, hantera webben, filma eller fotografera. Alla ska ju kunna allt.

Hursomhelst är det i dessa fake news-tider en viktig diskussion.
Vi måste ju kunna lita på våra medier. Nationella likaväl som lokala. Eller hur?
Om inte de på allvar står upp för god och trovärdig journalistik och källkontroll, vem ska då göra det?
Ingen skulle bli gladare än jag, om mina påståenden är fel.
Då skyller jag på Pelle.

Och till sist.
Vad f händer med mediepolitiken?
Nu har det snart gått ett och ett halv år sedan medieutredningen överlämnade sitt slutbetänkande, men det är tyst som i graven från regeringshåll.
SAD.

Leave a Comment