4

Politik, journalistik och medvetenhet

De senaste dagarnas debatt om politiskt vinklad journalistik är ett intellektuellt fattigdomsbevis.
Sorgligt för bövelen.
Journalister och mediefolk tar ställning. Så har det varit och så är det. De är nämligen människor.
Ändå ställer sig många på mediebarrikaderna, viftar lite förnumstigt med sina anteckningsblock, och skanderar: ”vi politiserar inte, vi är fria från all yttre påverkan”.
Men, hallå!? Voffo, gör di på detta vise?
Ska allt hopp behöva stå till den sociala webben?

Visst håller diskussionen om huruvida media politiserar på löpsedlar och på nyhetsplats att bli lite insnöad?

När jag gick journalistutbildningen för snart 30 år sedan hade alla utom en stackars ung folkpartist någon slags förankring i olika vänsterrörelser. Så var det på åtskilliga utbildningar under 1970-talet och 1980-talet. Alla var inte vänstermänniskor, men de absolut flesta var engagerade i samhällsfrågor. Viljan var stark. Tron på att journalistiken var en av demokratiska grundpelarna drev många av oss till utbildningarna.
De som söker sig till journalistyrket i dag har till stor del helt andra bevekelsegrunder.

När jag fick mitt första fasta jobb som journalist efterträdde jag Sven som skulle gå i pension. Under många år hade han en gång i månaden bevakat kommunfullmäktige som journalist. När det under sammanträdena ställdes frågor till personalnämndens ordförande lade han sonika ifrån sig blocket och gick upp i talarstolen och svarade i den egenskapen, som centerpartistisk politiker. Därefter tillbaka till reporterblocket. Tidningen jag hade fått jobb på var c-märkt.
Jag kom dit från en socialdemokratisk styrd tidning. Min kollega på lokalredaktionen i mellannorrland var drygt 50 år och hade rekryterats får en halvhög position inom den lokala fackföreningsrörelsen.
Så gick det till förr. Och det är inte så där rysligt länge sedan.

Nämligen att först i den stund en journalist är medveten om att han tar ställning har han eller hon en rimlig möjlighet att hantera ett material opartiskt.
Några år senare satt jag och blev aningen oense med en kollega under ett fullmäktigemöte i Luleå.
”Jag tar aldrig ställning”, sa han.
”Jag tar alltid ställning”, svarade jag.
Självklart blev det en stunds resonemang, men jag drev min tes ganska hårt, minns jag. Nämligen att först i den stund en journalist är medveten om att han tar ställning har han eller hon en rimlig möjlighet att hantera ett material opartiskt. Jag har egentligen inte funnit någon anledning att ändra den ståndpunkten.
Redan när vi väljer att skriva om ett visst ämne, innebär det per automatik att vi har valt bort något annat. Inte sällan är det skäligen enkelt att genom en lokaltidnings innehåll över tid, se vilken åldersstruktur som finns bland dess journalister.
Skrivs det flitigt om barnomsorg under en längre period är det rimligt att anta att medelåldern ligger mellan 25 och 35 år. Några år senare blir det av någon anledning skolfrågor som står i centrum.
När mina barn var små trillade jag också dit. Inte bara för att det pågick en dramatisk personalminskning inom barnomsorgen, utan för att det angick mig. Engagerade mig.

Vi påverkas av det mesta. Medvetet och omedvetet. Journalister är också människor, faktiskt.
Riskerna för detta förstod man när ”Spelregler för press, radio och TV” sattes samman, det regelverk som medierna har att rätta sig efter. Där står bland annat följande att läsa:

”(…) Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt. (…)”

”(…) 13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld. (…)”

Naturligtvis är min beskrivning en förenkling. Alldeles självklart finns det en uppsjö av mekanismer inom och utanför redaktionerna som bidrar till att forma tidningarna: makt, viljan att göra gott och bidra i samhället, påverkan från utlandet, grabbighet, kampen för ekonomisk överlevnad, karriärism, revirpinkande och liknande. Men det är en annan historia.

Som politisk reporter har jag druckit whiskey med Carl Bildt, småputtrat och varit inbjuden på kaffeostfika hemma hos Edla Johansson i Kummavuopio som då var Sveriges nordligaste invånare tillsammans med Olof Johansson, Lars Verner och Alf Svensson, plus mycket annat och många, många andra.

De journalister som helt lyckades bevara sin integritet var och är värda all beundran. Inte sällan arbetade de inom radio och TV på riksplanet.
Inte på något sätt gick jag opåverkad från detta, tvärtom. Jag rycktes med av spelet. Att jaga klatschiga kommentarer, udda vinklar och så vidare. Snabb, snabbt. Rättänkt, feltänkt? Det varierade.
Att få röra sig så nära makten förförde mig redan början, när jag fick resa med Olof Palme på valturné i hans buss. Jag kände mig viktig. Som en del av det som betydde något. Och jag vidareförmedlade det han sa.
Han och andra kom att styra det jag presterade som journalist. Inte bara jag, utan också många av mina kollegor, stod som tända ljus och antecknade så att pennorna glödde. Få lyckades hålla på sin integritet. Politiker och journalister rörde sig i ett kluster mellan valmötena.
Min erfarenhet är att få klarade sig undan. De journalister som helt lyckades bevara sin integritet var och är värda all beundran. Inte sällan arbetade de inom radio och TV på riksplanet.

Carl Bildt var då och är förmodligen fortfarande rasande skicklig på att hantera media.
De gånger jag träffade Mona Sahlin var hon hans motpol. Det fungerade inte. Jag är helt övertygad om att Bildt därför skulle ha tagit sig ur Monas Toblerone-affär relativt obefläckad. Just på grund av sin förmåga att hantera media.
Mona skulle sannolikt sänkts helt av Lundin Oil-affären som Bildt tycks klara sig undan någorlunda galant.

Är de Rödgröna utsatta för en medveten mediekomplott. Nej, det tror jag inte. Men väl en omedveten sådan.

Driver då exempelvis Expressen en kampanj mot Mona Sahlin? Är kvällstidningarna Alliansens främsta vallokomotiv?
Nej, jag tror faktiskt inte det. Inte medvetet.
Däremot tror jag, med risk för att trampa i klaveret, att den kultur som nu finns på en del redaktioner faktiskt bidrar till att resultatet blir sådant.
Det är fullständigt ovidkommande för läsare, lyssnare och tittare om en journalistisk vinkling eller på annat sätt kantrande journalistik är medveten eller omedveten från mediernas sida.
Den finns där.
Därför är det så innerligt tröttande att detta kommer upp varje valrörelse eller affär, inte sällan som en fullständig överraskning. Vi borde ha kommit längre.
Kanske är det dags att helt ge upp försvaret av den traditionella mediestrukturen?

De senaste dagarna har det så kommit igen, från ett par olika håll: Detta ”jag tar inte ställning”, eller ”jag politiserar ALDRIG”.
Ska det aldrig ta slut, funderar jag.
Själv är jag Idag i princip borta från nyhetsvärlden, men var ändå med så pass länge att jag tyckte mig se många av de underliggande mekanismer som styr innehållet i våra traditionella medier.

Nu befinner jag mig mer i den värld som de sociala medierna erbjuder.
Ett igenkännande leende kommer smygande.
Där möter jag återigen den glöd och det engagemang som jag själv hade när jag gav mig in i journalistyrket. Där finns demokratidiskussionen, där finns framåtriktade blickar och en nyfikenhet som smittar av sig. Där finns både ytlighet och fördjupning. En rasande snabbhet, men ofta också eftertanke. Baksidor? Visst, men en levande debatt som väldigt ofta bådar gott inför framtiden.
Tusan vet om inte det engagemang som jag sakta men säkert förlorade under åren i de traditionella medierna håller på att vakna till liv igen!?

Men det är klart – vi kan ju välja att leva kvar i villfarelsen eller en fåfäng förhoppning om att våra medier skulle vara objektiva, opartiska eller vad vi väljer att kalla det.
Nu är vi i de sista skälvande dagarna av valrörelsen. Debatten om medierna är politiserade lär snurra ett par varv till, för att sedan till stor del vila till nästa valrörelse.
Jag börjar som sagt att ge upp hoppet.

Kanske är det rentav så att det var rätt som man gjorde på 1960- och 1970-talen? Mina kollegor, centerpartisten och sossen, kanske var rätt på det? Ingen som läste deras texter behövde tveka på vilken ståndpunkt de egentligen hade.
Det blir betydligt enklare att värdera en text på det sättet.
Kanske är det dags att sluta hoppas på att det ska bli bättre, när verkligheten år efter år visar på att de traditionella medierna befinner sig i en rejäl utförslöpa. Den demokratiska uppgift som journalistiken och medierna faktiskt har klarar de inte av. Inte som det ser ut nu. Inte i min värld.
Men det är klart – vi kan ju välja att leva kvar i villfarelsen eller en fåfäng förhoppning om att våra medier skulle vara objektiva, opartiska eller vad vi väljer att kalla det.

Till sist en fråga:
A-pressen är saligen insomnad. Vilken betydelse har det haft för balansen på den politiska nyhetsrapporteringen i Sverige? Värt att tänka på, både för det socialdemokratiska partiet och LO?
Lite självrannsakan på den sidan också kanske?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På Twitter har diskussionen varit våldsam de senaste dagarna. Här följer lite annan relaterad läsning, sedan är det bara att klicka sig vidare:

Artikel ur Expressen om Jonas Gardells kritik.

PR-konsulten Paul Ronge har sin uppfattning klar. Intressant inlägg med många kommentaren.

Paul Ronge och Johan Ehrenberg debatterar i radions P1 om ”kampanjen mot Mona”.

Omdebatterat inlägg i Aftonbladet som kom från den här anonyme bloggaren.
Svenska Dagbladets redaktionschef reagerade på Aftonbladets publicering.

Publicistklubben debatterade den senaste tidens händelser. Rapport-veteranen försvarade nästan allt.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,