Röksignaler och tonalitet

Vi har alltid strävat efter att utveckla kommunikationsmetoderna.

Att jämföra sociala medier med röksignaler är kanske en överdrift. Telegrafen däremot, tycker jag man kan nämna.
Inte sällan klagas det på Twitter och att meddelandena är begränsade till 140 tecken. Jag har förvisso synpunkter, men inga allvarligare invändningar mot formatet. Det är som det är.
Att vi förkortar och förenklar är ju intet nytt. I vår iver att kommunicera har vi ständigt sökt nya vägar.
Vägar som nästan alltid lett framåt.

1976 kom boken ”Språkklyftan” ut. Jag läste den några år senare och minns att jag blev oerhört förvånad över de skillnader som fanns i språkförståelse. Det en person uppfattade på ett sätt, betydde något helt annorlunda för någon annan.
Innehållet överrumplade mig och jag fick tänka om. Den kom att förändra mitt skrivande.
Jag tror inte att språkskillnaderna i dag är mycket mindre.

Tekniken förändras, språket består.
Nya ord föds visserligen, andra tynar bort. Det är förmodligen både rätt och riktigt. Någon gång i våras stötte jag på glosan ”tonalitet” för första gången. Sedan dess har den dykt upp med allt tätare mellanrum.
Egentligen är det en term inom musiken, men har nu kommit att användas för att beskriva hur vi pratar med varandra på internet och genom de sociala medierna, för vilket tilltal vi använder.
Minns att det handlade bland annat om synpunkter på att SJ:s officiella twitter i vintras vid något tillfälle hade avslutats med familjära ”kram”. Fel tonalitet, var omdömet från kunniga Brit Stakston, expert på sociala medier.
Gott så. Jag håller med.

Jag är inte alls motståndare till språkutveckling. Tvärtom, jag tycker att det är bra.
På nätet samtalar vi olika beroende på om vi skickar e-post, befinner oss på Facebook, Twitter eller vad det kan vara. Vi delar in oss i grupper. Vi talar olika språk, unga och gamla, kvinnor och män, twittrare och facebookare.
Språket kan fungera som en vattendelare, det skiljer människor åt.
Mer vanligt är förmodligen att det för oss samman. I en tidningsartikel såg jag ledamoten av Svenska akademien, Sture Allén, kort konstatera att exempelvis twitterspråket för den grupp som finns där närmare varandra.
Det tror jag också.
Risken med att vi använder ett begränsande språk blir att det lätt håller andra utanför. Tröskeln blir för hög. I stället för att delta i samtalet ställer man sig vid sidan av och snappar upp det man kan. I värsta fall vänder man på klacken och avstår helt från att ens försöka samtala.
Det är inte lätt för den oinvigde att läsa sportsidorna i en tidning. Tvärt om kan de vara en bidragande faktor till att ett begynnande sportintresse vänds till ett lätt förakt på grund av terminologin.

På Facebook är det lite annorlunda jämfört med Twitter. Gruppen som deltar är större, bredare. Följdriktigt också språket. Det tror jag är ett av skälen till att fler söker sig dit och känner sig mer hemma i den miljön, jämfört med Twitter. Tonaliteten känns bekväm. Det blir lite mer vardagsrumskänsla. Naturligtvis finns det också andra skäl.
Militären och polisen har också sitt eget språk som ibland kan vara obegripligt för den oinvigde, Trafikverket likaså.
Det jag funderar på nu är ambitionen med de sociala medierna, den sociala webben. I min värld handlar det om att vi ska interagera, oavsett om vi är privatpersoner, företagare, journalister eller politiker.
Då gäller det att se upp så att inte språket blir en begränsande faktor.
Även om det är kul att umgås i grupp.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om sociala medier, twitter, facebook, brit stakston, språkklyftan