1

Ska BarentsObserver tystas?

BarentsObserver har funnits i tolv år.

BarentsObserver har funnits i tolv år.

Barentsregionen. För mig är det ganska vackert ord. Förmodligen beror det på alla de resor jag gjort i de fyra länder som ingår. På många sätt är det en unik del av världen.
Pressfrihet. Ännu ett viktigt ord, rentav vackert.
De två har förenats i BarentsObserver, den enda nättidning som på allvar bevakat regionen.
Men. Nu har ägarna, det norska Barentssekretariatet, obegripligt nog beslutat att inskränka den journalistiska friheten.
Och det går inte att bli annat än arg.

Formellt handlar det om att styrelsen beslutat att BarentsObserver inte ska följa den norska redaktörplakaten. Enligt nättidningens journalister innebär beslutet bland annat att de inte längre är självständiga med fullständig journalistisk frihet, plus att de exempelvis inte kommer att kunna åka till Ryssland på journalistvisum.
Nu kommer det från olika håll en massa välmotiverade och välformulerade invändningar mot beslutet.
Jag känner inte för att vara välformulerad.
Det är nämligen helt åt h-te.
Är vi tillbaka på 1950-talet eller vad är det frågan om?
För bara några veckor sedan träffade jag Thomas Nilsen i Uleåborg under en konferens med journalistorganisationen Barents Press. Han är chef på BarentsObserver och vi har känt varandra sedan i slutet av 1980-talet. Möjligen är han den enskilde journalist som kan och förstår det som händer i Barentsregionen bäst. Hans och hela tidningens trovärdighet är väldigt hög.
Och honom och hans kollegor på BarentsObserver väljer några politiker att sätta i ledband?
Så urbota dumt. Faktiskt helt obegripligt.
I Ryssland, ja. Men Norge?
Det är onekligen intressanta signaler politikerna i Barentsekretariatet väljer att sända över gränsen till Ryssland där pressfriheten idag är hårdare ansatt än på många år.
Det här är faktiskt helt obegripligt.

Thomas Nilsen är chef på BarentsObserver och protesterar mot beslutet.

Thomas Nilsen är chef på BarentsObserver och protesterar mot beslutet.

Pressfriheten är inte ytterst till för medierna eller för dess journalister. Jo, den är till för att de ska kunna verka fritt, men framförallt är den till för allmänheten. Eller för demokratin, om man så vill. För trovärdigheten. För den fria informationen.
Det är till och med så, att den är till för de beslutsfattare i Barentssekretariatet som nu sagt nej till att följa redaktörplakaten. För att de ska få så riktig och trovärdig information som möjligt.
Alltså har de egentligen skjutit sig själv i foten.

Jag kan bara hålla med tidningens journalister.

“In a time with a repressive press freedom environment in Russia, we find it deeply worrying that the political leaders of northern Norway want to limit BarentsObserver’s role as a provider of news and opinions that can be considered critical to crackdowns on democratic voices.”

Läs hela deras inlägg här.

Tyvärr har våra svenska medier sedan ganska många år mer eller mindre gett upp den löpande bevakningen av Barentsregionen. Därför har BarentsObserver, som publiceras på både engelska och ryska, aldrig varit än viktigare.

UPPDATERAT:
Under fredagen ställde det norska utrikesdepartementet sig bakom att BarentsObserver ska vara så oberoende som möjligt och att redaktörplakaten bör följas. De politiska representanter från de tre nordligaste fylkena i Norge som sitter med i Baretssekretariatets styrelse och som fattat det kritiserade beslutet behöver nog fundera ett varv till.
Läs mer om UD:s ställningstagande.

  • Bernt Viklund

    En utmärkt bakgrund och analys av Gert Frost!
    Barents Observer är en säker och trovärdig referenskälla genom det ständigt pågående rapporterandet av vad som publiceras i medierna från alla hörn av Europas nordligaste region. Det skickliga urvalet OCH egna rapporterandet är utan någon som helst konkurrens den viktigaste kunkapskällan om livet i norr för både en bred publik som internationella medier!
    Att så begränsa ett av de mest uppmärksammade och vällyckade projekten i Barentsregionen är ett helt obegripligt politiskt beslut!