5

Snille utan smak?

Peter Englund såg sliten ut. Den mörka kavajen tycktes sjaskig. Skäggstubben hade fått växa till sig under ett par dagar och han berättade att det varit tequilafest föregående kväll. Eller var det rom?
Vi träffades över en kopp kaffe på centralstationen i Stockholm och språkade under någon timme. Förmodligen blev det den sämsta intervju jag någonsin gjort. Englund var trevlig, men oengagerad. Jag själv var dåligt förberedd och det bokprojekt som jag höll på med åt en uppdragsgivare var illa tänkt redan från början.
Mycket välförtjänt rann det senare också ut i sanden.

Det var och förblir förmodligen mitt enda möte med honom. På något vis tyckte jag att den mörkklädde Englund såg ut som en karikatyr över den kulturelit som han tillhörde; hyllad både som historiker och författare. Min respekt för honom var enorm vilket förmodligen också märktes på mitt sätt att ställa frågor. Hukande.
Efteråt tog han tåget till Uppsala, jag bussen till Arlanda.
Några år senare blev Englund självvald gisslan hos svenska akademien som dess ständige sekreterare. Minns att jag tyckte det var lite sorgligt.
Ändå har jag hans blogg ”att vara ständig” under uppsikt. Igår hittade jag följande lilla textsnutt:

Kanske inte det smartaste som kommit från Englunds penna?

Roligt minsann. Han är ju vass fortfarande den där Englund, tänkte jag.
Jag tillhör dem som aldrig läst någon av Björn Ranelids böcker, men ändå lyckats skaffa mig förutfattade meningar om honom både som författare och människa eftersom han likt en Duracell-kanin springer runt i mediebruset och pockar på uppmärksamhet. Det är svårt att värja sig. Karln engagerar.
Med leendet kvar på läpparna skickade jag, precis som en del andra, genast ut följande tweet till mina följare på Twitter. Den spreds snabbt vidare.

Jag var kanske lite snabb med att sprida det vidare?

Lite senare blev jag uppmärksammad på en krönika i Expressen som under rubriken ”En tioårig mobbare i högtidsdräkt” innehöll lite andra tongångar, tankar. Egentligen kunde jag bara hålla med.
Inlägget var inte värdigt.
Någon kommenterade senare på Facebook att han har en ”maktposition i kultursverige och borde vara varsam med orden”.
Idag ser jag att debatten, som ytligt sett tycks ha sina rötter i Ranelids medverkan i Let’s Dance, fortsätter. Tja, varför inte? Eller? Så barnsligt. Ranelid som i protest ska lämna tillbaka ett par priser som han fått till Svenska akademien, säger enligt Aftonbladet så här:
”Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han (Englund) får äta upp det här. Han kommer få låg matbudget.”

Ranelid bjöd upp svenska akademiens ledamöter till dans. Peter Englund nappade direkt, men i stället för styra stegen mot dansgolvet lät han pennan ta sig en svängom.
Och den ständige sekreteraren skickar ett mejl till Svenska Dagbladet:
”Det här är inte första gången Ranelid bär sig åt som en typisk skolgårdsbuse, som drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som sedan piper i högan sky när han själv åker på en vinge.”
Mer Ranelid ur Aftonbladet:
”I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.”
Den ständige sekreteraren avböjer klokt nog ytterligare kommentarer, tills vidare.
Huga, huga, sommarstuga.
I en av kommentarerna till Englunds bloggpost skriver Linda:
”Fullkomligt älskar detta munhuggeri som uppstått! Får bilder från svensk pilsnerfilm där två snubbar i keps måttar slag mot varann! Och för mig är det endast Englund som kommer gå ur striden med värdigheten i behåll!”
Kul och för antagonisterna Englund/Ranelid välförtjänt jämförelse med pilsnerfilmens värld, tycker jag. Däremot är det väl tveksamt om det finns några vinnare i denna typ av ”strider”.
Det skulle väl i så fall vara kvällstidningarna, som får sälja lösnummer på lösnummer genom att underblåsa och hålla liv i eländet.
Möjligen också Let’s dance i TV4.

Ranelid bjöd upp svenska akademiens ledamöter till dans. Peter Englund nappade direkt, men i stället för styra stegen mot dansgolvet lät han pennan ta sig en svängom.
Dans som dans.
Om än i en sandlåda.

Många bloggare har tagit upp frågan: Calle Rockbäck, Alex Schulman, Helena Palena, Scratches And Dust, Pekasten, Subjektiv, Tokmoderaten, Viktor, 200 steg till, Kulturbloggen.

  • http://parnassen.wordpress.com

    Tänk att du var hukande i mötet med Englund. Sorgligt. När jag mötte Lars Norén hukade jag inte. Jag bara stegade fram.

    • Det är lätt att ha onödigt stor respekt för folk. Tyvärr. Vi är många som fått det med modersmjölken sedan generationer tillbaka. Förr hukade man för provinsialläkaren och prästen i byn. Nu hukar folk för Zlatan och dyrkar nyfödda idoler på TV. Inte bra, inget av det.

  • Helt klart något som griper tag i oss. Först kan man reagera som Johannes Forsberg i Expressen eller se det komiska i situationen. När sedan det hela blir diskuterat utifrån de berörda personernas egenheter och roller, står det klart att det även i den här dansen krävs insatser från bägge håll, som vi i publiken tolkar utifrån var vi själva står när det gäller människor som triggar igång våra sämsta sidor. Kan tycka att den som sig i leken ger, den får leken tåla, men inser att det är den, som vi förväntar oss ska ha hand om förståndet, som måste visa det på ett mera moget sätt än vad Englund klarade av. Ranelid har rätt att få vara som han är, även om han inte skulle vara en så storslagen författare i andras ögon som sina egna. Som exempel på en fight mellan olika personligheter i olika maktpositioner tycker jag att den här dansen i sandlådan är intressant.

    • Vilken härlig formulering, Gun!
      ”Ranelid har rätt att få vara som han är, även om han inte skulle vara en så storslagen författare i andras ögon som sina egna.”
      Så är det ju. Och visst kan jag hålla med om att det finns andra ”strider” som är mer ointressanta än denna. Som du kanske märker har jag inte tagit ställning särskilt hårt för någon av sidorna.
      Jag är mest förvånad över nivån.
      Framförallt tycker jag att Englund kunde sköta det snyggare. Men det är klart – han kanske vill sitta under kristallkronorna och känna sig som en rebell några dagar.

  • Pingback: Hellre en dansman som besjunger livet än Karl XII-studier i marschtakt | Nemokrati()