Stornorrland, medier och ugglor i mossen

Att tänka ett steg längre är alltid svårt. Enklare är att skrika högst utifrån någon slags nuläge. Vi behöver ett Stornorrland NU!
Den som trevar och tvivlar, kanske rentav säger nej, beskrivs ofta av suckande av sina meningsmotståndare som en bakåtsträvare.
Om någon ens lyssnar på dem.

Själv har jag alltför lite kunskap för att ta ställning till frågan om en ny regionindelning. Alltså är jag varken för eller emot, just nu. Däremot hävdar jag bestämt att den handlar om mer än just detta. Så många andra saker i samhället påverkas.
Jag ska koncentrera mig till mediedelen.

Alltså: Hur påverkas medierna och journalistiken av en ny regionindelning där regionparlamentet hamnar i Sundsvall eller Umeå?

Svar är ju svåra att ge, men däremot är det fullt rimligt att ställa några frågor redan nu med tanke på att maktens centrum kommer att flyttas. Söderut utifrån ett norrbottniskt perspektiv. Vi har ju också sett de senaste decenniernas mediecentralisering såväl nationellt som regionalt. Och hur de traditionella mediehusen kämpar med sin ekonomi. Rikstidningarna håller sig innanför tullarna, regionala medier i hela landet fortsätter att koncentrera sig till sina utgivningsorter och de kommuner/områden där annonsmarknaden är som starkast. Jag vågar till och med påstå att de svagaste överges, inte bara av ICA-butiker och post, utan också på många sätt av tidningar, radio och TV.

Hur påverkas journalistiken   om det skapas ett Stornorrland?

Hur påverkas journalistiken om det skapas ett Stornorrland?

Hypotetiskt påstår jag alltså att regionparlamentet i ett framtida Stornorrland hamnar i Sundsvall.

Hur påverkar det SVT och Sveriges Radio? Kommer de att att koncentrera sin norrlandsbevakning dit på bekostnad av andra orter i norr?
Finns det en mediepolitisk beredskap och tankar kring det inför den här förändringen överhuvudtaget?
Kommer lokaltidningarna i norr, exempelvis NSD, Norrbottens-Kuriren och Norran att öppna redaktioner i Sundsvall? Eller kommer de att börja byta material med tidningar söderut? I så fall sitter det journalister i Medelpad som ska skriva om Norrbotten som inte känner de förhållande som finns längst upp i landet.
Kommer mediekoncernerna att börja slåss om att få kontroll i hela regionen och göra maktkoncentrationen av våra medier än större?
Kommer utvecklingen med fler informatörer inom myndigheter och företag att förstärktas ytterligare samtidigt som antalet journalister fortsätter att bli färre?
Kommer fler redaktioner att tvingas stänga?
Får vi ett ”Norrlandsblad” om 10 år som ska täcka hela StorNorrland?
Och så vidare . . .

Eller så påverkar det inte alls?
Perspektiven är ju framförallt två: demokratiska/publicistiska och ekonomiska.
Ur ett ekonomiskt perspektiv råder det knappast någon tvekan om hur medierna kommer att agera. De kommer att verka på de marknader där de har möjlighet att tjäna pengar och överleva. Då blir frågan var de marknaderna kommer att finnas på sikt?
Det demokratiska perspektivet är en annan femma. I mina mörkaste stunder kan jag tänka att medierna redan övergett det, men naturligtvis är det inte helt sant. Däremot råder det ingen som helst tvekan om att det finns många vita fläckar i landet som inte har någon journalistisk bevakning värd namnet just nu. Något som också den statliga Medieutredningen pekade på i sitt delbetänkande Medieborgarna och medierna som kom i november 2015.

Som sagt, jag vet inte vad jag tycker i sakfrågan. Däremot vore det befriande om någon enda av dem som högljutt pläderar för en ny regionindelning kunde uttrycka åtminstone något litet tvivel vid något enstaka tillfälle. Inte minst när de gäller demokratifrågorna. Det handlar alltså inte bara om ett sjukhus hit eller dit. Just nu framstår debatten mest som en tuppfäktning mellan företrädare för landsting och länsstyrelser.

Mycket påverkas alltså av en ny regionindelning. Det kan till exempel också gälla de ideella patientorganisationerna. Många av dem har sin organisation uppbyggd utifrån ett perspektiv med 21 län. De kommer självklart också att tvingas göra om sin verksamhet om sjukvårdens organisation förändras och att överblicka vilka konsekvenser det kommer att skapa är svårt. Blir till exempel lättare eller svårare för dem att engagera människor i sin verksamhet när besluten fattas längre bort? Så här kan man fortsätta på område efter område och från min kontorsstol är än så länge frågorna betydligt fler än svaren.
Därför blir det väldigt, väldigt konstigt när vissa låter så oresonligt säkra på sin sak, både förespråkare och motståndare. Och ur ett kommunikationsperspektiv är det inte heller särskilt smart. Det får nämligen ganska många att ana ugglor i mossen och sådant vinner inga röster.