Till den journalistiska bildens försvar

In Media och journalistik, Sociala medier by Gert Frost0 Comments

Fotografer

Rimligen är det arbetsledningarnas fel att de själva kommit fram till att fotograferna inte längre behövs.

Idag kom som väntat det definitiva beskedet om att fotograferna på NSD och Norrbottens-Kuriren sparkas. Fotoavdelningarna läggs ner.
Det är sorgligt.
Det fick mig att fundera på vad begrepp som kontinuitet och tradition har någon plats i dagens medielandskap.
Det verkar nästan inte så.

Kontinuitet kan ju innebära flera saker. De flesta tolkar det kanske främst som en viktig kunskapsöverföring mellan människor. På arbetsplatser, i föreningar och organisationer. Det förutsätter då naturligtvis att kontinuiteten bär positiva och konstruktiva förtecken.
Det är inte alltid fallet.
Vi har alla hört uttrycket ”det sitter i väggarna” och när sådant sägs är det sällan i särskilt positiva ordalag.
Själv gillar jag glosan kontinuitet.
Den strävar både framåt och bakåt.
I och för sig kan kontinuiteten vara kontaminerad på olika sätt, men i den bästa av världar fungerar den som ett sammanhållande kitt. Den stärker något som annars riskerar att falla sönder.
Det är inte fel att säga att fotografer väldigt ofta fungerat som just detta kitt i tidningsvärlden.
De känner ”alla”, både medarbetare och personer som ska intervjuas ute på fältet. Inte sällan fungerar de därför som dörröppnare för sina skrivande kollegor i olika sammanhang.

Jag har tidigare under rubriken ”En journalistisk kapitulation” beskrivit hur jag ser på det faktum att fotograferna sparkas. Ingenting jag har hört från i detta fall tidningsledningarna på NSD och Kuriren har fått mig att ändra uppfattning.

IMG_1929

Instagram är för unga kanske den allra viktigaste plattformen. Sökte NSD:s konto där och hittade bara det här. Förhoppningsvis sökte jag dåligt, men jag tror inte det. Det senaste inlägget för 31 veckor sedan. Då kanske det inte är så konstigt att det bara är 42 följare.

Men tradition då?
Då blir det svårare för mig. Begreppet känns lite dammigt i det medielandskap vi rör oss just nu.
Vi måste fortsätta att anpassa oss till det nya, hitta sätt att arbeta och mediehusen behöver hitta fungerande affärsmodeller.
Där har journalister, fotografer och redaktionsledningar anledning till självrannsakan. När jag deltog i Medieutredningens samråd i våras var just redaktionernas utbildningsbehov när det gäller digitalisering och sociala medier en av de punkter som lyftes fram av deltagarna.
Och där tror jag att många redaktionsledningar i hela landet gjort och fortfarande gör ett grundläggande fel, nämligen att de rekryterar ny personal väldigt ”traditionellt”. Förklaringen är sannolikt enkel: de kan eller förmår inte så mycket annat själva eftersom många är uppvuxna med och har länge arbetat i det som lite vanvördigt ibland kallas ”gammelmedia”.
Nya kompetenser behövs.
Kreatörer måste in. Energi.
Det går liksom inte att driva en webb-TV-kanal med tafflig teknik och utan fantasi. Att göra ungefär samma sak som TV-bolagen gjort i många år, fast sämre, är ingen lösning.
Till exempel.
Kanske krävs ett generationsbyte på många ledningsstolar runtom i landet?
Definitivt krävs mer mod av redaktionsledningarna. Mod att anställa människor med kunskaper som de inte ens har själva. Människor som vågar utmana konventioner och gamla invalda mönster på allvar.

För att återgå till frågan om fotograferna. Den journalistiska bilden är minst lika viktig som någonsin tidigare. Det har vi sett flera exempel på under senare tid, inte minst i samband med flyktingkatastrofen. Både stillbild och rörlig bild är extremt viktiga. Tänk bara Instagram, YouTube och Flickr. I ett medielandskap där allt går extremt snabbt och många pockar på vår uppmärksamhet blir de som snabb kan nagla fast något på näthinnan i många fall vinnare. Då är bilden oöverträffad.

Fotograferna ja . . .
Hur många gånger har de under åren tillåtits att göra sina egna bildberättelser i stället för att bara få illustrera skribenternas texter? Och då menar jag inte en eller ett par gånger om året.
Har de fått tid att bygga något bra på Flickr eller Instagram och skapa intresse runt sina bilder och i förlängningen sina respektive tidningar?
Har de fått tid att använda, kanske bygga bildbanker på nätet, för att visa tidningarnas många fantastiska bilder?
Har de fått publicera sina bilder på olika sajter för att skapa intresse runt i det här fallet norrbottenstidningarna?
Har de fått prova att använda CC-licens på hela eller delar av bildmaterialet?

Det finns åtskilligt med saker att testa.
Ibland misslyckas. Javisst. Och?
Då får man börja om och testa något annat. Konstigare än så är det inte.
Om svaret på frågorna ovan är typ ”nej, det har vi inte försökt med” så är det rimligtvis uteslutande arbetsledningens fel att just arbetsledningen kommit fram till att fotograferna inte behövs.
Att ge upp utan att försöka, tja, det borde faktiskt inte ens vara ett alternativ.