Twitter och tålamodet

Idag har jag funderat över Twitter. Den blixtsnabba microbloggen som det talas om i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inte minst som ett revolutionerande arbetsredskap för bland annat journalister.
Mycket med Twitter är faktiskt bra, men långtifrån allt.
För någon dag sedan fick jag syn på en bloggpost, skriven av Magnus Bråth, expert på sökmotoroptimering, boende i Costa Rica. Han säger sig ha nått en gräns på Twitter, med sina 897 followers och de 872 personer som han själv valt att följa.
Han kallar det själv en ”brytpunkt” och resonerar dels kring den dialog som förs via Twitter, dels kring hur man ska hantera att antalet followers, följare, ständigt ökar.
Det är en intressant frågeställning han tar upp och han har fått en del kloka kommentarer, väl värda att läsa. Den finns här.
Själv har jag hittills bara trevat mig fram på twitter, egentligen utan större framgång. Idag gav jag uttryck för min frustration över uteblivna reaktioner och fick svar av Sofia ”mymlan” Mirjamsdotter.
”Tålamod, min vän!”, svarade hon.
Konstigt det där. Jag har hört det från olika håll vid upprepade tillfällen. Man måste ta plats, lägga ner oändligt med tid och så vidare.
Det blir nästan ogörligt. I alla fall för mig.

”På Twitter svarar man och hjälper varandra.”, har det sagt mig.
Jag tycker inte att det är helt sant. Svaren kommer långtifrån alltid. Jag tycker mig också se en hel del konkurrens och inte så lite tuppfäktande. Det är definitivt konkurrens om utrymme och uppmärksamhet. Den som säger något annat pratar i nattmössan.
För en del blir Twitter som en scen som de kliver upp på varje morgon.
De kan ha flera tusen personer som följer dem och man får veta när, var och vad de äter. Hur de förflyttar sig geografiskt, plus blogginlägg och mycket annat. Det länkas fram och tillbaka till mängder av sidor, till andra sociala medier som Flickr, Bambuser, YouTube, foursquare och så vidare.
Exempelvis har journalisten Steffo Törnguist 3495 personer som följer det han skriver, men har själv valt att vara intresserad av endast 48 personer. När jag skrivit klart detta ska jag klicka ”unfollow” på honom.
Men hej och hå!

Hittills har jag valt att följa 114 personer, 54 följer det jag skriver. Så här långt har det blivit lite drygt 300 tweets (texter begränsade till 140 tecken) från mig, vilket gör mig till en ynklig liten myra i sammanhanget. Till exempel har Mymlan formulerat 24331 tweets, Magnus Bråth 2502.
Förstå hur mycket tid det ska ta.

I en recension av Paul Ronges bok ”Sociala Medier” skrev jag om centerpartisten Fredrik Federley som betraktas som en rasande skicklig twittrare. Jag dristade mig också till att skriva att det mesta var privat bludder från hans vardag, om ostbågar, morahästar och annat.
Men skicklig är han, på att sälja sitt varumärke som politiker.
13165 tweets från hans tangentbord i skrivande stund.
Jag fick mothugg av Paul Ronge i hans blogg där han på ett generöst sätt recenserade min recension:
”Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat.”
Sorry, där måste jag säga emot Ronge, igen.
Jag tror inte alls att Federley visar allt. Han är en strateg. En klok karl som gör det mesta rätt i de sociala medierna.
Det är lite naivt att tro att han är helt ”wysiwyg”.

Redan nu upplever jag mitt relativt sett lilla twitterflöde som ibland nästintill obegripligt.
Jag har ställt frågan tidigare, utan att få svar; därför ställer jag den igen:
Vad händer om alla Sveriges riksdagsmän, kommun- och landstingspolitiker gjorde samma sak med samma intensitet som Federley? Eller som Gudrun Schyman, den kanske bästa jag sett hittills.
Det går inte att föra ett rimligt, nyanserat samtal med tusentals personer samtidigt.

Ändå. Jag kommer att fortsätta använda Twitter, på mitt sätt.
Framförallt eftersom det går att hitta snabba nyheter, intressanta länkar och annat den vägen. Det är ohyggligt mycket kloka och kunniga människor som använder sig av Twitter som redskap.
Det materialet har jag hittills i huvudsak hittat genom den sökfunktion som finns där man kan samla alla Tweets på ett visst tema i ett och samma flöde. Ta en titt i den Twitter-widget (ruta) som är längst upp till höger på den här sidan. Så kan det se ut.

Till stor del är det mediefolk, politiker och internetnördar som rör sig på Twitter. En elit med en stor grupp följare, om man så vill. Det påstår i alla fall jag, väl medveten om att jag kanske sticker ut hakan lite väl långt.
Fortfarande är det en mycket liten del av svenskarna som valt att ta steget. De nöjer sig med Facebook.

Min gissning är att en utveckling av Twitter inte är särskilt långt borta. Det är helt enkelt för stökigt och begränsat för att fungera riktigt bra.
Tror jag.
Någon annan plattform kommer förmodligen att utmana på allvar.
En sak som vi kan vara helt säkra på är att det kommer nytt, hela tiden.

Förmodligen kommer jag aldrig att ha den tid och det tålamod, som Mymlan antydde, som krävs för att bli ”en i gänget” på twitter.
De flesta har inte så mycket tid till övers, utan måste i stället springa sin dagliga runda, klippa gräset, gå på föräldramöte eller dammsuga sovrummet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om twitter, sociala medier, paul ronge, fredrik federley, steffo törnquist

Kanske gillar du också detta:

1. Mobil och Twitter
2. Twitter, bara en pusselbit
3. Folkvett och innehåll behövs fortfarande

Tagged as: bambuser, Magnus Bråth, mymlan, Paul Ronge, steffo törnquist, twitter, youtube