Twitter och tålamodet

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost16 Comments

Idag har jag funderat över Twitter. Den blixtsnabba microbloggen som det talas om i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inte minst som ett revolutionerande arbetsredskap för bland annat journalister.
Mycket med Twitter är faktiskt bra, men långtifrån allt.
För någon dag sedan fick jag syn på en bloggpost, skriven av Magnus Bråth, expert på sökmotoroptimering, boende i Costa Rica. Han säger sig ha nått en gräns på Twitter, med sina 897 followers och de 872 personer som han själv valt att följa.
Han kallar det själv en ”brytpunkt” och resonerar dels kring den dialog som förs via Twitter, dels kring hur man ska hantera att antalet followers, följare, ständigt ökar.
Det är en intressant frågeställning han tar upp och han har fått en del kloka kommentarer, väl värda att läsa. Den finns här.
Själv har jag hittills bara trevat mig fram på twitter, egentligen utan större framgång. Idag gav jag uttryck för min frustration över uteblivna reaktioner och fick svar av Sofia ”mymlan” Mirjamsdotter.
”Tålamod, min vän!”, svarade hon.
Konstigt det där. Jag har hört det från olika håll vid upprepade tillfällen. Man måste ta plats, lägga ner oändligt med tid och så vidare.
Det blir nästan ogörligt. I alla fall för mig.

”På Twitter svarar man och hjälper varandra.”, har det sagt mig.
Jag tycker inte att det är helt sant. Svaren kommer långtifrån alltid. Jag tycker mig också se en hel del konkurrens och inte så lite tuppfäktande. Det är definitivt konkurrens om utrymme och uppmärksamhet. Den som säger något annat pratar i nattmössan.
För en del blir Twitter som en scen som de kliver upp på varje morgon.
De kan ha flera tusen personer som följer dem och man får veta när, var och vad de äter. Hur de förflyttar sig geografiskt, plus blogginlägg och mycket annat. Det länkas fram och tillbaka till mängder av sidor, till andra sociala medier som Flickr, Bambuser, YouTube, foursquare och så vidare.
Exempelvis har journalisten Steffo Törnguist 3495 personer som följer det han skriver, men har själv valt att vara intresserad av endast 48 personer. När jag skrivit klart detta ska jag klicka ”unfollow” på honom.
Men hej och hå!

Hittills har jag valt att följa 114 personer, 54 följer det jag skriver. Så här långt har det blivit lite drygt 300 tweets (texter begränsade till 140 tecken) från mig, vilket gör mig till en ynklig liten myra i sammanhanget. Till exempel har Mymlan formulerat 24331 tweets, Magnus Bråth 2502.
Förstå hur mycket tid det ska ta.

En elit med en stor grupp följare, om man så vill. Det påstår i alla fall jag, väl medveten om att jag kanske sticker ut hakan lite väl långt.
I en recension av Paul Ronges bok ”Sociala Medier” skrev jag om centerpartisten Fredrik Federley som betraktas som en rasande skicklig twittrare. Jag dristade mig också till att skriva att det mesta var privat bludder från hans vardag, om ostbågar, morahästar och annat.
Men skicklig är han, på att sälja sitt varumärke som politiker.
13165 tweets från hans tangentbord i skrivande stund.
Jag fick mothugg av Paul Ronge i hans blogg där han på ett generöst sätt recenserade min recension:
”Där håller jag inte med. Federley är wysiwyg (what you see is what you get) och i den meningen en ny sorts politiker jag vill se mer av. En som inte är en högtravande officiell person för att sedan i privat lönndom förvandlas till något helt annat.”
Sorry, där måste jag säga emot Ronge, igen.
Jag tror inte alls att Federley visar allt. Han är en strateg. En klok karl som gör det mesta rätt i de sociala medierna.
Det är lite naivt att tro att han är helt ”wysiwyg”.

Redan nu upplever jag mitt relativt sett lilla twitterflöde som ibland nästintill obegripligt.
Jag har ställt frågan tidigare, utan att få svar; därför ställer jag den igen:
Vad händer om alla Sveriges riksdagsmän, kommun- och landstingspolitiker gjorde samma sak med samma intensitet som Federley? Eller som Gudrun Schyman, den kanske bästa jag sett hittills.
Det går inte att föra ett rimligt, nyanserat samtal med tusentals personer samtidigt.

Ändå. Jag kommer att fortsätta använda Twitter, på mitt sätt.
Framförallt eftersom det går att hitta snabba nyheter, intressanta länkar och annat den vägen. Det är ohyggligt mycket kloka och kunniga människor som använder sig av Twitter som redskap.
Det materialet har jag hittills i huvudsak hittat genom den sökfunktion som finns där man kan samla alla Tweets på ett visst tema i ett och samma flöde. Ta en titt i den Twitter-widget (ruta) som är längst upp till höger på den här sidan. Så kan det se ut.

Till stor del är det mediefolk, politiker och internetnördar som rör sig på Twitter. En elit med en stor grupp följare, om man så vill. Det påstår i alla fall jag, väl medveten om att jag kanske sticker ut hakan lite väl långt.
Fortfarande är det en mycket liten del av svenskarna som valt att ta steget. De nöjer sig med Facebook.

Min gissning är att en utveckling av Twitter inte är särskilt långt borta. Det är helt enkelt för stökigt och begränsat för att fungera riktigt bra.
Tror jag.
Någon annan plattform kommer förmodligen att utmana på allvar.
En sak som vi kan vara helt säkra på är att det kommer nytt, hela tiden.

Förmodligen kommer jag aldrig att ha den tid och det tålamod, som Mymlan antydde, som krävs för att bli ”en i gänget” på twitter.
De flesta har inte så mycket tid till övers, utan måste i stället springa sin dagliga runda, klippa gräset, gå på föräldramöte eller dammsuga sovrummet.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

  • Pingback: Spinns Smurftips — Doktor Spinn()

  • Pingback: Idag, onsdag 100825 | Sven Wennerström()

  • Anonym

    Tricket är
    A) rätt verktyg. Jag använder Tweetdeck + growl på macen. Growl skickar upp nay tweets I ögonvrån Medan du gör annat. Du reagerar på det som fångar ditt intresse. Echofon på telefonen notifierar dig om direktmeddelanden och däremellan kan du läsa på tid över, dvs på bussen, på sövande föräldramöten, osv.

    B) följ rätt människor, dvs de som delar dina intressen och som engagerar sig och svarar.

    C) automatpublicera sådant som är intrerssant för dina följare, t ex Dina blogginlägg, intressant artiklar från ditto Google Reader-flöde (om du har ett sånt)

    Då spar du tid och maximerar nyttan!

  • Pingback: jardenberg kommenterar – 26 Aug, 2010 — jardenberg unedited()

  • Paul Ronge

    Gert, jag menar naturligtvis inte att Federley är helt ”wysiwyg” – det vill säga att han visar ALLT. Han väljer förstås för att ge sina följare den bild av Federley som stämmer med hur han vill positionera sitt varumärke.
    Men han visar MER, mycket mer än det stora flertalet politiker, vem han är som människa och inte bara i den politiska rollen, via sociala medier.
    På din fråga: Jag ser inget problem med om alla politiker skulle ge sig in i sociala medier. Du väljer ju fortfarande vilka du vill följa, lyssna på och vara intresserad av. Även vid mingelpartyn med 1000-tals personer formar ju människor klungor på kanske 3-5 personer där de samtalar en stund och sedan går vidare till nästa lilla grupp. Kan inte det liknas vid samtalen på Twitter?
    Jag upplever inte att Twitter tar mycket tid, snarare ger det impulser och ny energi. Men jag har all respekt för att du måste hitta ditt sätt, eller helt enkelt strunta i det om Twitter inte är din grej.

  • Rudolf

    Jag är markandsförare och för mig är såklar många följeslagare viktigt. Men det går inte att vara aktiv med alla. Jag har fler, fler än Magnus.

    För mig är hashtaggar viktiga. Jag följer flera stycke och är mycket aktiv i dem. Jag läser allt i dessa hashtaggar, även från personer som jag inte känner eller följer. Jag twittrar också mkt kring samma ämnen.

    Så använder jag twitter, det blir mkt enklare så, mkt mindre, mkt mer överskådligt och jag vet att varje gång jag loggar in finns det itnressanta saker och människor som väntar på mig.

    mina 25 öre!

  • Det här med ”tid till övers” är ju inte något som specifikt handlar om Twitter. Det är ju samma sak med Facebook, dn.se, Flickr eller ett obskyrt forum om modelljärnvägar i skala N. Kort sagt; du avgör ju själv vad du vill eller måste lägga tid på. Och så har det ju alltid varit, men med webben (och i synnerhet med de sociala medierna) så har det skapats fler mötesplatser för (sär)intressen och dessa kan i vissa fall fungera som scener. När man står på scen, har man förhoppningsvis något att säga – något att komma med som tillför något för andra. Det är sannolikt oproportionerligt få statusuppdateringar om ”klippa gräset”.

  • en intressant vinkling på detta fenomen, och jag känner spontant att jag håller med dig. jag har kikat lite på twitter, jag tycker mest det är brus, men använder det själv sporadiskt, mest för att posta att jag bloggat. Men allting kan ju också bero på att du och jag inte lärt oss använda twitter på rätt sätt, vad vet jag?
    som svar till annikalidne så tycker jag det är sorgligt om du bryr dig så lite om dina barn att du sitter och kollar twitter på föräldramöten, att du säger att du då har tid över.

  • Du har säkert rätt; en del av förklaringen är förmodligen att vi inte utnyttjar twitters alla möjligheter. Jag har ändå läst, försökt att lära mig sociala medier på allvar under ett års tid.
    För mig blir då en av slutsatserna: det är för krångligt.
    Å andra sidan utnyttjar jag bara någon enstaka procent av möjligheterna i Microsoft Excel också. 🙂
    Det finns mycket att säga om detta.

  • Jag håller helt med i ditt resonemang.
    Däremot tycker jag det finns en problematik väl värd att diskutera, bland annat ur demokratiskt perspektiv.
    Det är viktigt att alla kan delta i en diskussion på någorlunda jämlika villkor.
    Sociala medier kan vara och är helt fantastiska, men det vore ett fatalt misstag att inte på allvar diskutera de problem som faktiskt finns eller kan uppstå.

  • Jag förstår att Twitter kan vara ett utmärkt redskap för dig, ur marknadsföringssynpunkt. Det ÄR en fantastisk plattform på många sätt.
    Det låter som om vi använder Twitter ungefär på samma sätt, du och jag.

  • Det här med att alla politiker skulle ge sig in samtidigt och twittra lika mycket som exempelvis Federley är intressant. Jag misstänker att i ett sådant läge skulle Twitters värde som marknadsföringskanal devalveras avsevärt. Att det fungerar så pass bra i dag för Federley, Schyman, Göran Hägglund och ett antal till beror, tror jag, till stor det på exklusiviteten. Eftersom de är relativt ensamma som politiska framgångsrika politiska twittrare bjuds de på utrymme lite varstans också i mer traditionella kanaler. Exempelvis finns Federley med i både din och Brit Stakstons bok.
    Och jag skriver om honom på min sida. 🙂
    Du upplever inte att twitter tar mycket tid?
    Hittills har du skrivit 7625 tweets.
    Vad vill du multiplicera med? Tio sekunder? En minut? 🙂

  • Själv använder jag Tweetdeck och tycker det fungerar helt okej. Plus en del andra redskap, naturligtvis.
    Att följa ”rätt människor” tror jag är en av nycklarna.
    På bussen fungerar det inte. Jag brukar somna efter ett par minuter. 🙂

  • Pingback: En tveksam twittrares bekännelse | Boströms Blogg()

  • Paul Ronge

    Visst, jag har skrivit 7625 tweets under några år och låt oss sätta dessa på en genomsnittstid av 30 sekunder. Men -hur mycket tid har jag under samma period ägnat åt att andas, åt att jogga, åt att älska, åt att fundera, åt att sova?
    Det viktiga i det jag skriver är att ”JAG upplever inte att Twitter TAR mycket tid, snarare GER det impulser och energi”.
    Däremot får jag allt svårare att samla mig kring att skriva bra och meningsfulla blogginlägg, vilket du verkar ha så avundsvärt lätt för att med språklig elegans och oantastlig logik göra.
    Jag skulle vilja ha din förmåga att blogga längre essäer, men vet att jag mycket lätt formulerar mig på 140 tecken. Är då inte min upplevelse av hur mycket tid Twitter tar (och ger) viktigare än en matematisk formel om 7625×30?
    I all vänlighet och med önskan om en god helg!
    /Paul

  • Tro det eller ej, men jag är övertygad om att du har rätt. För många är det nog så, att Twitter ger energikickar, idéer och inspiration. Det har jag också känt av. 🙂
    Det där med skrivandet väcker mitt intresse. Under de år jag exempelvis arbetade på TT tyckte jag mig förlora förmågan att skriva längre texter. Till och med tänka ”långa tankar”. Det snabba flödet påverkade mig negativt.
    Jag säger inte att det är så, men det KAN ju vara så att tempot, det nästintill ursinnigt snabba flödet med tweets, nyheter och länkar på nätet har samma effekt på dig och ditt skrivande? (Vilket för övrigt fungerar alldeles förträffligt. För bara ett par månader sedan släppte du dessutom en utmärkt bok – på papper. Remember?) 🙂
    Trevlig helg!