Twitter och vänskapen

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost10 Comments

Det är något med mikrobloggen Twitter som triggar igång mig. En fascinerande vrede, en glädjefylld frustration. Ungefär så.
Men där finns också ett kamaraderi på ganska hög nivå.
I veckan har jag funderat över vilka mekanismer som styr användarna, medvetna och omedvetna.

Twitter är som en blandning av ett digitalt barhäng, en barnsligt fnittrande upptäckarglädje, politiskt kampanjande och en aldrig sinande ström av digitala kunskaper, allt samtidigt. Ett gigantiskt smörgårdsbord där jag kan ta lite av varje. Smaka.
Där finns ryggdunkningar och elaka knivstick.
Det går snabbare och jargongen är betydligt tuffare än exempelvis på Facebook.
Men riktiga vänner? Nja, för det behövs fortfarande den analoga världen.
Jag vet att en del känner sig ”utanför” på Twitter. Många ”etablerade användare” är välkomnande när någon ny dyker upp, men alltför många bjuder med armbågen.

För den oinvigde blir detta naturligtvis obegripligt. Men i huvudsak är det så att det pratas, det läggs ut länkar och det diskuteras olika frågor i det dagliga nyhetsflödet. Alltifrån schlagerfestivaler, naturkatastrofer, olika digitala lösningar, politik och mycket annat.

Till Syvende och sist?
Jo, att det viktigaste med Twitter faktiskt är att man känner sina kontakter, också utanför den digitala arenan.
Den nyckel som de flesta twittrare vill åt är att bli ”retweetad” (RT) av andra. För egen del blir jag glad de få gånger någon skickar en RT någon av mina ”tweets” som refererar till något av mina blogginlägg. I praktiken innebär det att han eller hon sprider vidare till alla sina vänner (followers), vilket i slutändan leder till fler besökare på min blogg. Kanske också till att fler vill bli mina vänner på Twitter.
Enkelt, eller hur?
Väldigt bra, dessutom.

Att jag måste brottas med min egen besvikelse när ingen gör en RT är ju mitt problem. Så är det ofta, trots att jag kanske skrivit något som jag anser vara väldigt viktigt. Samtidigt studsar det mängder med klacksparkar, roliga you-tube-katter, knasiga verbala utfall och annat mellan twitterväggarna.

  • I sfären av politiker är det ganska självklart att de hjälper varandra för att sprida sina budskap. Det behöver egentligen inte kommenteras, däremot tycker jag mig ha sett att olika partier håller sig i huvudsak till de egna partikamraterna. Sällan hjälper de en meningsmotståndare, vilket ju också kan tyckas självklart. Det blir för mig en bekräftelse på att den sociala webben alltför ofta används som megafon för den egna politiken i stället för en arena för konstruktiva, framåtsträvande samtal. Det här är i huvudsak människor som känner varandra, inte bara digitalt.
  • I den stora gruppen ”experter på den sociala webben” hjälper man varandra. Skickar ”kärlek” till varandra och trycker på RT-knappen så den nästintill är rödglödgad. Ofta tror jag det görs egentligen utan större eftertanke. ”Klart jag ska hjälpa kompisen”. Den här gruppen känner också varandra i väldigt hög utsträckning IRL (in real life), AFK (away from keyboard) eller vad de nu vill kalla det.
  • Estradörer finns också, hel och halvkändisar som egentligen bara vill visa upp sig. Då förvandlas Twitter till en gammeldags fanclub, där estradören inte vill lyssna på någon medan tusentals är beredda av att ta åt sig av hans eller hennes åsikter/pladder/nyheter. Ibland får estradörerna någon RT, oftast när de kläcker ur sig något spetsfundigt eller klämkäckt. För egen del har jag efter några tester valt att inte alls följa den gruppen.
  • Sedan finns det en stor grupp i vilken jag ingår. Bloggare och skribenter som egentligen inte hör hemma någonstans. I alla fall inte i någon av de dominerande grupperna på Twitter. Jag törs nog påstå att vi blir lite styvmoderligt behandlade. Sannolikt försvinner relativt fåtaliga tweets i mängden i de flöden som många har med flera tusen kontakter. Det finns ett antal knep att ta till, men det gör inte så stor skillnad. Jag har försökt, testat lite varaianter.
  • Jag ingår ju också i gruppen journalister/PR-folk. Just denna grupp uppfattar jag som den mest hjälpsamma och konstruktiva. Samtalet är dock i väldigt hög utsträckning koncentrerat till storstäderna och de största medierna. För många är Twitter ett ofta väldigt effektivt arbetsredskap. Också i denna grupp, framförallt i storstäderna, är det väldigt många som känner varandra. Som också vet att de kan dra nytta av varandra på Twitter som då förvandlas till ett effektivt arbetsredskap.

Till Syvende och sist?
Jo, att det viktigaste med Twitter faktiskt är att man känner sina kontakter, också utanför den digitala arenan.
Jag kommer med stor säkerhet att fortsätta fördjupa mig i Twitter, mest för att jag vill lära mig. Förstå. Klura på hur plattformen effektivast kan användas i olika former av marknadsföring av varor och tjänster, opinionsbildning och så vidare.

Inte sällan har det sagts mig att på den sociala webben, exempelvis på Twitter, hjälper man varandra och för dialog. Åtskilliga gånger har jag stött på att man faktiskt inte ens svarar på tilltal.
Det är så dumt, så dumt.
På webben och i verkligheten.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Comments

  1. Pingback: MW-Tips: 2010-09-27

  2. Pingback: Spinns Smurftips — Doktor Spinn

  3. Pingback: Spinns Smurftips — Doktor Spinn

  4. Jag tilhör de twittrandes skara och har en hel del utbyte med en relativt begränsad skara bestående av i huvudsak människor jag aldrig träffat.

    En gång har jag blivit blockad, till min stora förvåning – annars förefaller de flesta vara där för att samtala möjligen med undantag för någon i den krets du tillhör:)

    1. Jag har också blivit väl mottagen av många. Poängen med mitt inlägg är att peka på den stora fördel det innebär att ändå vara kompis med twittrarna i ”andra änden”. Hade jag exempelvis varit på SSWC (Sweden Social Web Camp) de senaste två åren vore det betydligt enklare för mig att få spridning på mina tweets, likaså fler följare.
      Det är också min övertygelse att personliga kontakter faktiskt är effektivare i de flesta fall när det kommer till PR och kommunikation. Twitter eller andra plattformare kan inte ersätta det, däremot komplettera på ett effektivt sätt. Tror jag. Överbevisa mig gärna.
      Men visst. Jag har också stött på och har kontakt med ett antal fantastisk generösa och spännande människor via Twitter. Dessvärre har jag också motsatsen. Jag är inte ensam om den erfarenheten.
      Det skulle vara spännande att se en statistik på hur många som öppnat ett twitter-konto och sedan gett upp mer eller mindre direkt.

  5. Pingback: Den digitala parkbänken » Noterat September 25 -September 27

  6. Tack för en välskriven och tänkvärd post. För mig är inte Twitter så mycket en plats för bekräftelse utan mer ett ställe där jag kan få utrymme och plats för mina tankar och reflektioner. Klart att jag blir glad om någon gillar det jag skrivet och RT:ar men det är inte det som avgör om jag mår bra med twitter eller inte.

    Jag började med FB och Twitter för ett år sedan så jag är verkligen fortfarande en nybörjare. Det som gjorde skillnad, som gjorde att folk plötsligt började lyssna på mig och följa mig var dels för att jag började blogga men framför allt när jag började uttrycka åsikter och inte bara skriva en massa skoj eller länka till en massa artiklar som alla ändå hade läst.

    Min uppfattning är att de flesta som är aktiva på twitter är nyfikna på andras åsikter och att de allra flesta fakstiskt lyssnar och uppfattar mycket mer än vad man tror. Ett uteblivet RT på en klok kommentar eller en välskriven bloggpost betyder alltså inte alltid att den inte var klok eller att ingen har sett den. Många nickar nog sitt bifall framför skärmen utan dela med sig. /P

    1. Tack!
      Till största del håller jag med dig.
      Min utgångspunkt för mitt resonerande, i denna texten och de andra, är egentligen den utomståendes. Tror jag. Kan så pass mycket nu att jag hela tiden får påminna mig själv om att betrakta bland annat Twitter med andra ögon. Lite utifrån.
      Poängen är ju att få in nya användare, ny förståelse, friskt blod eller vad det nu kan vara. Nya, kloka och spännande tankar. Kanske mod.
      Jag känner många som skulle kunna bidra, men de använder inte Twitter.
      För många, garanterat 95 procent av mina ”vanliga” vänner är Twitter något obegripligt och tröskeln för att ta till sig det som något naturligt är alltför hög. De är inte beredda att göra den ”satsningen”. För den krävs ju faktiskt.

      Jag har samma erfarenhet som du, att bloggen har hjälpt till ordentligt.
      Än så länge har jag inte vågat armbåga mig fram när det gäller tyckande. Är dessutom tveksam till om det är rätt forum just för det.
      Nå.
      Det här kan vi diskutera länge! 🙂
      Att säga att Twitter är mångfacetterat är väl ett understatement.
      Kul att du tittade in.
      Snart kanske du börjar följa mig på Twitter också?
      :))))

  7. Pingback: Veckan som gick – vecka 39 « Same Same But Different

  8. Pingback: Kommenterat och delat 2010 28/9 | Entreprenörsskap, kreativitet och Helsingborg

Leave a Comment