Vägar kräva dessa skyltar?

In Kommunikation, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost0 Comments

Kräftor_kräva_dessa_drycker

Mycket har förändrats över tid när det gäller våra valaffischer. Den här klassiska Albert Engström-affischen är från folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige 1922.

I fredags morse satt jag och rättade lite eftersläpande kompletteringsuppgifter från mina journalistelever på universitetet när telefonen ringde. Det var Nordnytt som ville att jag skulle följa med ut på stan i Luleå och kommentera partierna valaffischer.
Jag flyttade ett möte och ställde upp.
En timmes filmande och intervjuande resulterade i 48 sekunder i sändning. Det blev lite stympat och inte särskilt informativt. De viktigaste poängerna kom inte med i sändningen så jag skriver några rader här.

Plakaten längs vägbankarna fyller trots allt någon form av funktion, även om de sannolikt inte ger några extra röster.
Pyntet ska fram, liksom.
På samma sätt som adventsljusstakarna signalerar att julen är i antågande signalerar affischerna att det snart är val. Det blir lite festligt.
I den meningen, att de fångar vår uppmärksamhet, är de fortfarande inte oviktiga.
Däremot är många så valhänt taffliga att det gränsar till charmigt.

I en krönika i NSD skrev jag såhär härom veckan:

”Just nu bankar partierna ner plakat längs vägbankarna i Norrbotten för glatta livet. Så var det på 1970-talet också när jag röstade för första gången. Vi väljare utgör en trafikfara när vi försöker läsa de alltför små bokstäverna när vi susar förbi.
Det märkliga är att merparten av kandidaterna bildligt talat väljer att göra på samma sätt på exempelvis Facebook. De sätter upp plakat.
Vem vänder de sig till? undrar jag.”

Svaret på den sista frågan när det gäller vägplakaten tror jag faktiskt inte de ens har själva, annat än ”de som råkar köra eller gå förbi”. Att måla med sådan bred pensel när det numera går att nå väljare med nästan kirurgisk precision känns . . . gammalt?
I sin iver att rationalisera använder många samma affischer som de har bankat ner längs vägarna som annonser i tidningarna eller på Facebook. Det fungerar inte. Olika kanaler kräver lite olika saker, även om ett budskap i sig kan eller till och med bör upprepas i alla kanaler.

Affischer, i detta fall plakaten längs vägarna, är envägskommunikation. Propaganda.
Det nya medielandskapet kräver dialog och har inte politikerna på allvar snappat det till valet 2018 kan den politiska kartan komma att ritas om ganska ordentligt, än mer än det vi redan har sett exempelvis i EU-valet.

Det kan tyckas lite märkligt att något som funnits under 100-150 år trots alla förändringar som skett i vårt sätt att kommunicera fortfarande används.
Under decennierna har utformningen naturligtvis förändrats mycket.

Personvalet har vi på allvar haft i sisådär 20 år. I och med nätet och de sociala mediernas tillkomst har möjligheten att bygga personliga varumärken mångfaldigats. Personen är i många avseenden viktigare än budskapet för att locka väljare. Många röstar för eller emot en specifik politiker, snarare än ett parti.
”Kryssa mig har” blivit ett lika viktigt och vanligt budskap som ”arbete åt alla” och det syns ju också längs vägbankarna.

Den reklam med stora bilder på politikerna som sitter på exempelvis lokalbussarna är naturligtvis mycket mer effektiv. Den rör ju på sig, som Fingal Olsson för den som nu minns honom.

Inslaget i Nordnytt avslutades med att jag mumlade något om att det idag förmodligen är viktigare med många vänner på Facebook för den som vill vinna röster än några plakat längs vägarna i Norrbotten.
Så är det ju.
Och ”rätt” vänner, kanske ska tilläggas. Lite strategi med andra ord. Det vi har nu kan nästan beskrivas som ett informationskaos och då krävs struktur och strategi.
Tyvärr är det alltför få på regional nivå som på allvar har snappat hur de ska göra och att det bygger på dialog över tid snarare än några extremt aktiva veckor före valdagen.
Alltså fortsätter de att sätta upp sina plakat. Som de alltid gjort.
Längs vägarna och numera också på Facebook.