Vi måste tala klarspråk

In Bloggande och internet, Litteratur och skrivande, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost2 Comments

I ett 50-talsinspirerat resanderum på Alexanders Hus i Hällefors läste jag de sista sidorna i Paul Ronges nya bok ”Sociala medier” med undertiteln ”En halv sekund från ord till handling”.
Han hade varit ett riktigt bra resesällskap under vår snabba semesterresa genom landet och hade gett mig lite nya funderingar kring det oerhört diffusa begreppet ”sociala medier”.

Alexanders Hus i Hällefors

Boken består av ett stort antal intervjuer med människor som på ett eller annat sätt är profiler inom det som kallas sociala medier; alltifrån Isabella ”Blondinbella” Löwengrip till socialdemokraten Leif Pagrotsky och journalisten Andreas Ekström som är aktuell med boken Google-koden.
Många och olika perspektiv. Däremot lovordar i princip alla bloggande, Facebook och Twitter, vilket jag egentligen tycker är lite tråkigt. Ett problem (?) som jag tycker försvårar samtalet kring användandet och dess möjligheter. Jag saknade motvikter. Först när vi på allvar får bryta för och emot mot varandra går det att komma fram till någorlunda vettiga slutsatser.
Förespråkarna är inte sällan enkelspåriga och tappar därför i trovärdighet.

Paul Ronge har skrivit en läsvärd bok.

De jag följer på nätet är experter på sociala medier. De talar ett annat språk än vad jag gör, trots att jag är mediemänniska.
Häromdagen kom en 18-åring till mig med följande fråga:
”Jag har varit inne och läst på din blogg. Vad är det du skriver om, egentligen?”
”Om sociala medier, bland annat”, svarade jag.
”Vad är det?”
Jag talar ett annat språk än vad han gör.
I ett tidigare inlägg beskrev jag min känsla gentemot experterna så här:
”Jag sitter i en VW-bubbla från mitten av 1960-talet och försöker köra ikapp en Lamborghini Gallardo av 2010 års modell.”
Aldrig att jag hinner ikapp.
”Sortera”, svarade någon i min blogg. Jag försöker, men hinner inte ens det!

Så motvikter behövs. De rösterna tyckte jag saknades i Ronges bok.
Alltså – varför så ensidigt, Paul, när du ändå hade nästan 280 sidor till ditt förfogande? Det gör att innehållet ibland saknar spänst.
Jag blev nästan lite glad och upprymd när jag kom fram till intervjun med PR-konsulten Jerry Silfwer, som dristade sig till att om Twitter säga ”(…) det ger mig inte så mycket att samtala på 140 tecken med 50 andra personer. Det är nog mer sällan rätt än vad man tror”.
Som att svära i kyrkan, ungefär.
Alldeles för få svär i kyrkan.

Under några dagar nu har jag följt en av de andra intervjupersonerna på Twitter, centerpartisten Fredrick Federley, och kan för mitt liv inte förstå vad som är så fantastiskt med hans agerande där. Det mesta han skriver är tämligen ointressant privat bludder, ändå betraktas han som en framgångsrik twittrare. Men visst, han är duktig på att marknadsföra sig själv. Gudrun Schyman också. Hon är och har varit skicklig oavsett vilka medier som stått till buds.

Min nästa fråga blir följande: Vad händer om alla opinionsbildare: politiker, PR-människor, lobbyister och så vidare skulle använda Twitter?
Just nu är det bra för Fredrik och Gudrun.
Men tänk om det fanns ytterligare 30000 människor som är lika aktiva. Eller 100000? Eller om bara 349 riksdagsledamöter drog igång på allvar samtidigt och fick sällskap av 500 kommunal- eller landstingsråd?

Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier.

Det sägs mycket intressant i Paul Ronges bok. En del av det står han själv för. Och faktum är att jag skulle velat ha mer av författaren själv. I huvudsak är det en fråga-svar-bok där både frågor och svar ibland är lite för statiska. Den ena intervjun är den andra alltför lik.
Samtalen med chefredaktörerna Jan Helin från Aftonbladet och Tomas Mattsson från Expressen gillade jag. Det manade till eftertanke. En del andra intervjuer likaså.

Min viktigaste slutsats efter att ha läst boken är att vi måste arbeta mot att få en ny terminologi när vi diskuterar sociala medier. Den måste bli mer distinkt, men begriplig. Mer differentierad.
En terminologi som inte exkluderar merparten av svenska folket, vilket tyvärr är fallet för närvarande.

Jag kommer att läsa Ronges bok ytterligare en gång om ett par månader.
Ge den en chans, du också!
Till sist en liten reflektion om Internet och de sociala medierna skulle vara ett demokratiprojekt.
Mot det kan man ställa de slutord som Andreas Ekström har när han resonerar kring Google och dess ställning.
”(. . .) Ingen tar helhetsansvar. Det är det stora problemet när ett enda företag är på väg att bli synonymt med internet”.
Nu ska jag beställa hans bok.
En annan – Brit Stakstons ”Politik 2.0 : konsten att använda sociala medier” är redan på väg.
Det känns bra att läsa böcker med pärmar och papper om den digitala världen.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,