Döda laxar säljer inga tidningar

In Bloggande och internet, Kommunikation, Media och journalistik, Sociala medier by Gert Frost5 Comments

Kalla fakta i TV4 sänder ett reportage om Parken Zoo. Uppståndelsen blir total. I stort sett alla tunga medier hakar på utan att spara på trycksvärta. I sociala medier får ansvariga på djurparken och på Eskilstuna kommun löpa gatlopp. Och det trots att reportaget lämnade en del övrigt att önska.
Några veckor senare, den 21 november, sänder Uppdrag granskning i Svt ett väl genomarbetat reportage om hur det svenska samhället mer eller mindre systematiskt utrotar den svenska laxstammen.
Ett långt större “brott” än det som skedde på Parken Zoo kan tyckas, även om båda är lika omöjliga att försvara.
Reaktionen bli en axelryckning i press, radio och TV. Samma sak på Twitter och Facebook. I alla fall vid en jämförelse.

Det går förmodligen inte att göra ett särskilt mycket bättre reportage, med tydligare exempel, i ämnet än det som Uppdrag granskning presenterade på onsdagskvällen. Därför tänkte jag att kanske, men bara kanske, att mediedrakarna skulle “haka på”. Men, nej.
Jag kan naturligtvis förstå mekanismerna bakom detta. Döda laxar säljer inte lika många tidningar som nedfrysta pumor i en container. Likaså inser jag att den loop som skapas när sociala medier driver på traditionella medier och tvärtom aldrig startades.
Det stod snabbt klart att intresset på exempelvis Twitter var ljumt. Kanske visar det också att Sveriges television är sämre på att sälja in sina reportage än vad TV4 är?
Det visar förmodligen också att sportfiskare och andra som vill ha en annan tingens ordning än den rådande när det gäller fisket, i det här fallet laxfisket, har åtminstone en bristfällig lobbyverksamhet/mediestrategi.

Den kanske viktigaste förklaringen till tystnaden både i nya och gamla medier tror jag är komplexiteten.
Parken Zoo: Enkelt. En eller två syndabockar. Hanterbart.
Laxfisket: Svårt. Kräver egen fördjupning. Många inblandade parter från hela landet. Myndigheter, regering och EU.

Den enfaldige kan “försvara” de traditionella mediernas agerande med att “det där om laxfisket är ingen nyhet”. Det håller inte. För väldigt, väldigt många var det just det, en nyhet. Definitivt delar av innehållet, exempelvis bristen på så kallade laxtrappor och kraftbolagens ovilja att bygga och sköta dem. Likaså att många av de fiskar som trots allt växer upp och ska ta sig ut i Östersjön mals sönder i kraftbolagens turbiner.

De närmaste åren kommer vi att tvingas brottas med frågan om hönan och ägget i det nya medielandskapet. Vem driver på vem? Vi har redan sett att de sociala medierna kan fungera som en blåslampa visavi de traditionella medierna. Det är bra. Vi har tyvärr också sett hur folk på nätet kan löpa amok och utvecklas till en digital mobb som hetsar varandra till mer och mer aggressivt beteende; mot enstaka människor, mot enskilda folkgrupper eller mot dem som på olika sätt avviker från normen.

Hönan och ägget alltså.
I fallet med Parken Zoo ville alla “ta ansvar” efter Kalla Faktas reportage.
Efter Uppdrag granskning om “laxpolitiken” nästan ingen.
Det är en orimlig ordning som skvallrar om att detta inte diskuterats på allvar innanför de stora mediehusens väggar. Fortfarande ligger ansvaret för att granska, informera och kommentera där.
Det är ju också från just tidningar, radio och TV som bloggare, Twitter- och Facebook-användare hämtar huvudparten av sin näring. De frågor som ”föds” på den sociala webben är fortfarande relativt få.
Alla är nämligen inte journalister.
Om redaktionerna saknar kraft, vilja eller förmåga att ta sitt ansvar befinner vi oss i en bekymmersam situation. Om till exempel tidningarnas i många fall redan prekära ekonomiska situation blir än mer pressad; blir det då helt och hållet detta som styr de redaktionella besluten?
Inte idag kanske, möjligen inte i morgon, men i övermorgon?

För några år sedan fanns knappt den sociala webben. Hur informationsflödena kommer att se ut om bara fem tio år kan vi bara gissa oss till. Tanken svindlar.

Det finns många skäl till att myndigheter, organisationer och företag så långt det är möjligt måste “ta kontroll” över sin egen information. Att vara utlämnad åt slumpen i det nuvarande eller kommande medielandskapet är knappast att rekommendera. Detta resonemang är bara ett exempel i raden.

Och hemma på kammaren sitter förmodligen minister Eskil Erlandsson, som gjorde ett katastrofalt framträdande i Uppdrag granskning, förvånad och undrar hur just han kunde slippa ur nätet så lätt.
Kanske glad som en lax?

Comments

  1. Pingback: JMW Kommunikation » Grattis Avanza – nästan Stora Journalistpriset

  2. Pingback: JMW Kommunikation » 2012 – allt på en gång

Leave a Comment