När journalistiken står naken

In Media och journalistik, Politik och samhälle by Gert Frost7 Comments

fantomDet var eftermiddag torsdagen den 6 mars 1986. Jag pressade min ljusgröna Volvo 245 till det yttersta på motorvägen mellan Malmö och Helsingborg. I passagerarsätet satt min redaktionschef på Tidningarnas Telegrambyrå, TT.
“Kör! Bry dig inte om hastighetsbegränsningarna! Blir det några böter så betalar jag dem”, lovade han.
Vädret var lite grinigt, chefen uppjagad.
Ett par dagar tidigare hade polisen släppt en fantombild på vad man trodde var statsminister Olof Palmes mördare. Beskedet var att han nu gripits i en röd Porsche på färjan mellan Helsingborg och Helsingör och satts i förvar på polishuset i Helsingör. Det var dit vi skulle.

Som journalist befinner man sig ofta i händelsernas centrum. Det är lätt att ryckas med och jag vågar påstå att det är ännu enklare idag än den där dagen för 27 år sedan. Både samhällsklimat och medieklimat har i många avseenden blivit kärvare.
Några av de senaste dagarnas nyhetshändelser; exempelvis det brutala mordet på en 20-årig flicka i Boden och upploppen i Stockholmsområdet ger anledning till eftertanke.
Inte minst mediebevakningen i Boden har fått mig att höja på ögonbrynen. Journalisten Tomas Bresky formulerade i fredags sina tankar kring detta i en uppdatering på Facebook:

”Otvivelaktigt finns det ett stort intresse, ett legitimt intresse, från allmänheten att få veta vad som händer i det tragiska mordfallet. Men var finns de omdömesgilla redaktörer som samlar sin redaktion och säger: Nu tar vi ett steg tillbaka och frågar oss själva; ska vi fortsätta redovisa varje nytt fynd, måste vi berätta att en rostig såg hittats, vem behöver veta varje enskild detalj i jakten på kvarlevor? När tv3:s Efterlyst dyker upp blir denna pseudohändelse föremål för helsidor. Metajournalistik kallas det. Och sedan 22-åringen gripits, är det god etik att visa bild på föräldrarnas villa och sommarstuga? Tyvärr tycks händelsens inneboende dramaturgi förblindat alla spärrar. Tyvärr.”

Jag håller med Tomas. Dagen efter läser jag en krönika i Norrbottens-Kuriren, där tidningens redaktionschef Malin Öhrlund bland annat formulerar sig så här:

”Händelserna har fått stor massmedial uppmärksamhet, både hos oss och i andra medier. Det blir ett ständigt pågående nyhetsrace.”

Det är sant, det blir ett nyhetsrace. Psykologin bakom detta är både kraftfull och intressant. Någonstans längs vägen är det väldigt lätt för redaktioner och enskilda journalister att tappa omdömet. Kampen mellan kollegor blir i det närmaste absurd när man i stället för att utgå från sitt ansvar gentemot allmänheten (sitt uppdrag) ägnar all kraft åt att konkurrera sinsemellan. Journalist mot journalist. Hitta nytt, nytt, mer, mer! Det där djupa, eftertänksamma andetaget som Tomas efterlyser förvandlas i stället ett flockbeteende där den goda journalistiken kippar efter andan.

Men det gäller inte bara journalister. Också deras uppgiftslämnare, polis och andra, dras med. Turbulensen blir total och det goda omdömet skakas om ordentligt. Så var det också när det gällde bevakningen efter mordet på Olof Palme och fantombilden 1986.
Vi kom snabbt på en färja i Helsingborg och när vi rullade in på det lilla stenbelagda polistorget i Helsingör var det redan intaget av ett stort medieuppbåd. Vi rapporterade löpande och smått hysteriskt allt vi hörde och såg till huvudredaktionen i Stockholm som i sin tur portionerade ut det till TT:s prenumeranter: tidningar, radio och TV.
Det var två personer som gripits. Några timmar senare var båda släppta eftersom de visade sig vara två helt vanliga jugoslaviska affärsmän. Vi åkte tillbaka till Malmö i betydligt makligare fart med lite stukat självförtroende.
Jag minns att vi funderade på om vi kunde agerat annorlunda. Jag hoppas verkligen att många redaktioner i efterhand sätter sig ner och funderar på om de kunde agerat annorlunda i fall som Boden och Husby. Jag tvivlar på att det kommer att ske eftersom mönstret ständigt, ständigt återupprepas. De traditionella medierna, särskilt tidningarna, kämpar för sin överlevnad och den som är utsatt för allvarliga hot är ofta beredd att ta till i princip vilka knep som helst. Varför skulle det bli annorlunda nästa gång? Jo, man kommer att prata om det på redaktionerna, men utan att det får några reella konsekvenser. Som vanligt alltså.

Dramatiska händelsenyheter ställer stora krav på alla inblandade. Men. Det finns faktiskt regler som inte är så svåra att förstå.
I publicitetsreglerna i spelregler för Press, radio och TV har man enats om bland annat följande formulering:

”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.”

I min värld är det skäligen enkelt att se hur flera medier brustit, exempelvis i Boden. Om du inte läst mediernas självsaneringsregler tidigare, gör det nu. Du hittar dem här.
Ställ dig sedan frågan hur de fungerar och följs. Nästa fråga blir vad som kan hända om de inte följs? Fundera på svaret en stund.

Malin Öhlund berättar i sin krönika att tidningen slagit besöksrekord både på webben och i tv-kanalen. Det stämmer säkert, men det betyder ju inte för den skull att det är god journalistik! Lika lite behöver det vara god journalistik när kvällstidningarna direktsänder från Husby och filmar, filmar, filmar. Triggar.
Tidningarna skulle få ännu fler klick om de publicerade nakenbilder på halv- och helkändisar. En tes som är bevisad många gånger, inte minst i Storbritannien. Den medieutveckling vi befinner oss mitt uppe i riskerar också någon helt annat: att även den goda journalistiken kläs av och plötsligt står där naken till allmän beskådan.
Husby, Boden. Helsingör eller alla andra nyhetsrace har ofta ett gemensamt: Plötsligt upphör alla hastighetsbegränsningar att gälla.

Comments

  1. Intressant och bra! Jag har i all blygsamhet bloggat om detta och skickat mina inlägg till NSD. Någon respons har jag inte fått.

  2. Mycket tänkvärt. Jag har frågat mig själv om allmänheten verkligen har något intresse av de detaljer som tidningarna lämnat ut om Bodendramat. Har nog mest tänkt att de enda som gillar det är tidningarna själva.

    1. Det är säkert många läsare som frossar i detaljerna på nätet och i tidningarna. För den skull blir det ju inte god journalistik. I en tidnings ansvar ingår också att avstå från att skriva, oaktat vad konkurrenter och andra gör.

  3. Utmärkt story och kristallklart resonemang. Hade inte kunnat formulera det ens hälften så bra 😉

Leave a Comment