Nätets redaktörer

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost2 Comments

Georg B. Usch.

Traditionella nyhetsmedier har alltid haft en benägenhet att springa på samma boll; skriva och rapportera om samma saker samtidigt.
Det finns många olika förklaringar till det.
Men att den digitala världen gör samma sak?
Så onödigt.
Dags att agera, också för mig. Jag måste söka nya vägar.

Sedan ett tag är jag ganska ointresserad av nystartade Ajour. Jag håller koll, men inte mer än så. Trots det ska jag hämta ett exempel därifrån. De har startat en söndagssummering under rubriken ”Veckans måsteläsning”. Den kan vara intressant skumma igenom, inte tu tal om den saken.
Men.
Det hade varit betydligt mer intressant att läsa om allt viktigt som händer, som den svenska medievärlden, analog som digital, missat.
Som INTE rapporterats om.
Då hade sajten tillfört i stället för att upprepa det som redan sagts eller sägs av andra.
De har förvisso haft ett par egna bra grejer, men i stort springer de på ungefär samma bollar som alla andra. Tråkigt. Ändå; det ska bli spännande att se hur sajten utvecklas.
Men nu ska inte detta handla om Ajour.

Mycket på nätet fungerar på ungefär samma sätt. Samma, samma, lika.
Under senare tid har begreppet ”nätets redaktörer” fladdrat förbi i mitt flöde några gången, utan att riktigt få fäste. Men jag har börjat fundera.

Många tar på sig rollen som någon slag redaktörer, på lite olika sätt. Det är bra. Och dåligt.
Ambitionen är naturligtvis värd att applådera. Tyvärr slutar det alltför ofta med att de tipsar varandra, om varandra.
Jag skulle dessutom vilja påstå att de är särskilt generösa mot skribenter som gör andra saker, lyfter annat, har andra infallsvinklar.
Alla spelar med samma boll, om och om igen.

Det finns naturligtvis fler, men jag tycker mig se två dominerande ”aktörer” när det gäller att sprida material på den sociala webben, som styr urvalet:

1. Traditionella medier pumpar i konkurrensens namn ut sitt arbete via de kanaler som finns. Både genom egna officiella kanaler och genom enskilda medarbetare. Nätaktiva profiler. I den nödvändiga jakten på läsare, tittare och lyssnare, i förlängningen annonsköpare, är det fulltt begripligt.
2. Personer som via webben av olika anledningar bygger personliga varumärken. De finns ständigt närvarande. De sprider sådant som i någon mening gagnar dem och samlar tusentals följare på exempelvis Twitter och behärskar till fullo redskapen, vet hur nätets infrastruktur fungerar. Nackdelen blir att de framförallt gör just det; bygger sina personliga varumärken. Det kan också handla om politiker och opinionsbildare.

Att den första gruppen ska göra annat än den gör tror jag inte längre på. De kämpar för sin överlevnad. Så enkelt är det förmodligen. Säg gärna emot.

Däremot tycker jag att man kan ställa betydligt högre krav på många av dem som skaffat sig centrala positioner på nätet, som nätevangelister i en eller annan mening. De kan ha gjort 10000-tals uppdateringar på Twitter och har tusentals och åter tusentals följare.
De styr mycket av samtalet. Direkt och indirekt. Många tycks se dem som den nya tidens idoler. Det gagnar ingen. De behöver bli ifrågasatta!
Hursomhelst, den centrala positionen medför ett enormt ansvar för ”idolerna”.
En del sprider, definitivt. Länkar, filmer via Bambuser och så vidare. Men i min konspiratoriska tankevärld leder väldigt mycket tillbaka till egennyttan i stället för till allmänintresset.
Och egentligen är det inte så konstigt, efter som merparten av de tyngsta spelarna är entreprenörer och lever på att befinna sig på nätet.

För mig, som i princip dagligen tittar in på Twitter, syns det tydligast där. Hur man genom så kallade retweets sprider vidare visst material och låter annat falla platt till marken.
Man sprider material från dem som tycker likadant, skriver samma saker dem själva och så vidare.
Sådant man själv har nytta av.
Samtidigt gör inte få ett stort nummer av att diskutera journalistrollen som ju helt sant är i förändring. Men som ”nätets redaktörer”, vilket ansvar tar de själva för det redaktionella urvalet av vad som ska spridas?
Vem tar ett journalistiskt ansvar på nätet, ur ett samhällsperspektiv?
Vem värnar allmänintresset? Sorterar.

Finns det då inte goda exempel? Självklart. Ett sådant är ”kampanjen” #prataomdet, som jag i och för sig också hade och fortsatt har invändningar mot.
Men.
Den gav röst åt många som tidigare varit ohörda och lyfte en viktig fråga.
#prataomdet tillförde och för det har också initiativtagarna Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen nominerats till Stora Journalistpriset, även om ”framgången” i någon mening ska tillskrivas samtliga inblandade.
Mer sådant.

Väldigt mycket att av det jag efterlyser finns redan på nätet, men lyfts inte fram. Hädanefter ska jag styra om hur jag använder den tid jag surfar runt.
Fortsätta hålla koll naturligtvis, men söka nya vägar.
Ha ett annat fokus och leta sådant som ligger ”gömt”, men är värt att lyfta fram. Det är i alla fall min egen konsekvens av det här resonemanget.
När jag jobbade som nyhetsjournalist hade jag alltid en skylt på väggen, men en text som påminnelse till mig själv. Den gäller fortfarande:
”Varför inte tvärtom?”
Det ska bli spännande att se vart den leder mig den här gången.

Comments

  1. Hej! Kul att du vill följa vår utveckling, lite tråkigare att du inte gillar sajten som den ser ut just nu. Du nämner att vi skulle kunna täcka de områden som andra medier inte täcker – har du några konkreta exempel på vad där? Om du har det ska jag med glädje försöka hålla ögonen öppna nästa gång jag snubblar över det!

    / Jack, medgrundare av Ajour

  2. Välmotiverad fråga. Nu är min erfarenhet att man inte “snubblar över god journalistik, eller bra nyheter. Det är, som du säkert vet, ett resultat hårt arbete.
    Hur ni ska göra? Det är väl knappast jag som ska svara på det. Egentligen.

    Däremot: hade jag varit en del av ert gäng (blev faktiskt tillfrågad en gång om att vara gästskribent) så hade jag satsat stenhårt på en tipskanal. Särskilt eftersom ni är få, har begränsat med tid och inte har det som (huvudsaklig) försörjningskälla.

    Jag hade gjort det tydlig och marknadsfört ordentligt.
    Det finns massor med folk ute i stugorna (också utanför tullarna, hehe) som sitter med bra material, som de avstår från att lämna tips till sin lokaltidning, lokalradiostation eller vad det nu kan vara. Av olika skäl. 
    Låt det bli en tipskanal.
    Låt era läsare känna “Ajour – tipskanalen man kan lita på”.
    Du kan ni också använda kraften i era nätverk och nätet.
    🙂
    Blir det för mycket tips för er själva att klara av? Tja, då gör ni upp med respektive tipsare och lämnar det vidare till andra journalister som ni har förtroende för.

    Det är i alla fall EN ingång.

    /Gert, betraktare av Ajour

Leave a Comment