Niklas Nordströms krav

In Kommunikation, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert FrostLeave a Comment

Den politiska debatten befinner sig just nu på ett lugnvatten, mellan två forsar. Uppströms ligger Almedalen, nedströms valrörelsens slutspurt.
Men nu är det lugnt.
Politiker blir väl också utmattade av värmen, antar jag.
I mina flöden ser jag badande, fiskande och ibland grillande politiker. Fast de säger inte särskilt mycket.
”Jag vill ju visa att jag är aktiv”, som en uttryckte det häromdagen när vi talades vid och jag råkade ifrågasätta varför han inte presenterade mer av politikens innehåll.
Vi diskuterade en stund och försvann sedan i olika riktningar på Överkalix marknad.

Sel2
Ändå händer det intressanta saker.
På många sätt har det varit fascinerande att följa Luleås nya kommunalråd, Niklas Nordström, sedan han tog över för några månader sedan. Med sina kommunikationserfarenheter från PR-byrån Prime

NiklasStefan

Niklas Nordström har klart för sig hur han ska använda de olika digitala kanalerna.

satte han sig genast i förarsätet och rattade stora delar av det politiska samtalet i Norrbotten. Om man betraktar nätet och de sociala medierna som en scen så var det bara för honom att kliva upp där och ställa sig. Så värst mycket konkurrens om platsen längst framme vid rampen fanns liksom inte. Karl Petersen hade ju dessutom klivit av scenen och lämnat plats för sin efterträdare.

Nordström är aktiv. Tillgänglig. Till skillnad från många andra svarar han på tilltal, gillar och kommenterar.
”Jag har en rätt klar bild hur jag ser på de olika sociala medierna. Jag använder Facebook, Twitter och Instagram på olika sätt. Har en sida tillsammans med Yvonne (Stålnacke, KS ordförande i Luleå, reds anm) som heter Framtid för Luleå där man kan följa mig som kommunalråd. För mig är Facebook ett socialt media som bygger på interaktion.”

Härom dagen gjorde han en oerhört intressant uppdatering på Facebook:

”Dags för lite städning. Du som är min Facebookvän och aldrig gillar eller kommenterar det jag lägger upp kan ta bort mig. Det som är kul med Facebook är om man interagerar. Annars får det vara liksom. OK?”

I skrivande stund har 606 av hans 2785 vänner gillat uppdateringen. Kommentarerna är 134 till antalet och pendlar mellan starkt medhåll till tydligt ifrågasättande.
”Om jag bjuder på mig själv privat och mina åsikter vill jag ha respons tillbaka”, skriver Niklas till mig.

Jag kan tycka att han har en poäng. Facebook är som bäst när det är interaktivt. När vi delar tankar, fakta idéer eller vackra solnedgångar med varandra. Däremot ställer jag inga krav på mina egna Facebookvänner. Få av dem är aktiva. Ännu färre vill ge sig ut i någon slags offentlig debatt.
Det krävs också en hel del mod och vana för att ta en offentlig diskussion med en så pass driven person som Niklas Nordström. Många vill faktiskt bara läsa. Följa. Lyssna.
Just det sistnämnda, att lyssna, är också en av de viktigaste egenskaperna de som rör sig på nätet kan rusta sig med.
Inte minst gäller det för politiker. Men då gäller det också att visa det. Ett enkelt ”gilla” på olika kommentarer blir en bekräftelse som säger ”jag har hört vad du säger”. I många fall räcker det. Rimliga och relevanta frågor ska få svar.

10463920_10152563316134808_7306675146279019036_n

Thomas Hartman

Väldigt lite av vad en politiker som Niklas Nordström gör på nätet sker av en slump. Han har en strategi för att marknadsföra Luleå, Norrbotten och sig själv. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Många av hans politiska kollegor saknar det. En del tror sig ha det, medan det i verkligheten faller platt som en pannkaka.
En annan som rört om i den norrländska politiska grytan under senare tid är Thomas Hartman, kommunikationsdirektör på Region Västerbotten och samtidigt politiskt aktiv socialdemokrat. Sedan han varit till Almedalen tillsammans med en 220 personer stark delegation från Västerbotten ifrågasatte han användningen av begreppet Norrland och skapade en rejäl diskussion kring det.
Häromdagen svingade han igen på Facebook:

”Godmorgon.
Jag läser många politiska facebookupdateringar i mitt flöde då jag känner många som är politiskt verksamma i olika partier. Men jag slås av att det sällan finns någon nerv utan möjligen allt fler trötta, förutsägbara, tämligen fjärrstyrda partiinspel från respektive huvudkvarter ju närmare valrörelsen vi kommer.
Vad är det som gör att så många politiska representanter inte tycks ha kontakt med sitt känsloliv. Vad brinner dom för? Vad vill dom åstadkomma? Vad ska dom ha makten till? Varför ska vi rösta på dom? För att de är bra förvaltare?
För det kan väl inte vara så att Athena Farrokzhad har rätt när hon säger “de jävla nollorna till vita heterogubbar som sitter vid makten har fått oss att tro att torrhet är lika med sanning. Jag tror att sanning finns i sorg och hat.”.
Just nu lutar jag mot att hon har rätt. Vad tycker du?

Både Niklas Nordström och Thomas Hartman förstår kommunikation. Det de skapar i just de här fallen är ju någon slags metadebatter, samtidigt som de bygger vidare på sina personliga varumärken.

Nordström visar att han är en tillgänglig politiker.
Hartman visar att han verkligen vill något.

Det ska bli ohyggligt intressant att se vad som händer när vi lämnar lugnvattnet dras ner i nästa fors, slutspurten på valrörelsen.
En vådlig färd kan det bli.
Och det vore också kul om alla de 2785 vänner som Niklas Nordström har börjar kommentera det han skriver. Det kan det bli jäktigt för honom.

Leave a Comment