Sanning och konsekvens

In Bloggande och internet, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert FrostLeave a Comment

Två tankar. Två funderingar. Nästan som två godståg som kommer rusande mot varandra i skallen på mig.
Frågan är bara om de går på samma eller parallella spår.
Först: Vi ska ”ta kontroll över vår identitet på nätet”.
Sedan: Vi ska i offentlighetens ljus och inför världens ögon kunna diskutera det mest privat privata.
Jag får inte ihop det.

Under måndagen råkade jag överhöra en kort ordväxling under ett besök på Akademibokhandeln.
”Vad många böcker det finns som handlar om problem, om att växa upp med alkoholiserade föräldrar och så vidare.”
”Det har ju blivit så”.
”Offentlighet åt allt, med andra ord.”

Att överblicka konsekvenser och spridningsmönster är svårt. Inte sällan blir det inte alls som man förutspått. Tvärtom kan en publicering drabba på ett sätt som egentligen inte någon hade kunnat förutse.
Jag gick funderande därifrån och fortsatte leta efter en vettig svensk-turkisk parlör. Men jag hade börjat fundera. Att folk berättar och beskriver sina innersta hemligheter är ju inget nytt. Inte heller att man hänger ut andra, eller att ett beslut om att göra offentligt också oundvikligen riskerar att drabba andra.
Ibland blir det ganska brutalt, som när Jan Myrdal i tre böcker beskrev sin uppväxt tillsammans med sina berömda föräldrar Alva och Gunnar Myrdal.
Ändå, en självbiografi är skriven under lång tid, med eftertanke. Den har granskats och diskuterats, om och om igen innan den hamnar på bokhandlarnas hyllor.
Inte sällan har de som blir utpekade fått en chans att läsa manuskriptet före publicering och så vidare.
På nätet är mycket skrivet i stunden.
Nu, här, genast. I glädje, vrede, förtvivlan eller sorg.
Utan filter.
Ett klick bara.
Naturligtvis är det den senaste veckans uppståndelse på Twitter, i bloggar och Facebook kring vad som kallas ”prataomdet” som fått mig att fundera. Mycket avvaktande har jag följt händelseutvecklingen på avstånd.
Alldeles självklart har jag förståelse för att de som på olika sätt drabbats av övergrepp har ett behov av att tala om det, berätta, skapa opinion och debatt. Det är odiskutabelt. Jag har läst vittnesmål. Blivit ledsen, förbannad och förvånad. Exponeringen har varit extrem. Synpunkter har kommit och åsikterna har gått isär.

Men. Detta handlar inte bara om ”prata om det”. Det är en principdiskussion.
I den mer traditionella medievärlden finns systemet med ansvarig utgivare. Där förutsätter det regelverk som finns att professionella publicister ska bedöma det som sänds eller sätts på pränt. Före publicering.
Skyddet för den enskilde vägs mot allmänintresset.
Ändå blir det alltför ofta fel.
Att överblicka konsekvenser och spridningsmönster är svårt. Inte sällan blir det inte alls som man förutspått. Tvärtom kan en publicering drabba på ett sätt som egentligen inte någon hade kunnat förutse.
Barn, släkt, vänner, grannar, kollegor, skolkamrater och så vidare.
Så var det redan innan internet och den sociala webben fanns.

I takt med tiden har moralvärderingar, vårt allmänna rättsmedvetande och annat förändrats. Oftast via många små steg, ibland jättekliv bortom sans och balans, också i våra traditionella medier. Begrepp som konsekvensneutralitet har diskuterats, men det är delvis en annan sak.

Nu sitter vi i all fall där, ensamma med ansvaret bakom våra tangentbord med Sverige och världen som scen.
Fantastiskt och skrämmande på samma gång.
Ett klick är allt som krävs.
Efter klicket vet världen.
Ett allmänt råd till dem som skriver på den sociala webben brukar vara följande:
”Skriv eller gör ingenting som du inte kan stå för, också i andra sammanhang.”
Klokt, men inte alltid tillräckligt. I det måste också vägas in eventuella konsekvenser för andra, plus en del annat, som i alla publicistiska sammanhang. Kortsiktigt och långsiktigt.

Ibland kan man säkert komma fram till att en publicering av det absolut mest privata, oavsett vad det är, är så viktigt att skyddet för den enskilde får stå tillbaka.
Att allmänintresset överväger.
Att förlora kontrollen över sin identitet på nätet är lätt hänt. Den som avstår från att finnas och vara aktiv på internet och den sociala webben är ju helt utlämnad åt vad andra skriver.
Ett av de vanligaste råden till personer, förvisso också företag, är att själv så långt det är möjligt att styra och ha kontroll över det som skrivs och sägs på nätet. Då måste man vara aktiv.
Vad ser den arbetsgivare som du söker jobb hos när han eller hon googlar på dig som en förberedelse för anställningsintervjun?
De gör de nämligen, arbetsgivarna.
Rimligt.
Kolla gärna vad som kommer upp om du söker på ditt namn via exempelvis Google.
Vi lämnar dagligen digitala fotspår som är oerhört svåra att radera.
De finns där.
Bara genom ett litet klick.
Det kräver att vi tänker efter ordenligt. Tänker efter före, som det brukar heta.

Ibland kan man säkert komma fram till att en publicering av det absolut mest privata, oavsett vad det är, är så viktigt att skyddet för den enskilde får stå tillbaka.
Att allmänintresset överväger.
Kanske är det så med ”prataomdet”.
Jag vet inte.
Kan inte överblicka konsekvenserna, varken åt ena eller andra hållet.
Men det som skrivs finns kvar i vårt gemensamma medvetande.

Om någon kom till mig och rådfrågade, skulle jag förmodligen i utgångsläget föreslå att han eller hon väntade med att publicera ”sin historia”. Trots allt.
Om man nu vill diskutera det mest privat privata på nätet finns det plattformar med slutna rum på den sociala webben där också man skulle kunna ge eller få samma tröst, stöd eller råd.
För opinionsbildning finns andra metoder.
Det går att begränsa öppenheten, om man väljer rätt verktyg.
Det mest offentliga, som exempelvis Twitter, bör man nog avstå ifrån. Eller?

Till slut:
Jag har nu ett utgivarbeslut att fatta. Ska jag för att åskådliggöra länka till de berättelser som kommit ut på nätet, eller inte?
Nej och ja.
Det är inte min sak att sprida dessa mängder av djupt privata berättelser.
Däremot finns det en del länkar tidningar och till dem som diskuterar detta utifrån ett mer principiellt perspektiv. Likaså till exempelvis Sofia Mirjamsdotter och Johanna Koljonen som gått i bräschen för diskussionerna kring ”prataomdet” och är ledande i det nätverk som bildats.

Och det är ju det vi måste göra, prata om det.
Principerna för vårt umgänge och om vår publicistiska verksamhet på nätet alltså.
Åtminstone om vi vill bidra till en bredare diskussion om hur internet bör användas.
Nu och i framtiden.
Det är ett ansvar vi måste ta.
Bloggare, twittrare eller vad vi nu är. Gemensamt och stöttande. Ständigt ifrågasättande.

DN, SvD, Aftonbladet

Leave a Comment