Stakston och musöronen

In Bloggande och internet, Litteratur och skrivande, Media och journalistik, Politik och samhälle, Sociala medier by Gert Frost1 Comment

Att skriva en recension om Brit Stakstons bok ”Politik 2.0 – konsten att använda sociala medier” skulle egentligen vara väldigt enkelt. Sannolikt skulle den mynna ut i en rekommendation om köp, för den är läsvärd.
Men varför göra det enkelt?
Vi har haft lite kontakter över Twitter, mer än så känner jag inte Stakston. Hon tillåter frågor, verkar gilla resonemang. Hon vill framåt och ha så många som möjligt med på vagnen.
Hon har kunskaperna, men briljerar inte i onödan.

Jag har läst om första delen av boken flera gånger. Både musöron och överstykningspenna har använts flitigt.

Under sensommaren har det diskuterats åtskilligt kring vilken effekt de sociala medierna har haft under valrörelsen. Den Obama-effekt som en del hade väntat sig har uppenbarligen uteblivit.
Med några få lysande undantag hur det blivit en besvikelse, hur våra politiker utnyttjat de möjligheter som finns.
För min del lämnar det utrymme för en diskussion kring vilken betydelse befolkningsstorleken har, likaså geografi och kultur. Trots att vi svenskar är duktiga och ligger långt framme när det gäller internet och användande av den sociala webben är det ändå väsentliga skillnader mellan Sverige och USA.
Någon betydelse har det naturligtvis. Frågan är på vilket sätt och hur mycket?
Politik 2.0 och dess webbplats, vilka släpptes redan i våras, har ambitioner. Ur bokens baksidestext:

”Att använda sociala medier är en svår konst om du saknar insikt och kunskap, kompass och verktyg.
Men – du måste behärska konsten att använda sociala medier om du vill övertyga andra om en åsikt eller en ideologi, sälja en produkt eller en tjänst. Eller om du bara vill skapa buzz – uppmärksamhet och debatt. (…)
(…) I denna bok guidar vi dig in i de sociala mediernas komplicerade och fascinerande värld. Du får en lektion i hur allt fungerar och hänger samman. (…)”

En källa till kunskap om sociala medier. Frågan är om den hittar "rätt" läsare.

”Måste behärska konsten?”, funderar jag.
Jag ska sträcka mig till att det KAN vara så, rentav till att det förmodligen är så. Kanske inte i dag, men definitivt i morgon.
Därför bör lärandet starta i dag.
För att överhuvudtaget klara det måste våra politiker, oavsett om de är valda till riksdag, landsting eller kommun, stuva om i såväl sina hjärnor som i sina kalendrar. Trycket på dem är hårt, från många olika håll. Men tid måste frigöras för att lära sig att använda de sociala medierna. Det behövs nämligen. Först i nästa steg finns det tid att tjäna och möjlighet att använda nätet för att ”övertyga andra om en åsikt eller ideologi”.

De första 90 sidorna har Stakston själv skrivit och det är den del av boken som är mest ”instruktiv”. Det har blivit många ”musöron”. Där berättar hon om tänket, om de olika sociala plattformar som finns tillgängliga, hur de används och så vidare. Jag har läst den delen av boken fyra varv och lärt mig nytt varje gång.
Ändå en invändning: Mina förkunskaper var bra. Med stor säkerhet är det betydligt svårare för den som är helt obekant med sociala medier eller bara facebookar lite då och då.
Tröskeln in till den sociala webben är för många alltför hög. För dem som tagit sig över och verkligen behärskar det språk, den teknik och allt annat som finns där är det lätt. Men samtidigt får de svårt att se de svårigheter som våra olika sätt att använda språket innebär. Det är lätt att bli hemmablind. Språket blir exkluderande.

Under det senaste året har jag stött på detta vid åtskilliga tillfällen. Experterna på sociala medier förutsätter alldeles för mycket, tar för givet att den som läser det de skriver kan mer än vad som verkligen är fallet.
Jag börjar ha samma problem själv.
Ofta tvingas jag påminna mig själv om hur viktigt det är att använda ett språk som kan förstås av de flesta. Inte konstra till det i onödan.
Stakston får VG. Hon skriver relativt enkelt, med tanke på ämnet.

Oavsett hur enkla och tillgängliga de sociala medierna blir finns alltid språket med som den kanske mest väsentliga delen. Alltid. Det tål och måste upprepas, igen och igen.
Stakston påpekar i ett avsnitt om bloggandet att språket i vissa fall är alldeles för internt.

”Ordet ”kärlek” är också ett exempel på ordval inom bloggosfären som kan skapa hinder i mötet med människor som redan känner en skepsis sinför sociala medier. Hur tror ni ”Personlige Per” tycker om att prata om ”kärlek” med ett företag eller sin personlige företrädare. Han kommer nog att uppleva det som smått fånigt och på gränsen till flummigt. För att inte tala om hur han upplever begreppet ”Twinglyhora”.”

Brit Stakston har gjort en viktig bok. Foto: JMW kommunikation

Hon har rätt. ”Kärlek” poppar upp i många sammanhang. Exempelvis såg jag ett TV-reportage för en tid sedan som rapporterade från SSWC (Swedish social web camp) På Tjärö i Blekinge där fyra deltagare pratade kärlek med reportern.
Vill man sprida kunskap om webben och få folk att på allvar lyssna blir det kontraproduktivt.

Brit Stakston har skrivit en bra bok. Ingen tvekan om den saken. Framförallt verkar hon äga förmågan att ställa sig lite vid sidan av och betrakta det hon håller på med. Som jag uppfattar det, en bristvara bland experter på sociala medier.
Andra delen av boken kommer jag att återkomma till. I den medverkar ett stort antal skribenter, experter och politiker, med sina egna funderingar kring den sociala webben. Flera av dem väldigt spännande, andra – inte lika spännande.

När jag började som journalist fick jag tidigt lära mig det olämpliga i att använda uttryck som ”svår konst” och ”komplicerad” i texternas inledning, i ingressen. Risken är att många på grund av det slutar läsa redan där. Stakston använder båda i sin baksidestext.
Och där ligger en del av problemet.
Vi som är intresserade köper och läser boken i alla fall.
Men gör andra det också? Jag tvivlar, men hoppas att jag har fel.
Ändå: boken kommer att ligga lätt tillgänglig hemma hos mig, förmodligen för ganska lång tid framöver.
Den borde finns hemma hos Mona Sahlin, Maud Olofsson och andra också.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Comments

  1. Pingback: >I Umeå sker valdebatten i bloggar | Diggjo

Leave a Comment